Om man inte lider av ensamheten och känner att allt annat än en guldgosse går helt bort, så är det lätt att bli sittande. Och jag hade säkert suttit i min soffa i flera år till om jag nu inte hade träffat betuttningen, låt oss för enkelhetens skull kalla honom N.
Författarjobbet är ju inte det mest sociala - om man bortser från bokmässan där de flesta beter sig som nyutsläppta, übersociala galningar - och att ta sig ur den behagliga ensamhetsbubblan av egen kraft är inte lätt.
Det måste till en blick. Ett möte. Någon som säger kom. Som sträcker ut en hand. Eller ler. Herregud, ler.
Och som törs. Trots allt.
Då kanske. Då kanske man inte vill vara ensam längre.
Det är en underbar känsla.
22 kommentarer:
Låter som du börjat en spännande resa... *ler*
Ja, verkligen:)
Så Colin (förlåt N) sträckte ut sin hand och sa kom. Jag kan förstå att du inte backade då.
Lylliga Colin och lylliga dig!
Wow, undrar om jag också når utanför soffan någongång i framtiden ...?
Låter ju härligt om jag fattar rätt!
Grattis!
Lylliga mig!
och jag kanske skulle ringa Colin och förklara att vi inte kan ha det på det här viset längre?
Det undrade jag också för en månad sedan.
Du är smart, Kia!
Åh! :)
Åh!
Äsch, betuttning och någon med stort N...
inte rocket science precis ;)
Iiiii! Det låter härligt!!!
Så fint du beskriver...önskar dig många leenden.
Yay! Ditt alldeles eget verkliga äventyr! :)
Ja, det är det!
Tusen tack!
Verkligen!!
Iiiiiii, vad skoj!
Jag vet!
Ja, gör det!
Men Åsa! How lovely!
Skicka en kommentar