Vi earthhourar light,

alltså är teven och och sonens dator på. För övrigt är det kolsvart utöver några brinnande ljus här och där.
Eftersom mitt batteri räcker ungefär i 15 sekunder måste jag sluta skriva ... nu.

Lycka är

att komma på att man har en halv gryta med köttfärssås, och veta att den smakar ännu bättre efter två dagar i kylen.

Lördag. Ingen matlagning. Den här dagen blir bara bättre och bättre.

Så stoppas manusabstinens:

Rensa garderob, eliminera skog från ben, bada och fila fötter och se film.
Just mina fötter gråter, som alltid på våren.

Det är värdelöst väder vilket är helt underbart.

Det är ju så fränt

när man tittar in på en blogg och så ser det ut så här.

Han kan ha varit fyra.

Mc Donalds. Happy meal. Han ville ha en docka till sin samling.
"Men är det en pojke eller flicka?"
"Pojke."
"Då är leksaken en bil."
"Men han vill inte ha en bil. Han vill ha dockan."
"Pojkleksaken är en bil."
"Han leker inte med bilar och han vill ha dockan. Vad är problemet?"
"Dockan är till flickor och bilen till pojkar."

Till sist fick hen fråga sin chef och så fick sonen sin docka.

Jag undrar om det funkar på samma sätt, tretton år senare?

Heja Camilla,

vad bra du var!
Och Kristjan, vilken bra lärare.

Jag blev lite rörd.

Ingen av dem som ställer upp

i Let´s dance tror att de kan dansa.

Det tror jag att jag kan. Jag skulle attackera  pasodoblen med grymt självförtroende.
Särskilt stor skillnad på det och mina paraddanser disco, hambo och bugg,  kan det ju inte vara?
Jösses, vad jag skulle svänga loss på det där dansgolvet.

Det kan vara en av anledningarna till att jag aldrig kommer att få vara med (alla de andra är inte intressanta i det här inlägget.)
Vi som vet att vi är dancers - låt vara rena hemmabyggen - har liksom ingenting där att göra.
Det är trist.

Nu har jag svarat på finfina

frågor från PR-byrån och ska strax åka via Mc Donalds till kliniken
Det är en busy dag i förorten.

Vi hörs. Det är jag alldeles säker på.

Antingen är jag torr, har eksem

eller är smutsig i mina öron.
Det senare tvättar jag bort varje dag så det är väl tveksamt om det är det. Men det känns så.
Fråga:; Kan man bli torr i (inte om) öronen

Först ska jag träffa förlaget

och sedan åka till kliniken.

Jag kommer att signera böcker på Bokia i Farsta under senare delen av maj.

Återkommer med datum för det vore ju väldans roligt om någon av er har vägarna förbi även om ni helst läser litteratur där ni inte gillar karaktärerna, definitivt inte fnissar åt replikskiften och hatar lyckliga slut.

Kom ändå.
Ni kan få en chokladbit.
Mitt gamla företag, Kraft Foods, har sponsrat med Marabou.

Det är fullkomligt självklart

att jag håller på Camilla Läckberg i Let´s Dance som startar i morgon.

Just nu bloggar hon och alla andra deltagare, och det här inlägget får mig att minnas. Vi gick inte i skolan samtidigt eftersom hon är mycket yngre än jag, men lokalerna hon beskriver var desamma tolv år tidigare. I B-hallen har jag också dansat. Å minnen. Jag hade en randig pippi-tröja och var 12 år.
Ett ruskigt sympatiskt blogginlägg, vill jag gärna tillägga. Läs det.

Däremot undrar jag om Örjan Thorstensson kunde ha varit hennes danslärare, de är så vitt jag vet ungefär jämngamla? Å andra sidan var han en sådan där unge som tävlade i bugg redan i tredje klass, så man vet ju aldrig.

Anyway, heja Fjällbacka och Camilla!

Såg den här hos Simona,

och tårarna sprutar.
Jag ÄLSKAR sådant här.

Idag har jag fått se hela omslaget

till Sonjas sista vilja.
Åhhhhhh, det är så fint.
Jag hade en diskussion med min redaktör om insidesflikarna, men när jag ser det nu så hade hon helt rätt angående det korta stycke ur boken hon ville ha med.

Det närmar sig, hurrni.

Tydligen

drar inspelningarna av nya omgången av Robinson igång i dagarna.
Själv reser jag ingenstans utan resväska och höga klackar. Nej, förresten, klackarna har jag nog klivit klart i, men ni fattar vad jag menar.
Jag har exakt noll camping-gener i min kropp. Inte heller har jag några som kittlas av äventyr där det ingår leguaner. När jag tänker efter är jag nog inte sugen på äventyr alls.

Robinson. Vad säger du?

Jag tog bort morgonens

mätning av mina kroppsdelar.

Det enda jag aldrig mätte är hur lång jag är ... nu förtiden.
Once upon var jag 168 centimeter.
Vi kan utan mätning konstatera att jag säkert har krympt en centimeter eller två.
Man gör det när man blir äldre.
Hur mycket äldre vet jag faktiskt inte.
Längst är man tydligen på morgonen då musklerna har vilat.

Strecken på garderoben är mätningar av junior.
Just nu 188 centimeter prima Hellberg.
Jag ska sudda bort dem när han har växt klart.

Det blev ingen film igår,

istället fastnade jag i relationsserien på Svt, och sedan var jag tvungen att se alla bebisar i programmet efter.
I det frågar en barnmorska vad bebisen ska heta, och den ensamstående mamman säger att hon inte vet, att hon behöver umgås med sonen lite för att veta.

För mig var det extremt viktigt att min son direkt fick ett namn.
När de visade upp honom efter snittet visste jag att han inte skulle heta Fabian som jag hade trott innan och snabbt valde jag ett mer passande.
Jag vet inte varför det var så viktigt, men det var det.

Visste du vad dina barn hette när de kom?

Jag önskar att jag kunde

rekommendera en bra film idag, men det kan jag inte eftersom kanalerna vägrar visa sådana en tisdag.
Är för trött för att läsa, för trött för att konversera och för trött för allvar.
Desperate Housewifes har aldrig intresserat mig. För mycket snubbel och göra bort sig.

Jag gäspar väl och ser vad jag har i mitt skåp.
Den här kan man se igen.

Som om inte mitt klämda

finger skulle vara nog så passade jag på att stoppa sticka ned något (en flisa från mormors gamla skåp) i mellan nageln och fingertoppen idag, alltså är samma finger inpackat i plåster igen.
Tur att jag just nu är utan skrivprojekt.
Om exakt en månad fyller jag 50.
Sannolikheten att jag är igång till dess är hög.

Det enda problemet med att bo ovanför

ett dagis är att jag hör när barnen är ledsna.
Det har jag fortfarande svårt för.
Vuxnas ledsenhet har jag inte längre något behov av att lyfta bort.

Det är många gånger en hårfin skillnad mellan empati och medberoende.
Numera håller jag ordning på det.

Jag hoppas att Sofia Wistam

får fortsätta göra mänskliga program som "Sofias änglar."
Hon gör det jättebra.

Programserien har varit oerhört stark.
Hoppas att ni inte har missat den.

Dagens härligaste klipp

Intervju med mig själv eftersom ingen annan

har kommit på idén.

J (journalist): Två manus på kort tid. Har du slarvat dig igenom det som är ett hantverk?
Å (jag): Nja, det beror kanske på hur man ser det. Jag har en jädra fart och det är klart att det är lättare att missa något då än om man petar i all oändlighet. Å andra sidan skulle mitt flyt ta stryk av långsamhet, så jag tror att jag har jobbat i farten som passar mig.

J: Vad vill du säga med dina böcker?
Å: Absolut ingenting.
J: ?
Å: !

J: Grävandet då? Har du inga frågor som du vill att dina böcker ska ge svar på?
Å:?
J:!
Å: Nej.

J: Vad handlar den om, vet du åtminstone det?
Å:Vänskap, kärlek, lust och förändring.
J: Är det allt?
Å: Ja.
J: Det låter platt och stereotypt. Är det en underhållande bok *stönar besviket*?
Å: Ja.

J: *tänker*
J: Vad vill du att man ska känna när man läst klart.
Å: Att man är sugen på praliner, aldrig mer kommer att nöja sig med halvdana män och att man längtar efter sin bästa kompis.
J: Det låter ytligt.
Å: Tycker du?
J: Ja.
Å: Okej.

J: *bläddrar lite nervöst bland de djuplodande frågorna i sina papper*
Å: *tittar fascinerat på*
J: Jaha, ja, det var väl det jag hade. Lycka till. Hoppas du hittar någon som vill läsa den.
Å: Tack.

På min humorlista står aldrig

göra bort andra, snubbel eller klantighet. Varken i bok, film, radio, tv eller verkliga livet.
Fyran promotar just nu ett nytt program, "På bar gärning", som är av typen dolda kameran.
No, no, no. Det ska vi inte se.

Det är nu jag borde redogöra för vad jag tycker är roligt, och för ögonblicket verkar det inte vara någonting.
Alltså behöver jag tips.
In the kommentatorsfält.
Tack!

Jag har tryckt på Skicka.

Förlaget har inte den blekaste om vad tvåan handlar om, så det här kan ju bli precis hur spännande som helst.

Medan de funderar på tvåan tänker jag på trean.
Men jag ska inte börja skriva än.
Tror jag.

Först ska jag läsa.
Jag har en hel del att ta igen på det området.

God morgon,

denna sömniga söndag.
Jag vaknade av stormen på balkongen. Glasrutedaller. Sedan var det ingen idé att ens försöka somna om.
Istället lyfter jag fram manus två och lägger det bredvid mig och datorn i soffan.
It´s redigering på gång och vi åker hit.

Och i natt vrider vi fram

klockan en timme.
Det var som sjutton.
Redan?
Jag är knappt över julen.

Polisen har inte tid

att komma hit.

Men när min son och hans kompis, tolv och elva år, hade slängt tre-fyra godisbitar var (de ville ju inte slänga bort allt det goda) från en våning ned till nästa i Farsta centrum, då kom de.

Först togs barnen av en arg mamma, som med hårt tag förde dem till restaurangen som deras godisnappar landade på. Där fick de en avhyvling av den förbannade restaurangägaren, sedan hämtades de av viktiga vakter till ett förhörsrum, och därefter kom polisen som efter förhöret ringde till mig.

Jag tänker att om husägaren i artikeln fått gelénappar i trädgården kanske de hade kommit även till honom?

Det är inte alltid det funkar att printa friktionsfritt,

men idag funkade allt som det skulle.
Dessutom har jag fått feedback från två läsare av två, och ingen av dem sa "släng eländet."
Möjligtvis kan de ha varit för snälla.
Vi får se vad förlaget säger när de får manuset nästa vecka.

Det är för sent för mig att göra något vettigt redigeringsarbete nu, alltså blir det ett bra söndagsnöje.
Jag har börjat på en bok som sägs vara skitrolig: "Femtio sätt att träffa den rätte", men än så länge är den för mycket för mig. Jag är inte riktigt förtjust i den typen av humor, men det är en bästsäljare så jag antar att andra är det.
Jag läser klart så får jag se vad jag känner.

Sisters säljer ut allt,

och tror ni inte att jag hade turen att hitta de helt perfekta vita byxorna. Hög midja, vida ben, precis så som jag vill ha dem. Ett par kvar.
49 :-
Fyra nio.
Jojatackar.

Jag vill ju vara välklädd när jag ska på alla mina bokevent i maj.
Vad sägs till exempel om en helg på Tylöhus?

Så länge printar jag manus två och tittar jag på mina byxor.

Jag är flexibel,

och tar helt enkelt en promenad innan printandet.
Det är alldeles nödvändigt.

Jag har inte tillräckligt med papper hemma.

Alltså kläder på.
De kommer att åka av igen när jag kommer hem.
Min rumpa står fortfarande inte ut med sömmar när jag sitter ned.

I´m gonna print.

Sedan ska jag läsa ett kapitel i taget.
Ändringarna för jag direkt in i det digitala manuset innan jag läser nästa.
Så gör jag.

Skrivdag i Farsta tärvar en stuga.
Jag brukar inte vara förtjust i det supermoderna, men det här är läckert.

Det är inte ofta radion vrids på numera,

men det händer när jag sätter mig i bilen.

Cattis Ahlström - som brukar vara bra - leder eftermiddagsprogrammet på P4, i alla fall när jag är på väg hem vid halv fem.
Det är tredje eller fjärde gången som jag ger det en chans, men blir faktiskt bara illa berörd.
Det som troligtvis ska vara humoristiskt, blir "klubben för oss som förstår vilka idioter alla andra är." Man ironiserar, hånar, och så fnissar Cattis lite förtjust och lite generat så att inte vi som lyssnar ska tro att hon är alldeles utan empati för de som hon och hennes sidekick har valt att för dagen hänga ut.

Nä. Bättre kan du, Cattis.
Betydligt bättre.
Det här är bara plumpt.

Det blir så roligt

när den där lille, begåvade, Anton Glanzelius sitter i fyransoffan och är sig helt lik men alldeles vuxen och väldigt förståndig.
Gulleplutt.

För övrigt har jag inget nytt att berätta.
Det är redigeringshelg. Troligtvis den sista för manus två innan det går iväg till förlaget för bedömning.
Vad ska ni göra?

Om ungefär sex veckor

kommer Sonjas sista vilja.
Oiiiiiii.

Jag ville bara säga det när det hisnade till i magen.

Snart åker manus två

iväg till förlaget. Jag väntar på ännu ett "utlåtande" från en av mina vänner, men sen så.
OM den blir antagen ligger jag mer än ett år före eventuell utgivning, vilket känns bra. Då finns det gott om tid att skriva trean som snurrar i huvudet just nu.

Hos Anneli diskuteras dialogens vara eller inte vara.
I love dialog, både att skriva och läsa.
Det är ett utmärkt redskap för att gestalta de olika karaktärerna.
För mig.

Torsdag.

Jag twittrar inte själv, men följer vissa och finner ett nöje i det.

Mindre nöjsamt är det när påhopp haglar, när någon har bestämt sig för att försöka ta ära och heder av någon.
I fallet jag tänker på vill många tro att det handlar om kapade konton.
Det tror inte jag.
Härskartekniker har funnits i alla tider och används av både kvinnor och män, vissa använder det i smyg och andra helt öppet.
Den här mannen sparkar på någon som ligger. Nej, han hoppar, stampar och verkar vilja ta livet av en som ligger.
Då är Twitter inte roligt längre.

UPDATE; det visade sig ändå att personens konto var kapat och att någon annan har ägnat sig åt ovanstående trakasserier. Jag ber om ursäkt för att jag har dömt någon för något den inte alls var skyldig till.
Där lärde jag mig något.

Jag vet att det finns viktigare saker att prata om,

men Hurra, Brynäs är i semi.
Mot Färjestad.

Vad tråkigt, mamma.
Du kanske ska sluta hålla på Frölunda?

60 kvm i Fjällbacka

10 000 000.
Helt ärligt?

Redigering och fundering.

Jag behöver göra några förtydliganden i manus två, och jag tänker på om jag ska baka in det i befintliga kapitel eller skriva ett till.
Sånt. En onsdag.
I förorten skiner solen.

Ibland,

men bara ibland, vore det skönt att bli buren.
Att någon sa "hoppa över i min båt, jag kan ro."

Ain´t gonna happen.
Och det är oftast okej.
Men jag undrar ibland hur det är att dela ett ansvar.
Eller lämna över det.
Säga varsågod, och gå och lägga sig.

Jag ser ett program om relationer på ettan.

Herregud,

jag har inte bloggat på hela dagen.
Så kan vi ju inte ha det.

Jag är övertygad att jag kommer på något att skriva om senare.

Colin Firth på trean 21.00

jag är trött nog för att strunta i att jag har sett den ... mer än en gång.

När det kommer till kläder

är mitt motto "det kan vara bra att ha".
I höstas tvättade jag en hel drös med sådana plagg, jag tror till och med att jag strök dem, men när jag nu summerar inser jag att det var väldigt onödigt. De har bara flyttats från en garderob till en annan.

Snart är det dags igen. "Åh, deeeen", kommer jag att säga och smacka nöjt när jag viftar med vårblusen, eftersom jag vet precis att just deeeen har jag längtat efter.
Länge.
Som när jag plockade fram skinnjackorna från 1990.
"Åh", sa jag ända till jag provade.

Jag och Sue Ellen.

Jag fick mail

"Hej!

Vi deltar i ett kollektivt, konstruktivt och förhoppningsvis GOTT experiment. Därför har du blivit inbjuden att delta i ett receptbytarkoncept. Vi väljer ut de som vi tror tycker att detta är kul."

Hahahahahahahahahahhahahhahhahahhahahahhahahhahahahhahahahhahahhahahahhahhahahahhahahhahhahhaa

Idag ryker mattan i vardagsrummet,

den som är en klösbräda mer än något annat.
Det är trist. Jag är en mattmänniska. Och en kuddochgardin.

Annars är det väl mest jag och Ajax idag.
Det är sånt umgänge man uppskattar mest efteråt.

Nu sitter lappen

på dörren till torkrummet.
Naturligtvis skrev jag den inte anonymt. Man bråkar inte med mig, som jag sa i ett annat inlägg.

Tvätten som inte torkade när den inte riktigt fick plats att hänga i torkrummet har jag istället dekorerat vardagsrummet med.
Bokhögen till höger är sådant "jag ska ta tag i."

Min stackars snart blå nagel gjorde att jag struntade i skurhinkar idag. Eftersom jag är förbannad rent allmänt så hade det varit ett bra sätt att få ur mina aggressioner. Istället skrev jag en lapp, och så fick tvättidioterna skit som andra egentligen också skulle ha del av.
Himla finurligt löst av mig, tycker jag.

Naturligtvis tänker jag

på nästa bok i serien om Sonja.
Jag vet vad det övergripande målet är, men har inte en aning om resten.
Å andra sidan har inte det hindrat mig med de två första eftersom det mesta kommer under tiden jag skriver.

Något jag ska författa just idag är en uppmaning som jag ska sätta upp i tvättstugan. Jag är så inihelvete trött på paret som har satt i system att aldrig ta bort sin tvätt utan låter andra göra det för dem.
VARJE GÅNG.
De är två som tänker arslet.
En utarbetad ensamstående förälder hade jag haft förståelse för, de här är bara nonchalanta.

Simona,

världens bästa Simona.

Trots en dunkande fingertopp,

(det BLÖDER fortfarande) tar jag mig an dagen.
Tydligen har jag gått ifrån min fyra-tid i tvättstugan.
Troligtvis har jag tänkt på reprisen av Grey´s.
Bra tänkt.
Nu kör vi igång.

Satan i gatan

vad ont det gör att klämma ett finger. Ni ska slippa se bilder, istället får ni tänka er ur fingertoppen och nagelbandet ser ut.
Det här är testet på om långfingret på vänsterhanden går att skriva med, och eftersom det verkar funka alldeles utmärkt så ska jag sluta beklaga mig.
Denna dag är för övrigt ingen skrivdag.
Mer läs-städ-tvätt.

Det känns som om det var ett tag sedan söndagen var en vilodag.

Eftersom jag är en stolt och omodern

människa hatar jag nytt. Vad är det som är så märkvärdigt med alla gränssnitt hit och dit. Jag ska jag sluta trycka på knappar där det står "prova nytt."
Nu kommer jag inte tillbaka till mitt gamla.
Grrrrrrr.

För övrigt ska jag bevis att gammal är äldst genom att spöa sonen i någon femteklassfrågesport om en stund.
Roligare än så blir det inte den här lördagskvällen.

Min snabbredigeringsknapp

är borta.
Ni som bloggar på Blogger vet vad jag menar.
Är den borta hos er också?

Nåväl, jag får väl helt enkelt skriva rätt på en gång.
Det är inte alltid gör det. Emellanåt kommer jag på saker jag måste lägga till.

Jag är halvvägs igenom första redigeringsrundan, där jag ändrar de misstag jag ser tr och trådarna som måste fixas (som är det viktigaste i det här stadiet.)
Det blir bra. Riktigt, riktigt bra.
Tjohej.

Flera av mina bloggvänner fyller 50 i år.

Själv kliver jag in om 41 dagar.
Bättre än någonsin. Snällare än någonsin. Känslomässigt öppnare än någonsin. På min sida mer än någonsin.
Man bråkar inte med mig längre.I alla fall inte utan att jag berättar vad jag känner om det, vare sig jag blir ledsen, arg eller djupt besviken.
Jag har slutat att försöka forcera väggar, jag väljer dörrar istället.
Det kanske inte har så mycket med åldern som med diverse uppercuts att göra, men om år mäts i erfarenhet så kanske?

Så. Insidan är i finfin form.
Jag jobbar på att gilla även det yttre när det förändras. Det som ser ut som trötthet men som är slapp hud. Rynkorna som ser bekymrade ut men som lika gärna kan vara rester av garv. Ögonlocken. Fyra över varje öga.
Vetskapen om att just det aldrig blir bättre.

Men jag skulle aldrig någonsin vilja se någon annan än mig själv i spegeln på morgonen, med eller utan ålderstecken.
Det vore förfärligt.

Sonen ska jobba

och jag redigera.

Jag undrar när jag kommer att se på skrivandet som ett jobb?
Om man tittar på all tid jag lägger ned är jag redan där. Det är inte så att man skriver två Sonja-böcker på åtta månader utan att lägga ned extremt mycket tid och energi.

Nu kör vi och vi flyttar in här för en dag.

Dagens Hiss går till

Katarina Hultling som pratar om sin bröstcancer hos Skavlan.

Här sitter jag och läser om

Pernilla Snygg-Alm

I morgon påbörjar jag redigeringen,

där första vändan handlar om att fixa till felaktiga trådar så att de passar ihop med slutet som redan är rätt.
Nästa varv ska jag printa, lusläsa och lägga in ändringarna i det digitala manuset.
Tråkigt?
No way, leverpastej.

Stora hattar?

På fyran just nu: En författare och hennes väldigt kända illustratör har gjort en pekbok som är folkbildande, lyfter barns självkänsla och ger dem en upplevelse av konst.

Äntligen!

Jag måste ta ett snack med sonen om att han bet sönder alla sina.

Ni vet den där känslan när det är så varmt under täcket

och om man bara får sträcka ut en fot så känns det bättre?
Den.
Om man har öppet balkongdörren på natten blir det kallt.
Oerhört kallt. Så kallt att foten inte vill.

Istället ligger man och svettas under dunet eftersom man inte vill förfrysa sina fötter.
Den känslan.
Oerhört komplext.
Kroppen vet liksom inte hur den ska ha det.
Fryser vi eller fryser vi inte?

Det var det.

Två timmar och tjugo minuter

av fenomenal film.
Mitt betyg:
Stackars alla som inte får se den.
Viola Davis och Octavia Spencer är fantastiska.
Octavia (till vänster) hade för övrigt Oscarsgalans vackraste klänning.

Bild lånad, jag var inte där.

Filmtajm.

Jag har verkligen sett fram emot den här.

"Done. Färdig. Punkt. Tjohej",

ropade hon högt trots att hon var ensam hemma.
Hon hade just färdigställt sitt livs tredje manus.

Jag kanske inte satsar på målgång idag,

men bra nära.
För det behöver vi en bra skrivstuga.
Vi åker hit.
Herregud, vilken utsikt från vardagsrummet.

En av världens bästa kompisar

ringde just och bjöd med mig på en av hennes flygningar till ett varmt land nästa vecka.
Jag hade verkligen önskat att jag kunde tacka ja till de där fem dagarna, men det är stört omöjligt på alla sätt.
Istället får jag vara hemma.
Med sonen, katten och mina manus.
Det är inte så illa det heller.

Schmack, tretusen ord till.

Ett par kapitel kvar.
Tjohej hopp.

Idag åker vi

hit. Häng med för tusan.

Nu kanske ni undrar vad "författaren" gör när hon inte skriver?

Jo, det ska jag berätta.
Först och främst vilar hon den för boken så viktiga baken.
Det gör hon helst liggande i någon form av framstupa sidoläge som ger svanskotan möjlighet att vara fri från den pressande och onda skink-kontakten.

Nu kanske någon frågar sig varför "författaren" inte är uppe och går istället då om det gör så förbannat ont att ligga.
Och den frågan är så bra att jag skickar den vidare.

Snyggaste klänningen just nu

www.karenmillen.com

Tjohej, idag flöt fingrarna.

Mycket tack vare att jag fick finfin feedback från min vän som har läst manuset (allt utom sista åttondelen som jag skriver på just nu.)

Fem timmar och tretusen ord senare är jag trött.
Jag kanske borde gå ut medan det är dagsljus?

Såg ni

Venus och Jupiter igår?
Det gjorde vi. De hängde över ett av höghusen mitt emot köksfönstret.
Finast var de när jag inte hade glasögon på mig. Då fick de stjärnspröt (heter det så?)
Med glasögon på såg de ut som två små bollar.

Ungefär så.
Det är tisdag och jag ska fylla på manus två.
Ni då?

Det irriterar mig att jag inte har slutet klart för mig.

Jo, det är klart så till vida att jag vet trådarnas upplösning, men det vore ju trevlig med något form av Grand finale.
I Sonjas sista vilja såg jag slutet framför mig och så blev det.
I Casanovas kvinna visste jag inte att jag skrev sista kapitlet förrän jag satte punkt.
I denna tredje bok (TREDJE. Fattar ni?) blir det tydligen ännu ett tillvägagångssätt.
Spännande.

Ja, ja, vår, vår, vår.

Trots min ovilja mot det som sker ute - återigen, det går över - så tror jag att jag fick till min feltråd i manuset idag.
Jag är fortfarande på väg mot slutet och det har jag varit ett tag. Så värst bråttom kan jag inte påstå att det är, men jag har ändå siktet inställt på att få klart en stor del av återstoden den här veckan.

Just nu har jag det som är klart (men inte redigerat) ute på remiss för att få ett svar på om det funkar eller inte. Att skriva en tvåa - som i stora delar baseras på en etta men som ändå ska fungera fristående - är inte en enkel match men en superrolig utmaning.

Tja, det var väl det.

Våren fortsätter utan min medverkan,

jag kastar mig istället över manus två.
Jag har en idé om hur jag ska lösa den värdelösa tråden utan för stora ingrepp.
Tjohej, nu kör vi.

Min bloggvän

har läst Casanovas Kvinna.

Tusen tack, Annica!

Vår.

Det är då man ska ta av sig strumporna, putsa solglasögonen, småle åt bleka ben och känna att den ljusnande framtid är vår.
Men den här tiden inte min, och har aldrig varit.
Visst är det fint, varmt och ljust - så förbannat ljust.

Det blir bättre. Rent av mycket bättre.
Men just nu ska jag be att få tjura över att det inte är höst.
Det, mina vänner, är en bra årstid.

Nä,

om man kanske skulle ta en promenad.

Solen i Farsta.

Tja, det var väl det. Jag ska gå ut senare.

Jag kollar på en film på trean om forskaren/läkaren Dennis Slamon som utvecklade en medicin mot HER2-positiv bröstcancer.

Herceptin, samt en mängd tur, räddade troligtvis livet på en av mina bästisar för tio år sedan när hon hade en aggressiv brösttumör och spridning till 18 lymfkörtlar.
Då ingick den fortfarande i en studie och det blev ett jäkla liv när min väninna fick den ändå, ett beslut som på togs på landstingsnivå dit hon själv drev frågan.

Man kan väl säga att Radiumhemmet Rasade, milt uttryckt.

Vi har alltid rätt, vi Hellbergs.

Nä. Men det är roligt att säga när vi väl har det.

Farstajuryn säger sitt.

Sonen: Tycker att Molly har den bästa låten men är 100% säker på Loreen tar det.
Mamman: Tycker att Thorsten har den bästa låten men är 100% säker på att Loreen tar det.

Allt som behövs ikväll är chips, glass och sångröst.

Satan.

Det är mycket jag har byggt runt den där tråden som inte fungerar i manus två, och än har jag ingen lösning på problemet.
Idag har jag inte skrivit.
Istället har jag läst och funderat.
Jag tror att jag ska ta med mig hjärnan på en promenad.
Och ta med min lilla anteckningsbok.

Det gäller att alltid ha manuset i tankarna.

Som igår. 17 smarta tjejer. Alla fick presentera sig i en minut (jag tror att jag pratade i fem. Om Sonjas sista vilja.)

Anyway. Tror ni inte att det i sällskapet fanns en kvinna med PRECIS rätt jobb för min research.

Hon var lika snäll som tålmodig, och när jag nu måste gå in och ändra en av trådarna i manus två eftersom den är uppåt väggarna (vilket vissa saker får vara i en roman, andra inte), får jag höra av mig till henne och kolla om det nya funkar.

I love thailändska middagar.

Idag åker vi hit.

Galanta damer

och Galanta thailändska kokerskor som tillagade allt på plats.
Tänk att ha ett kök som rymmer 17 personer runt ett bord.
I mitt eget får knappt katten plats.

Jodå,

det är fredag här också.
Jag ska ägna mig åt sorg på kliniken och Thaimat.
Inte samtidigt, dock.

Vad ska ni göra idag?

Har sett film.

Stockholm Östra, med Persbrandt och Iben Hjelje.
Utmärkta skådisinsatser i detta Drama.
Filmen får 3 av 5 böcker av mig.

Av Aftonbladet och Expressen får den 4 av 5.
Det gillar nog genren mer än jag.

Förälskad i manus två.

Nu vet jag att hybrisen runt mina manus går över, men varför fundera på det när man får känna sig som en stjärna ?
Just nu är jag övertygad om Tyskland kommer att vråla av glädje, att Norge vill ge oss oljan bara de får en översättning och att Hollywood redan har fullt sjå att få tag på Pierce Brosnan som leading man till filmatiseringen. Jag skulle tro att jag skriver filmmanuset själv . Har inte bestämt det riktigt än.

Bild från Wikipedia 

Ps. Jag lovar att berätta när jag dimper.

Min son kanske inte är så ensam trots allt.

Allt fler unga killar avstår från alkohol.
Klicka här.

Jag vässar pennan.

Häng med hit.

Och Babel, för tusan.

Nypremiär idag med Jessica Gedin.
Jag ser reprisen i morgon.

Dubbelavsnitt av Grey´s ikväll.

Glöm inte det, för tusan.

Oxjärpar med lingonsylt och inlagd gurka.

Förlagslunch.
Gott, trevligt och framför allt produktivt.
Satan i gatan vad det här ska bli roligt.

Jag är ingen debutant, men det känns så.
Den nya boken är en sådan diametral motsats till den första att det är som ett helt nytt äventyr.

"My religion and family values"

Det är läskigt när amerikanska republikanska senatorer med spikrak snedbena använder sig av det för att klämma ur sig skit. Än värre är kanske att det finns människor som röstar på eländet.
Normalt brukar jag tillskriva mig egenskaper som "förstående", men när det gäller abortmotståndare, rasister och  homofober går jag faktiskt bet.
Jag har inte ens lust att förstå.
Usch.

Vi pratar om något roligare. Min bok till exempel.
Två månader kvar idag.

I morgon ska jag äta lunch med mitt förlag

och på torsdag ska jag äta lunch med mitt förlag.
Det närmar sig nedsläpp, med två månader kvar.

Egentligen borde jag signera böcker i Farsta Centrum, utanför entrén till Åhléns.
"Just här drog Sonja sin sista suck" kan det stå på en skylt bredvid signeringsbordet.

Sophia Grace & Rosie

Jag har visat film på de här två små brittiska damerna tidigare.
Här är en ny. Och underbar.

Omslaget!

Omslag

Här hade jag tänkt lägga ut den fina framsidan till Sonjas sista vilja, men jag är rätt värdelös på att göra om filer (i det här fallet från PDF till Jpeg) så jag får avvakta till jag får den i ett annat format.

Det här inlägget är helt värdelöst, ni har redan fattat det, väl?

Dagens skrivinsats ger jag

fyra av fem böcker.
Ett par sidor till hade renderat det högre betyget, å andra sidan stannade jag mitt i ett kapitel vilket är bra när jag ska fortsätta en annan dag.

För övrigt vill jag klaga på att jag har haft PMS (eller nåt) i detvå kroppsdelarna på bröstkorgen i ett par veckor. Det är kattens rastplats och just nu gör det bara ont när han vill lägga sig där.
Och på tal om det. Det börjar pratas om vårtecken på bloggarna jag följer.
Jag har ett:
Katten vill ligga på balkongen när han inte får ligga på min hylla.

En bra helg,

men jag nådde verkligen inte upp till mina skrivmål.
Nu laddar jag om.
Här kommer dagens skrivarlya.

Vi pratade om barnfilmer vi gillade,

och från sonens rum dånade musiken från Hercules, som var en av hans favoriter. Den VHS:en slets ut.
Sorgligast var Björnbröder. Övergivenhet är inte den här familjens grej.

Första biofilmen var en halvtimme lång; Alfons. Vi såg hela. Han var tre och kommer inte ihåg den.
Första biofilmen, långa, var tecknade Pippi som kom 1997. Efter halva tyckte han att vi kunde gå hem, vilket vi också gjorde. Han kommer inte ihåg den heller.
Favoritscenen var ur Lady & Lufsen: En bäver som ramlar. Han skrattade åt den scenen så att tårarna rann. Jag, mamma och mormor skrattade med honom så att våra tårar också rann. Han har ett svagt minne ...

Sedan kom ju massor, vissa såg vi på bio andra på VHS/Dvd:  Lejonkungen, Lilo & Stich, Nemo, Djungelboken, Toy story och inte minst Ice Age.

Just nu ser vi på Så ska det låta.
Notera vi.
Sådant kan lite filmsnack utmynna i.

Är det inte en särdeles mystisk,

och för er som skriver deckare, inspirerande,  historia med den kidnappade 58-åringen som sedan tog tillbaka alltihop?
Allra mest funderar jag på hur man tejpar ihop sina handleder själv.
Möjligtvis kanske man kan svinga rullen rullen med silvertejp på något finurligt sätt?

Jag tänker inte prova, jag ska till tvättstugan.

Jag har ett helt oanvänt twitterkonto.

Däremot händer det att jag går in och kollar på vad andra har för sig. Olyckan på Globen fick jag information om där. Kvällstidningarna hakade på ungefär 20 minuter senare.

Att börja twittra själv tar emot.
Ska jag göra det, så vill jag göra det på riktigt. Uppdatera ofta. Svara och kommentera.
Det känns som om twitter är mer ongoing och direkt än bloggen, och just nu tror jag inte att det passar mig.
Ändå har jag lite frågor:
Twittrar ni?
Varför?
Hur ofta?
Är det så stressande som jag inbillar mig?

"I fäders spår för framtida segrar",

konstigt att den skylten över målgången i Mora aldrig debatterats.
Eller så har den det, och så har jag struntat i det på samma sätt som jag struntar i herr eller fru Gårman.

Det var inte det jag skulle säga. Istället ville jag berätta att när jag bodde i Sälen åkte vi emellanåt till Mora. Det var närmaste stad om man vill köpa annat än skidkläder.
Och om man ville dricka kaffe ur kopparkittlar.

Nej, jag har naturligtvis inte åkt Vasaloppet. Men min dåvarande gjorde. Två gånger på en vecka.
Ren galenskap om ni frågar mig, som helst sitter och sippar på på det där kaffet.

Nu ska jag skriva på en väldigt viktig bok.
Och tipsa om en av mina favoritfilmer i kategorin romantisk komedi; Laws of attraction.
Den har exakt rätt ton.
Exakt.

Jag tror att vi sparkar igång den här dagen med Thorsten.

JA!

Heja Thorsten!

"Virvlande, stormande hav"

Jag måste verkligen skriva in det i manus två.
Eller kanske:
"I dina ögon ser jag hungern igen."

Och nu klappar vi takten

till Youngblood, även om det är roligt för Sean Banan att han blir glad av sin Dingding.

Heja Thorsten

Skön låt och han kan onekligen leverera en text.

Hittills har de jag gillar åkt ut, det vill säga Andréas Johnson.
Jag fattar fortfarande inte hur Sverige tänker.

Åh, lättnaden när de fick upp den lille pojken från skrevan

måste ha varit ... ojämförbar med något annat, någonsin, ever, ever, ever, för familjen.

Jag är så berörd att jag gråter, men det är egentligen inte ett mått på någonting. Jag har ett rätt fritt flöde under en eller två veckor i månaden.
Sällan för att jag är ledsen. Den gråten är jag fortfarande inte så bekant med. Inte för att jag inte känner sorg ibland, för det gör jag. Men jag gråter fortfarande lättare för andra än för mig själv.
Det är okej.
Jag har slutat värdera det.
Jag kan känna, det är det viktiga.

Just nu känner jag att 71-årige Jan Eliasson är väldigt stilig, håller ni inte med?

Paus och jag tittar på en film - på Nyheterna - från Globen igår,

och på plattformen sonen stod på, strax nedanför den som brakade, dansas det medan vakter cirkulerar runt hålet strax ovanför.
Trots att de bara var några meter från olyckan så uppfattade aldrig sonen och hans vänner vad som hade hänt, mer än att de såg vakterna och förstod att folk hade flyttats.
Det ser nästan "ovärdigt" ut, om ni förstår vad jag menar, men först när de själva blev evakuerade och uppflyttade på läktaren bakom såg de hålet och fick en aning om att det hade hänt en olycka. Fram till han kom hem hävdade han att ingen hade fallit ned.

Jag är fortfarande lite tagen av det där och idag var han det också när han insåg att de fem minuterna som de blev sena påverkade om de skulle stå på på den övre - eller undre plattformen.

Nu ska jag återgå till manuset.
Katten ligger i solen på balkongen.
Den börjar kanske bli dags att lägga handdukar på alla stolar. Det är inte en hårfri katt jag har.

Jag är trött.

Och det känns som jag har skrivit det här tidigare.
Alltså slänger jag mig över manus två om det alls ska bli något gjort på det idag.
Jag sänker dock ribban för vad jag ska klara av och är tacksam för att jag inte har en förlagsdeadline att ta hänsyn till.

Idag åker vi hit. Ibiza. 14 900 000 Euro.
Vad som inte syns på bilderna är de två gästhusen, golfbanan, tennisbanan och gymmet. Tänkte att det kunde vara bra att veta om ni är sugna på att shoppa lite.

Tydligen var det tre plattformar som stod på olika höjder

och sonen och hans vänner hade reagerat på "vingligheten" på deras.
Vi pratar danskonsert, det vill säga hoppa upp och ned i takt med Aviciis musik, och när alla dansade vinglade det tydligen rejält.

De fick evakuera sin plattform efter att polis och säkerhetsvakter hade fått bort alla från den som brakade.

20 skadade varav en livshotande är ju inte klokt på en konsert för 13-17 åringar.

Konserten ikväll ställs tydligen in.
Bra idé.

Nu har jag pratat med honom och alla är okej.

De stod på plattformen bredvid.

Vet ni ni att man kan börja gråta av lättnad när spänning släpper?

Jag söker lite löst på Avicii, och läser rykten på twitter och youtube om att den publikramp som sonen

och hans vänner står på har rasat.
Vet ni var mitt hjärta befinner sig just nu innan jag får kontakt med ungdomarna?

Update; jag skickade ett sms och frågade om konserten var slut och fick ett nej till svar, men mitt andra sms om alla är okej har han inte svarat på.
Förhoppningsvis hade han sagt något om det inte var så.

Jodå, man kan dansa när man kör bil.

Idag på Nynärsvägen på väg mot kliniken.

Barnet är på en efterlängtad konsert med Avicii i Globen.

Själv har jag slängt mig ned i soffan och ämnar inte lämna den förrän det är dags att flytta mig två meter till sängen.
Denna dag ... en trött dag.
Men bra.

Bloggen får sova till i morgon.
God natt.

Jag somnade alldeles för sent

för att gå upp så här tidigt, men nu är jag snart startklar för att åka till kliniken för en heldag av utbildning och grupper.

That´s it, folks.
Det är fredag!

Jag förstår inte vad som hände efter ett kapitel,

och nu.
Ett andra blev i alla fall inte skrivet, och nu är jag så trött att jag skulle kunna lägga mig.
Och nej, jag skäller inte på mig för det. Det blir nog bra ändå, tror jag.
Jag fick med en film med en tidning, och eftersom jag är för trött för att läsa ser jag istället på den här:

För övrigt fick jag en rejäl slapp av min mångåriga vän, Damernas Värld.
I deras horoskop stod att läsa att jag troligtvis ska gifta mig och skaffa barn inom kort.
Troligtvis inte.
Det enda troliga är att jag är helt fel målgrupp för tidningen.

Ensam hemma

Ännu ett kapitel avklarat.

Och jag satsar på att skriva ett till senare.
För er som skriver 20 sidor i varje kan det låta mycket.
Fyra sidor är ett kapitel i min bok.
I den första och i den här.

Sonen har tagit pendeln till sin farmor, vilket betyder att jag kan äta gröt om jag vill, eftersom han säkerligen stannar tills han får mat.

Det är en bra dag i förorten.

Jag skulle börja "tidigt" idag.

Det är spännande att prata om vad det betyder. Eller betydde, när jag tydligen hade en idé om att vara uppe och tjoa vid sjutiden.
Istället kan vi konstatera att jag - denna sista av mina sportlovsdagar - just klivit upp.
Så fort jag har dragit i mig sista koppen kaffe sätter jag igång.
Jag har lovat mig själv två pass, och så kommer det att bli.

God morgon, mars.