på västkusten. Mormor & morfar ligger tillsammans i Fjällbacka och min styvpappa i Tanumshede.
Jag grät när jag var på båda.
Och så hälsade jag på Micke, min snälle klasskompis som också ligger på Fjällbacka kyrkogård.
Det är något speciellt med den kyrkogården. Kanske för att jag känner igen så många namn. Kommer ihåg tanterna och farbröderna. Vissa har jag bara hört talas om. Som några av morfars fastrar som åkte till Amerika och kom hem igen.
Och Ingela, som var min gudmors dotter och som inte blev äldre än tio år. Hon dog långt innan jag föddes, ändå känner jag till henne så väl.
Det är fint och sorgligt, men mest fint.
Och en skarp kontrast mot boksigneringar och dans på Stora Hotellet.
4 kommentarer:
Håller med om att är både sorgligt och fint... Och alla historier och öden bakom namnen... Så mycket sorg och smärta och samtidigt så mycket kärlek...
Ja, precis.
Så är det. Skönt och ledsamt samtidigt!
Kyrkogårdar kan vara väldigt rofyllda på ett vemodigt sätt. Och det är fint att de som ligger där fortfarande lever - i våra minnen och berättelser.
Skicka en kommentar