Jag gör det sällan.
Mest beroende på att jag inte är särskilt ledsen av mig, men när jag är det så kommer det sällan ut som tårar.
Jag blir tyst och eftertänksam, samtidigt som det gör ont i bröstet där det ledsna sitter.
Det är inte viktigt att gråta, däremot att veta vad det är man känner.
Många mixar arg med tårar.
Då tror inte jag riktigt på det där arga som de säger sig vara.
Det ligger något annat i skvalpet.
Sårad, förödmjukad, rädd eller besviken kanske?
Rördtårar är jag däremot suverän på att leverera.
Försök att hålla er här ni som kan:
8 kommentarer:
Arga tårar, tror jag, är förknippade med av en förödmjukelse att tappa kontrollen. Jag gråter dem, och det är just därför.
Annars gråter jag inte. BAra arg tårar, eller rördtårar.. Men ledsna tårar är sällan
Jag gråter mer och mer ju äldre jag blir. Men det är nog mer rörd-tårar när jag läser något, ser på film eller berättar något sorgligt
Nä-ä. Jag gråter aldrig.
Inte ljuger jag heller.
Jag är otroligt lättrörd och gråter lätt rördtårar. Igår fick man höra lite av prins Daniels tal till Victoria på radion och jag bröt ihop!
Barnen bara stirrade på mig! "Men mamma, det är ju bara ett tal på radion!!"
=))
Har inte heller varit speciellt duktig på tårar mer än rördtårar.
Jag har upptäckt - bara de sista dagarna - att det inte räcker med att veta vad jag känner.
Förr har jag som sagt inte känt alls för jag gömde allt sådant långt inom mig bakom "en stängd och gömd dörr".
Nu när det hade öppnats så trodde jag att jag lärt mig att känna känslorna för att jag kunde tala om dem men jag kände dem inte mer än teoretisk - och det har nog ställt till det lite...nog om den biten...
Men här om dagen fick jag känna min sorg och smärta på riktigt och det ändrade en del.
Jag känner mig friare i alla fall just nu.
kram Sanna
Det här gäller ju mig - vet inte hur det är med andra.
Tappa-kontrollen-tårar känner jag igen... Och rörd-tårar. Det är mest rörd-tårar som faller i mitt liv. Ledsen-tårar rinner då något är riktigt sorgligt. Om någon blir sjuk eller dör till exempel. Tack och lov händer det inte så ofta! Men oros-tårarna (oro för om någon SKULLE bli sjuk till exempel) finns ju också. Oftast kring barnen...
Det låter som om jag gråter mycket, men det gör jag faktiskt inte. Men HERREGUD. Klippet. Inte blev det bättre av att dottern kom och kröp upp i famnen. Fast rätt skönt ändå :-)
Under en period av 10 år kunde jag inte gråta med tårar. Tvingades bita ihop och vara stark under en lång period av mitt liv och då försvann förmågan på något vis.
Men det var faktiskt en lättnad när jag äntligen kunde igen!
Skrattar så tårarna rinner har jag dock alltid kunnat!
....näääää, det gick inte. Fan, ser ut som en zebra i fejset efter att ha tittat på filmen. Jag blir mer o mer lättrörd för varje år, lipar åt solskenshistorier, lipar åt eländesreportage, lipar åt en vacker sång på radion. Måste kanske söka för det här? ;)
Skicka en kommentar