Mitt starkaste minne av kalendrar är Pelle Svanslös (1997).
Treåringen och jag satt tätt i soffan.
Han var livrädd för H-U-N-D-E-N ( Peter Harrysson). När den var på ingång åkte gosefilten över huvudet och så sänkte vi ljudet.
Det enda som rörde sig under filten var nappen som gick som en propeller.
Han såg lagom mycket genom den trådslitna filten.
För övrigt slutade jag köpa kalendrar när han inte hade öppnat en enda lucka på tre år, trots att jag hade viftat och kommit med uppmuntrande tillrop under hela december.
Himlandet med ögonen och målbrottsrösten som väste något som liknade lägg av bortsåg jag från, istället öppnade jag luckorna själv.
Tradition är tradition är tradition.
Det ska mycket till innan jag bryter en sådan.
5 kommentarer:
Vilken underbar julkalender detta var! Fast jag inte hade några barn då älskade jag denne ljuvlige Pelle och missade nog inte ett enda avsnitt! Kan man se sötare ut än Björn Kjellman...?
Ja, visst var den:)
Jag köper chokladkalender till mina tonåringar varje år.
jag köper chokladkalender till min 25-åring än.
Mest just som tradition - känns lite roligt ju...
Sanna
Choklad är fusk. Det ska vara svt´s:)
Skicka en kommentar