torsdag 15 oktober 2009

Hur har ni det med ältandet?

Vrider och vänder ni på det som har hänt i en förhoppning om att det ska ändras bara ni tar ett varv med detaljerna en gång till?
Har du svårt att lägga saker och ting bakom dig?
Vill du gärna tänka på gamla oförätter och känna att du minsann har blivit illa behandlad.

Är du en ältare tillhör du troligtvis merparten av befolkningen, alltså är du precis likadan som de flesta andra.

Motsatsen finns också:
"Det som har hänt har hänt och det är väl inget att grubbla över"... säger de som är rädda för konflikter och smärta och så sopar de undan alla problem som om de vore opåverkade av vad som händer i deras liv.

Jag tillhör den senare delen. Eller tillhörde ska jag väl säga, även om jag tenderar att dra åt "äsch, nu går vi vidare, det var väl inte så farligt"-typen fortfarande.

Inget av det är särskilt sunt, varken att fastna i ältande eller att sopa under mattan eftersom båda egentligen gör lika ont, även om sopaundermattan kanske istället visar sig som aggressivitet eller astma.
Det sunda måste trots allt vara att älta klart och sedan lägga bakom sig, ändå är just det så svårt.
När sätter man punkt?
När har man kommit över?
När är man klar med det som har hänt?

Jag har inga svar. Min väg är inte din väg.
För min egen del vill jag känna mig fri, och det gör jag bäst när jag inte känner av några bojor.
Så jag varken ältar eller sopar under mattan längre.
Det är min frihet.

8 kommentarer:

FRIDA sa...

Hej Åsa!

Jag har skrivit ett litet skojinlägg om din bok. Faktum är att nästan samma sak hände mig i en bokhandel häromdagen ;D.

Kram Frida

Åsa Hellberg sa...

Haha:)

Simona sa...

Ett fenomenalt lästips i ämnet "ält och grubbel" är Olle Wadströms "Sluta älta och grubbla"

Kram!

Åsa Hellberg sa...

Tack Simona, den måste jag ha!

Anonym sa...

Förr "sopade jag under mattan" - även om jag inte förstod det.
Blev jag ledsen så skakade jag av mig det, blev jag arg gömde jag ilskan etc.
Idag grubblar jag på vissa saker mycket - men andra bara lite grann - eller mer som en genomgång. Det jag grubblar mer på är sånt som jag inte klarar av själv - utan måste lämna över till Gud. Men det kan vara svårt att lämna det till Gud också. Har man lärt sig att "ta hand om sig själv" sen barnsben och inte lita på någon - kan vissa saker ha känslan av "livsfara" att lämna ifrån sig...även om Gud är god (barn litar på föräldrarnas godhet men när den inte existerar..)

Sanna

Åsa Hellberg sa...

Sanna; det fina med att bli vuxen är att man kan bestämma själv hur man vill ha det...och genomskåda allt det där som man bestämde sig för som barn och som inte är giltigt längre, eller hur?

Kram Åsa

Anonym sa...

Jo, det är sant - men ibland är barnet väldigt övertygande - eller finurlig så hon lurar mig så jag inte inser (på en gång). Då får jag visa henne respekt och ta en diskution med henne.:)
Hon har verkligen blivit mycket stark eftersom hon fått styra så länge i så mycket.
Sanna

Åsa Hellberg sa...

Sanna, bra att du visar vem som bestämmer!