Över hundra personer trängdes i lilla Lidingö Kyrka och jag har nog aldrig sett så många ledsna människor samlas vid samma tillfälle.
Många var fina i sina uniformer. Vissa skulle direkt till Arlande för att flyga och andra hade den för att hedra en kollega.
Där var många ansikten som jag inte har sett på 23 år och jag kände igen de flesta även om jag inte kom ihåg deras namn.
Prästen Leif flög tillsammans med oss på den tiden.
Sedan 1993 är han dock präst och just nu i kyrkan på Lidingö.
Det blir speciellt med en präst som känner den han ska hålla en begravningsakt för och han kunde levande och insiktsfullt beskriva Marianne och den person hon var.
På kaffet efteråt höll många tal och vi kunde till och med skratta åt vissa minnen.
Det har varit en sorglig dag.
Och vacker.
Vad konstigt den kombinationen är.
7 kommentarer:
Förstår kombinationen av känslor du menar...har också varit i den situationen...livet är sorgligt ibland och mycket orättvist många gånger...
Stor kram
A
Ja, det är det.
Kram <3<3<3
Även om stunden är plågsam efterlämnar den oftast en varm känsla av gemenskap o tacksamhet att just jag fick möjlighet att känna personen. Att få gråta riktigt ordentligt är renande för själen. Ha en bra kväll <3
Ja,en vacker, ljus begravning för en människa man tyckt om, innehåller mycket känslor, till och med skratt.
Fint tycker jag.
kram Livia
Kram.
Håller med dig.
Visst är den konstig den där känslan av mörker och sorg uppblandat med så mycket ljus.
Kram på dig.
Skicka en kommentar