tisdag 11 september 2012

Jag gråter mest.

Igår kväll och idag för att Martin Schibby och Johan Persson är släppta och på väg hem (eller kanske hemma redan.)
Mest tror jag att jag berörs av de anhörigas - som jag inbillar mig - lättnad och glädje.

Alltså.
Gråt utan tandagnisslan.
Bara stillsam och på något sätt tacksam.

4 kommentarer:

Agneta sa...

Det är samma här.

Anne Jonsson sa...

Visst är det lättnad! Tankarna går till familjerna som äntligen får hem sina kära!!
SÅ härligt!

Märta sa...

Det var då för väl! Vilken oerhörd press både de och de anhöriga måste levt med. Och vilken lättnad det måste känna när det äntligen är över.

Shamrock sa...

Blir oxå lite tårögd och tänker på vilken lättnad för familjerna