tisdag 18 juni 2013

På dagiset nedanför balkongen

gråter en del barn förtvivlat när deras föräldrar går, och det är oerhört smärtsamt att lyssna på.
Jag tänker på min egen plutt som började när han var ett. Han kunde inte gå. Dagiset var nyöppnat. Tre underbara fröknar och fem glada barn.

Han grät aldrig då, men när han var nästan fem, efter att ha varit sjuk i tre veckor, var han otröstlig.
Det var sommar, vikarier, och han ville inte vara där. Grät förtvivlat i en hel dag.
Så vi (jag) ordnade det. Jag kommer inte ihåg hur. Semester, tror jag.
Jag skulle hellre säga upp mig än att se mitt barn så olyckligt.

Än idag ångrar jag att jag inte hämtade honom från kollo.
Han var tio. Lika förtvivlad som på dagiset fem år tidigare.
Han ville hem. Jag ville att han skulle stanna, inte ge upp.
Till sista gav han upp, men inte på det sättet jag önskade. Han gav upp för att han
trodde att han inte fick komma hem.
Förstår ni hur ofantligt smärtsamt det måste ha varit för honom?

Om jag inte ska gråta resten av dagen måste vi byta samtalsämne.
Till Manus.
Idag ska jag ha en genomgång av "En liten värld" med min förläggare, men innan dess hinner jag skriva ett nytt kapitel i "Sara."

Idag gör vi ett återbesök i den här gamla finkan!

2 kommentarer:

Agneta sa...

Ååååh. Och mammahjärtat nästan brister!

Åsa Hellberg sa...

Ja, jag vet!