lördag 3 mars 2012

Åh, lättnaden när de fick upp den lille pojken från skrevan

måste ha varit ... ojämförbar med något annat, någonsin, ever, ever, ever, för familjen.

Jag är så berörd att jag gråter, men det är egentligen inte ett mått på någonting. Jag har ett rätt fritt flöde under en eller två veckor i månaden.
Sällan för att jag är ledsen. Den gråten är jag fortfarande inte så bekant med. Inte för att jag inte känner sorg ibland, för det gör jag. Men jag gråter fortfarande lättare för andra än för mig själv.
Det är okej.
Jag har slutat värdera det.
Jag kan känna, det är det viktiga.

Just nu känner jag att 71-årige Jan Eliasson är väldigt stilig, håller ni inte med?

5 kommentarer:

stort och smått sa...

Han ser väldigt, väldigt bra ut!

Och här är en till som kan gråta av alla möjliga anledningar. Oftast när det är något bra och fint som hänt, eller lättnad. Eller storslagna invigningar och prisutdelningar. Eller när de visar när någon gjort ett riktigt fint mål. Skolavslutningar eller vackra luciatåg. Allt möjligt!

Åsa Hellberg sa...

Åh, luciatåg!

Shamrock sa...

Jag gråter oxå för allt och inget. Det började efter att jag fick barn - undrar om det kan vara något med hormonerna

Åsa Hellberg sa...

Eller de som är på väg att lämna tänker jag:)

Agneta sa...

Jan Eliasson är snygg och verkar så himla klok och trevlig :-)