söndag 8 juli 2012

En timme in i filmen började jag gråta.

Häftigt. Som om det var jag som blev övergiven.
Varje gång jag har tänkt på hunden sedan dess blir jag ledsen och rörd i någon kombination som får tårarna att spruta.

Jag är en effektiv människa. Jag till och med gråter effektivt. Hur sorgligt mitt eget liv än är. Det betyder inte att jag inte är ledsen, det betyder bara att jag inte gråter av det som är mitt.

Nej, skvalandet, entimmasgråten, måste framkallas av något annat.
Gårdagens film med hunden och Richard Gere har jag undvikit. Det har räckt för mig att läsa baksidan av dvd´n för att förstå att den är för starkt, att den inte kommer att gå att se.

Jag kan inte gå runt här och gråta hela dagen, jag ska ju redigera "Sonjas Hemlighet".
Den är å andra sidan en finfin verklighetsflykt och kan förhoppningsvis få mig på andra tankar.

Idag åker vi hit. Urmysigt om man låter blir att tänka på de 30 miljonerna det kostar.
Förorten är just nu inte att rekommendera.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Kan vi inte göra någon typ av insamling för
"behövande prövade kvinnor/män" så vi kan köpa det? :)
Sanna

Åsa Hellberg sa...

Hahahaha.

Märta sa...

Alltså, den där filmen är för hjärtknipande! Fast nog är det bra skönt att få gråta ur sig ibland.. :)

Linas drake sa...

Din finaste skrivlya hitintills (så länge jag följt). Men så är jag en "sucker" för blommor också.

Ha en skön semester och må bäst!

Kram!