torsdag 7 februari 2013

Dejt och soffa.

Om man inte lider av ensamheten och känner att allt annat än en guldgosse går helt bort, så är det lätt att bli sittande. Och jag hade säkert suttit i min soffa i flera år till om jag nu inte hade träffat betuttningen, låt oss för enkelhetens skull kalla honom N.

Författarjobbet är ju inte det mest sociala - om man bortser från bokmässan där de flesta beter sig som nyutsläppta, übersociala galningar - och att ta sig ur den behagliga ensamhetsbubblan av egen kraft är inte lätt. 
Det måste till en blick. Ett möte. Någon som säger kom. Som sträcker ut en hand. Eller ler. Herregud, ler. 
Och som törs. Trots allt. 
Då kanske. Då kanske man inte vill vara ensam längre.
Det är en underbar känsla.


22 kommentarer:

Nina sa...

Låter som du börjat en spännande resa... *ler*

Åsa Hellberg sa...

Ja, verkligen:)

Skrivarvisionären Ebba sa...

Så Colin (förlåt N) sträckte ut sin hand och sa kom. Jag kan förstå att du inte backade då.
Lylliga Colin och lylliga dig!

Hanna Lans sa...

Wow, undrar om jag också når utanför soffan någongång i framtiden ...?

Kia sa...

Låter ju härligt om jag fattar rätt!
Grattis!

Åsa Hellberg sa...

Lylliga mig!

Åsa Hellberg sa...

och jag kanske skulle ringa Colin och förklara att vi inte kan ha det på det här viset längre?

Åsa Hellberg sa...

Det undrade jag också för en månad sedan.

Åsa Hellberg sa...

Du är smart, Kia!

Agneta sa...

Åh! :)

Åsa Hellberg sa...

Åh!

Kia sa...

Äsch, betuttning och någon med stort N...
inte rocket science precis ;)

Kati sa...

Iiiii! Det låter härligt!!!

tigerlilja sa...

Så fint du beskriver...önskar dig många leenden.

Anneli sa...

Yay! Ditt alldeles eget verkliga äventyr! :)

Åsa Hellberg sa...

Ja, det är det!

Åsa Hellberg sa...

Tusen tack!

Åsa Hellberg sa...

Verkligen!!

colourmecomplete sa...

Iiiiiii, vad skoj!

Åsa Hellberg sa...

Jag vet!

Skrivarvisionären Ebba sa...

Ja, gör det!

Guldkorn by Elin sa...

Men Åsa! How lovely!