Hur har ni det med ältandet?

Vrider och vänder ni på det som har hänt i en förhoppning om att det ska ändras bara ni tar ett varv med detaljerna en gång till?
Har du svårt att lägga saker och ting bakom dig?
Vill du gärna tänka på gamla oförätter och känna att du minsann har blivit illa behandlad.

Är du en ältare tillhör du troligtvis merparten av befolkningen, alltså är du precis likadan som de flesta andra.

Motsatsen finns också:
"Det som har hänt har hänt och det är väl inget att grubbla över"... säger de som är rädda för konflikter och smärta och så sopar de undan alla problem som om de vore opåverkade av vad som händer i deras liv.

Jag tillhör den senare delen. Eller tillhörde ska jag väl säga, även om jag tenderar att dra åt "äsch, nu går vi vidare, det var väl inte så farligt"-typen fortfarande.

Inget av det är särskilt sunt, varken att fastna i ältande eller att sopa under mattan eftersom båda egentligen gör lika ont, även om sopaundermattan kanske istället visar sig som aggressivitet eller astma.
Det sunda måste trots allt vara att älta klart och sedan lägga bakom sig, ändå är just det så svårt.
När sätter man punkt?
När har man kommit över?
När är man klar med det som har hänt?

Jag har inga svar. Min väg är inte din väg.
För min egen del vill jag känna mig fri, och det gör jag bäst när jag inte känner av några bojor.
Så jag varken ältar eller sopar under mattan längre.
Det är min frihet.