Palme, Estonia, Sturecompagniet, tsunamim, Anna Lind och elfte september skapade alla den där känslan av sorg som är så svår att ta på när jag själv inte är drabbad.
Någon pratar om en kollektiv sorg, och finns det en sådan så är jag en del av den.
Vill vara en del av den.
Jag vill inte stå utanför, den känslan är extra stark.
Och jag är inte utanför, jag är vid domkyrkan i Oslo när Stoltenberg pratar.
Jag är på Sergels torg under den tysta minuten.
Egentligen är jag hemma ensam. Ändå delaktig.
Och tom, samtidigt fylld av kollektivet.
Ett oss och ett vi.
Det är vackert i all sin svärta.
4 kommentarer:
Precis så är det. Du satte verkligen ord på det
Tillsammans är vi!!
Jag känner precis som du. Kvällskram
Världen som vi vill att dem ska vara blir sårbar och vi blir medvetna om vår sårbarhet och samtidigt den styrka vi har tillsammans. Och att sörja kollektivt ger någon slags tröst
Skicka en kommentar