Nej, jag tror helt enkelt

att jag packar ihop den här butiken för idag, jag behöver min rumpa till morgondagens koma.
Resten av kvällen kommer jag att tillbringa liggande.

Fattar ni vad vad skönt?

Här sovs ingenting.

Istället tog jag min rygg på en promenad till centrum.
Den är tillräckligt bra för att börja gympa nu eller så kass att det är alldeles nödvändigt.
Jag använder mig av en blå matta, en tunn gummivariant.
Mattfabrikanterna är inte dumma, de gör en matta till varje trend.
Den här tror jag det stod yoga på när jag köpte den till min son för flera år sedan.
Ingen vill väl komma till bikram-bokram-bukrim och sträcka ut sig på fel variant antar jag.

Det är lite som barnhjälmar.
Egentligen fungerar skridsko - och cykelhjälmar likadant.
De har bara fått lite olika namn så att vi som överbeskyddar våra barn ska köpa flera.

Innan den här veckan är över är målet att ha skrivit

lite mer än hälften av manus två.

Jag behöver mål, både kort -och långsiktiga. För mig är det avkopplande.
Det här är mitt tredje manus, och om det är något jag har lärt mig av de två första så är det att det här sättet fungerar. För mig.
Håller jag mina kortsiktiga mål med 2000 ord per skrivdag så är jag hemma på nyår då manus två ska vara klart.
Den här veckan är en bonusvecka, vilket är bra eftersom jag också ska hinna redigera Sonjas Testamente inom kort.

Nu ska jag sova.
Jag har semester, remember.

Joanna

har läst Casanovas Kvinna.

Tusen tack!

Jag är ledig hela veckan,

utöver onsdag kväll och fredag eftermiddag på kliniken.
Skrivkoman börjar nu.

Jag önskar verkligen

att jag hade lite mer syrianskt blod i ådrorna.

Då hade jag troligtvis ha haft en pappa.
En sträng men snäll.
Han skulle ha stirrat ut mina svenska pojkvänner men efter att de hade visat vad de gick för skulle han kyssa dem på kinden och hälsa dem välkomna till familjen som troligtvis hade bestått av mamma, pappa, fyra syskon och femtioåtta kusiner och deras föräldrar, svärföräldrar och kusiner.

Dessutom skulle jag vid det här laget vara gift, det hade min pappa sett till när jag nu inte klarade den biten själv.
Jag undrar om det finns några syrianska ungmöer?
Tror inte det.

Treans program "Mitt feta syrianska bröllop" är härligt.
Jag tror att jag måste börja heja på Assyriska.
Tillägg efter att ha sett mitt nya lag på tv; Syrianska och inget annat.

Jadå.

Jag kan tänka mig att rösta på er.

Tvåtusen ord,

och I am back in business.

För att hålla mig á jour med berättelsen behöver jag ägna den tid varje dag, om så bara en pyttestund, annars har jag svårt att ta mig in när jag väl har tid att fördjupa mig.
Vi har alla olika tricks och det är mitt.
I somras, när jag la fyra-fem dagar i veckan på att skriva hade jag ett helt annat flöde än nu när jag bara har ett par dagar, därför är det än viktigare med de där korta stunderna där jag i alla fall tittar på mina anteckningar eller skriver ned nya idéer.

Jag skulle aldrig kunna hålla på i två år, då hade min berättelse och min hjärna självdött.

Jag har inte alls

varit uppe så tidigt som skrivarlyan nedan vill påskina.
Istället är det ett tidsinställt inlägg. Jag ville testa den funktionen.
Funkar fint, tydligen.

Men sant är att jag ska gå in i en skrivkoma.
Jag har fyra timmar och fyrtio minuter på mig innan jag kommer att vara en av tanterna i tvättstugan.

Dagens

skrivarlya.

Min första bloggvän,

Liz Wennberg, har skrivit ett inlägg om konsten att skriva en bok.

Själv kan jag inte ha för stor koll på mina karaktärer innan jag börjar skriva.

Jag har provat att göra en rätt fullständig beskrivning av dem på förhand, men det ställer till det för mig under skrivprocessen eftersom jag då inte vet om jag verkligen har beskrivit dem i manuset - eller bara i sidodokumentet
Istället skriver jag ned allt sådant i min skrivbok så fort det är på pränt i manuset.

Karaktärerna blir varsin lista.
Stefan.
47.
Blond.
Mjukt hår.
Tjock mage.
Illaluktande fötter.
Gillar fotboll.
Bröt foten -83
Handels.
Nöt allergiker.
Storebror till Anna och Petra.
Lillebror till Roger.

Den listan kan bli rätt lång innan jag är klar, men bara på det sättet vet jag vad jag redan har beskrivit.
Tro mig, det har i alla fall inte jag en aning om annars.
Jag gillar ju att flödesskriva och går inte tillbaka i manuset under skrivtiden om jag inte måste.
När jag väl är klar har jag glömt det mesta och därför blir det som ett sprillans nytt, och fyllt, dokument när jag till sist läser manuset från början till slut.

Har jag tur blir jag överraskad.
Det är då jag inbillar mig att det är bra.

Sonen jobbar över idag.

Jag gillar hans jobb på Mc Donalds.
Det är ordning, papper på allt, information och helt okej lön.
Vad jag har förstått är det inte alla som har det så på sin första arbetsplats.

Medan han jobbar är jag helt vild och kokar potatis.
På toppen tänker jag lägga pyttelite fläskfilé och jättemycket pepparsås.
Lite ljuslyktor på det så kan vintertiden få komma.
Vi vrider tillbaka klockan om det är så att ni är förvirrade.

Centrumspaning löningslördag

• Fel kö. Kassörskor har gått tadetlugntkursen och har inte räknat med en snartfemtio med ryggont.
• Tomt i kötthyllan. Snartfemtio köper den ynkliga fläskfilé som finns kvar.
• Människor med smyckade tungor låter dessa hänga mer ute än inne. Har man inga glasögon ser man inte smycket och tror sig därmed ha blivit lipad åt. Snartfemtio reagerar.
• Kvinnor handlar, män betalar, män bär. Snartfemtio handlar, betalar och bär. 
• Nykläckta butiksbiträden tittar medlidsamt och frågar med en misstänkt tyckasyndomröst om snartfemtio behöver hjälp.
• Snartfemtio ser sig själv i en spegel, förstår dem och går hem.

Jaha, där ser man.

Jag hade inte en aning om att X* hade varit med om just den grejen, eller att X2** skulle reagera som han gjorde.
Men jag förvånas inte längre.
Det är inte alltid jag som styr den här skutan.

*huvudkaraktär i manus två.
**huvudkaraktär i manus två.

Dagens

skrivarlya.

Min 17-åring har en förmåga till njutning som jag

helt och hållet saknar.
Han smackar förtjust vare sig det gäller långa duschar, god mat eller en pod-cast.
Chips serveras aldrig i en repig plastbytta, de hälls upp i fina porslinsskålar.
Glass äter han med liten sked för att den smakar bättre då.
När han lägger upp vindruvorna på en glastallrik och bär in i sitt rum vet jag att han har laddat inför att se det senaste avsnittet av "The Big Bang Theory".
Ögonen lyser.

Det är svårt att tro att han i hela sitt liv har levt med en bråttommänniska.

Kommande vecka är jag allra mest ledig.

Alltså måste jag städa.
Så där på riktigt.
"Tvätta ned köket", som min väninnas farmor alltid sa.
Då börjar man uppifrån och går nedåt.
Dammsuger väggar.
Våttorkar allt som tål väta. Mina köksskåp gör det.
Tror jag i alla fall ...
Tömmer dem och städar ur.
Lådor.
Tömma.
Torka ur.

Det händer att jag önskar mig ett stort kök.
Emellanåt är jag nöjd med mitt pyttelilla.
När det ska tvättas ned gäller det senare.

Jag ger det två timmar.

Så här blir fredagkvällen.

• Grey´s
• Tacos
• Glass
• Idol (vi håller på min kamrats dotter Molly)
• Chips
• Modern Family 

Mer än så tror jag inte att jag klarar innan jag behöver sova.

I morgon är det skrivdags.

Som jag har längtat.

Det är inte alls så att jag hinner

sitta djupt nedsjunken i min soffa och tala med er om oviktiga saker.
Jag ska till Dysberoendekliniken.
Missbruk och anhörigproblematik står på agendan.

Vi kan säga att jag svänger mig mellan ytterligheter.
Det är banne mig en ynnest.

Jag har en handfull bästa vänner,

en av dem flög jag tillsammans med för 25 år sedan.
"Jag längtar efter lugn och ro", har hon sagt i alla år. Senast idag halv fem efter sjutton timmars flygning.
Det är förstås en lögn. En livslång sådan.

Redan när jag lärde känna henne var hon busy, och medan jag låg i min andrahandssoffa och åt praliner på lediga dagar, sprang hon runt på postkontor (da, det var tjugofem år sedan, remember), kemtvättar, skomakare och stormarknader. Hon ordnade middagar, hälsade på gamla tanter eller så tvättade och städade hon om hon inte bokade biljetter - de var gratis på den tiden - och flög till Bali eller Australien.

Sedan köpte hon ett hus och så fanns det plötsligt en trädgård, en liten flicka och make att ta hand om.
När maken raskt försvann (vissa makar gör det) slapp hon möjligtvis att ta hand om honom längre, men då var det var dags att lägga om tak, dränera utsidan och renovera köket

På måndag fyller hon femtiofyra med full fart framåt.
Helt ärligt tror jag att hon fortfarande är helt omedveten om att hon skulle dö av tristess om hon satte sig ned en stund.

Har ni någonsin funderat på era namn

och hur de har påverkat bilden av er själva?
Som ni förstår har har jag det.
En Åsa är en lagom tjock, fräknig och rödblond flicka som tar rätt mycket plats.
Hon är klumpig, ingen pojkfavorit och envis.
Åsor har alltid, alltid rätt.

Trots dessa nackdelar som mitt namn har givit mig är är jag djupt tacksam för att jag föddes som ett flickbarn.

Hade jag blivit med snopp hade jag numera hetat SÖREN.

Torsdag.

Det är en oerhört bra början på nästa veckas höstlov.
Min agenda är inte fastlagd.
Antingen ska jag redigera Sonjas Testamente eller så ska jag skriva på uppföljaren med arbetsnamnet manus två.
Sonen ska visst sova.

Jag bollar

texter till en vårannons med min nya förläggare på Bra Böcker och inser att det här är på riktigt nu.
En roman som inte handlar om mig.

Herrejösses.

Åsas modeblogg

undrar varför det inte görs några roliga jeans som inte är i stuprörsmodell? Har de minsta färskiftning i sig så tillägnas de smalbenta, som här från min favorit Karen Millen.

Är inte det lite orättvist?

Flugelimineringen

har till sist varit lyckosam, vilket har lett till bananinstruktioner som är så komplicerade att vi numera äter apelsiner.
Jag tror inte på förbud, istället skapar jag oerhört krångliga regelsystem som att fruktskal ska förpassas direkt till soprummet tre trappor bort.

Det var dagens flug - och barntips.

Kan vi vara överens om att när man åker

rulltrappa så ställer man sig inte på trappsteget direkt bakom den som åker före.
Alldeles särskilt låter man bli det om man har en stor mage.
Jag vill inte ha främmande magar på min rygg, tack så hemskt mycket.

Inlägg nummer fyratusen!

Jag började blogga för att jag hade fått ett bokkontrakt och fyratusen inlägg senare vill jag ge er den info som jag idag gav Expressens söndagsbilaga.

Förlag: Bra Böcker.
Titel: Sonjas Testamente.
Genre: Ren och skär underhållning.
När? April-maj troligtvis.

Tjohej!

God morgon.

Än så länge händer det inte mycket i det Hellbergska hemmet.
Sonen sover och jag röjer lite lätt inför intervjun.

Det kan hända att dagens kläder kommer att vara svarta.
Och att ett av plaggen är en polotröja.
Det ser väl författarish ut?

Men jag vet inte än.
Det är sällan det blir som jag har tänkt från början.

Ja just det, jag ska skriva på förlagsavtalet för manus ett idag också.
Moahahaha.

Åh, vad jag hade önskat att anno 1790 var ett lustfyllt kostymdrama.

Svt: Titta nästa gång på Simona Ahrnstedts Överenskommelser. Det skulle gå att göra ett lysande manus av den boken.
We, the people behöver kvicka dialoger.
Det här är förfärligt segt.

Jag antar att jag måste ha på mig något annat

än mormors långkalsonger på fotograferingen i morgon, men vad har jag inte en aning om.

Det är inte så många journalister och fotografer som har varit här hemma. Amelia och Hemmets Journal, men alla övriga har jag träffat på andra ställen ... och många av fotona har tagits utomhus.
I morgon kan det bli inne, men lika gärna ute.
Det betyder att jag måste ha kläder till två scenarier, dessutom måste de på något sätt passa ihop.

Vad jag ska säga är det minsta problemet, det är ju inte jag som ställer frågorna tack och lov.

När det är avklarat ska jag återgå till manus två.
Jag la av idag precis när det började hetta till.

Idag har jag inte känt någon hunger,

det kan bli så när jag dröjer för länge med att äta.
Att jag behöver mat märks istället på andra sätt, som i att händerna börjar skaka.
Ordningen är nu återställd med filmjölk.
Jag har fortfarande inte skrivit mina tvåtusen, alltså tar jag nya tag ... nu.

Dagens

skrivarlya.

Hellberg går in i skrivkoma.

Även om manus ett har blivit antaget, jobbar jag på med tvåan i samma takt som förut.
Det känns faktiskt än mer inspirerande nu.
Inspiration går före en krackelerad rygg.
Punkt.

Sonen vill att vi firar

bokkontrakt, eller så är han bara sugen på blåbärspaj & vaniljsås, vilket som så kom han i alla fall hem med det alldeles nyss.
Han är glad.
Den här boken kan han berätta om, sen när det är dags.

Den ungens kvalitéer skulle kunna fylla en hel blogg.

Åtta centimeter

blonda lockar har fallit.

Och några foton får ni inte se idag men jag är nöjd.
Ännu bättre blir det när jag få stajla själv.
På tisdag när jag ska fotograferas tänkte jag till och med skvätta lite färg på ansiktet, herrejösses vad blek jag är.
Men frisörskan trodde att jag var 40.
Sån´t gillas av en blekt blondin.

Efter vad jag kan läsa i min blogg

kom det första snöovädret till Stockholm den nionde november förra året.
På måndag ska jag ringa däckfirman.
Eftersom jag ska slänga mig in i redigeringsarbete med manus ett så vet jag inte när jag får tid att byta senare.

Planering. Allt handlar om planering.
Om exakt tjugofem minuter ska jag stå utanför frisörens dörr.

God morgon.

Frisör?
Kanske.
Det som får mig att tveka är att jag måste sitta ned i att sitta i två timmar - eller vad det nu kan ta att klippa och göra lite slingor.
Så länge jag har ont i ryggen känns det som om jag måste ransonera mitt sittande, i alla fall prioritera vilket projekt som är viktigast, och idag får jag välja mellan manus två och hår.

Jag har inte träffat en frisör sedan 30 april.
Sedan dess har jag skrivit manus ett, och en tredjedel av manus två.
Det avgör allt.
Hårpiff it is.

Jag hittade Jane Austins "Emma"

i filmskåpet, såg den och ger den tre av fem filmstjärnor.
Vissa delar snabbspolade jag förbi *snark*, det gör jag aldrig när jag ser mina fem timmar Stolthet & Fördom.

Sedan hittade jag en romantisk komedi med Drew Barrymore, "Going the Dinstance", men har man sett henne i en film har man sett henne i alla.

Jag rotar vidare.
Det kan hända att jag måste se "Love Actually" trots att det är långt kvar till jul.

Om man ska spilla en halv burk

med gulaschsoppa över sig är det bra om man har  en gammal och sliten t-shirt på sig. Gärna en det står Gevalia på eftersom den redan har hundra år och femtio fläckar på nacken.

Idag utbrister jag bara ett litet "hoppsan som det kan gå."
Häromdagen "jävla helvetes skitfanskap."

Jag tror att det handlar om dagsform och vill påstå att den är god just idag.

Tusen ord senare

vill inte min rygg sitta längre och för att inte förstöra mer för mig tar jag istället en promenad.
Katten behöver ny sand i sin låda och sådan väger alldeles för mycket för mig just idag, alltså plockar jag fram min dramaten när jag ska handla.
Smart tant.

För övrig fnissar jag mest.
Det blir lätt så när man ska ge ut en bok.

Okej, då var det dags för en

skrivarlya.

Nu kan man kanske tro att om man har fått den stora äran

att för andra gången publicera ett egenihopknopat manus, så skulle ens rygg helt automatiskt bli mjuk, fin och samarbetsvillig.
Idag har jag en skrivdag.
Det är möjligt att jag får ligga ned.

Men va fan.
Det är det värt.
Tjohej!
Nu kör vi.

Från Stormförtjust

till ett

JA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Åsa Birgitta Hellberg kommer ut med en ny bok under 2012, möjligen redan till våren.

Snart tager jag mig ett nytt piller

och beger mig till Dysberoendekliniken.
Förmiddagen har jag ägnat åt att handla.
Det gick väl sådär.

Jag känner för att fira, alltså köpte jag en påse Polly.
Helt utan anledning. Däremot kan det, när man som minst anar det, dyka upp mycket goda skäl för firande.
Då är det bra att vara förberedd.

Jag har en ny dator.

En ouppackad.
Den jag skriver på nu har snart gjort sitt, den är utarbetad kan man säga.
Men jag har ångest inför att byta.
Inte bara med allt som ska överföras från den här, vilket förstås är illa nog, men det handlar också om känslan i tangenterna.

Jag skulle kunna skriva på min nuvarande i sömnen.

Jag var medbjuden

ut ikväll men tackade nej och det är jag glad för nu.
Tänk om jag hade planerat att gå med men sedan fått ställa in en träff med fina brudar, jag som aldrig är ute och luftar mig?
Besvikelsen hade varit ... monumental.

Min rygg är mycket, mycket bättre och

idag vågar jag ge mig på att köra Forden.

Tricket verkar vara att äta rosa tabletter och  - när de gör susen - röra på sig så mycket som möjligt.

Det var dagens tips från coachen och sjukvårdsupplysningen.

Den måste jag läsa

tänker jag varje gång ni tipsar om någon bra bok ni har läst, men jag har läsförbud till jag är klar med manus 2. Sedan ska jag banne mig.

Förhoppningsvis är min rygg så pigg att jag kan skriva igen på lördag.
Hoppas, hoppas.
Jag har en deadline, remember.
1 januari 2012 kan jag börja öppna andras böcker.
Då har jag skrivit två manus på ett halvår.

Det är min grej, hurrni.

Här bor en av mina karaktärer i manus ett.

Och två.
Klicka här

.

Peppar, peppar, ta i trä, salt över axeln, tvi, tvi, tvi, inte ropa hej.

Det känns som om huggen i ryggen har släppt.

När man gör kaffe -

och jag vet sådant efter tio år på det stora kaffebolaget - är det bra att ställa kannan under bryggtratten.

Det är också bra att komma ihåg de fulla kökslådorna i skåpet under, eftersom det kan hända att kaffet har runnit ned i dem och blandat sig med kryddor, pasta och annat som man kan trycka ned i en stor låda.

Är man riktigt på hugget kan man också dra ut spisen eftersom det är högst troligt att kaffe har sipprat ned mellan den och skåpet.
Men det är bara om man är på hugget.

Vi andra låtsas som om vi inte har fattat det.

Jag har handlat.

Nu behövs det betydligt mer i kylskåpet än vad jag förmådde bära hem.
Målet var att köpa kaffe, men när jag kom på att sådana där pizzabitar man hystar in i micron knappt väger någonting var middagsmaten klar.
Om sonen vägrar äta dessa delikatesser får han själv handla det han vill ha.

Nu ska jag och jag fika, och fundera på hår.
Jag ska göra en intervju på tisdag och det ska fotas.

En halvtimma senare

har tabletten kickat in  och plötsligt blir hela livet rosa.
Det är en helt underbar dag i förorten.

Då ska vi se om jag kan rapportera om

en rygg som är med i matchen, som inte jävlas hela natten och som bär upp min stolta kropp när jag denna torsdag behöver det.

NEJ!
Skit och pannkaka är vad det är.
Jag tjurar och återkommer.

Ser ett program på tvåan om unga kvinnor

som har fått bröstcancer.
Vissa av dem vet att de kommer att lämna sina små barn eftersom deras cancer är spridd.

I eftertexten får vi veta att ett år efter programmet spelades in är två av fem är döda.
Jävla sjukdom.

Mina kulinariska konster vet inga gränser.

Idag har jag virat in gårdagens kötfärssås i finfina pannkakor med ost på toppen.
Det kan bli hur äckligt som helst.

Nu är vi inte direkt kräsna i den här familjen, så länge saker och ting håller sig inom bästföredatum är vi nöjda. Och den gränsen är jag petig med, nojig skulle en del säkert säga.
Här dricks till exempel inte en droppe av den mjölk som går ut samma dag.
Den hälls ut.
Ägg?
Bort.
Skinka?
Bort.
Juice.
Bort.

Men Hellbergska crepes går bra.
Hur de än smakar.

Jaja, han fick en Oscar för "The King´s Speech",

men han är banne mig lika briljant i rollen som Mr Darcy.
Säg den känsla han inte uttrycker med ögonen.

Hos Hellbergs är allt nu som vanligt.
Sonen har kommit hem från skolan, katten sitter framför tv´n och tittar på fåglar och frun i huset har masat sig upp från liggläget vilket var så dumt gjort att hon strax ska lägga sig ned igen.

Först en ny liten rosa.
Jösses, vad förtjust jag är i dem.

Rosa piller

och det allra sista avsnittet av Oprah.
Det är inte så dumt att med soffan ändå.

Se där, jag tog mig hem från centrum och apoteket.

Det kändes osäkert en stund och om någon såg denna stapplande varelse så vill jag gärna meddela att jag inte var drogad på något sätt.
Nu är jag däremot det.
Tabletten är intagen och jag hyser stort hopp om att den - och att ligga ned - kommer att göra mig i fin form igen.

Jag undrar om jag inte ska ta och se Stolthet & Fördom.
Det var nog ett halvår sedan jag såg den senast.
Fem timmar bra tv-serie är precis vad jag behöver.

Bilden nedan är från helgen,

idag har jag försökt att klä på mig så kallade vanliga kläder.
Detta under stor möda eftersom min rygg är kaputt. Väck. Körd.
Jag ska försöka vagga iväg till apoteket i centrum och skaffa små rosa piller senare, de vanliga värktabletterna funkar inte alls.
Kvällen jobb på kliniken har jag varit tvungen att ställa in eftersom jag inte ens vet om jag kommer in i bilen.
Världens bästa Ewa tar över (om någon från kliniken läser det här.)

Det är bra att jag kan skylla på utebliven träning, då är det bara att ta tag när det här eländet är över.

Åsas modeblogg presenterar skrivstajl.

Mormors vinröda långkalsonger utan söm i rumpan (väry vintage, noll kronor), röd fleecetröja (spons, noll kronor) och världens tjockaste strumpor (gåva, noll kronor).

Åsa Hellberg, vad beror det på att din köttfärssås

är så delicious?
Är det för att du skär två gula lökar, champinjoner och tre paprikor i stora och tuggvänliga bitar, eller har det med 500 gram köttfärs, två deciliter ketchup , tre deciliter vispgrädde och obscena mängder peppar att göra?

Tänk att du är så himla duktig på att laga mat som alla gillar.
Din son är bara att gratulera.
Vilken matmor.
Denna entusiasm.
Sjungandet vid spisen.
Hoppsastegen med gjutjärnsgrytan i handen.

Fem förkläden av fem möjliga.

Eftersom mitt ryggont

mer liknar ett ryggskott än mitt vanliga molande så tar jag det lugnt och undviker till exempel att bära.
Det är sådan man har skaffat 17-åriga söner till.

Själv äter jag piller och använder min värmda vetekudde som jag har virat runt mig med hjälp av den rosa morgonrockens skärp.
Jag försökte skriva, men om jag ska klara en klient senare är det bättre att ligga ned fram till dess.

Just nu behöver jag dock något ätbart.
Vad tror ni om ett par vändstekta ägg?

Och bara så där helt plötsligt

fick jag ett par skrivtimmar idag också.
Klang och jubel.

Samtalsämnen tisdag.

Små svarta flugor eller ryggont?

Jag trodde väl att det inte skulle intressera er.
Istället skickar jag in en sko.
En sådan man kan ha när man sitter ned.
För egen den skulle jag gärna vifta med en sådan under - exempelvis - ett signeringsbord.

Jag hade bara två gamla damer framför mig i kön.

Man var tvungen att uppge personnummer.
Damerna dånade när de hörde hur ung jag var.
Jag gick genast hem och meddelade detta till sonen .

Min unga sinne gick fort över.
På de tio minuter jag var borta hade katten hunnit kräkas på filten i soffan.

Vi ska få nya nycklar till huset.

De delas ut i styrelserummet 18.30.
Frågan är om jag ska vara där i tid (och stå i kö, min rygg kommer att dåna) eller komma lite senare (och riskera att allt är över och stängt).

Och det är så lustigt att jag ens föreslår att komma sent för det har aldrig hänt i hela mitt liv vad jag vet.
Måste springa ...

Någon som vill ha min rygg?

Jag vet inte vad har gjort med den just idag, men jag vet vad jag inte har gjort:
Husmorsgymnastik.
Den där som är så himla bra för mig och som jag borde så gärna vill starta varje dag med.

I dag blir det piller.
I morgon nya tag.

Måndagens

skrivarlya.

Måndagar innebär sovmorgon hos Hellbergs,

och när den yngre drar till skolan plockar jag fram manus två.
Jag ämnar att gå in i en skrivkoma.

Jag tror baske mig att jag ska ta ett kroppstag

under kvällen.

Ett sådant inkluderar för min del att rensa bort ogräset från benen, avlägsna tånagellack, skrubba hud, måla de kortklippta fingernaglarna, fila fossingarna och packa in håret - som återigen har blivit alldeles för långt - med någon form av jox.
Alltså tror jag att vi säger så.
Jag filar och pealar, och vi hörs i morgon.

Ikväll ska jag se

den nya serien Pan-Am, 21.00 på trean.
Serien utspelar sig på 60-talet (tror jag), själv flög jag tjugo år senare.
Fram till lågprisflyget kom var det ett lyxigt jobb med bra villkor, och alldeles särskilt bra tror jag att pan-amarna hade det.

Jag fick just ett sms

som gjorde mig så inåtfanders glad.
Någon som har läst miljoner böcker har läst mitt manus ett och säger sig vara "mer än stormförtjust."

Jag svimmar.

Åsas skriv - och tvättblogg

Vissa av mina karaktärer har jag en rätt ljummen känsla inför, men om det ska bli någon form av ordning måste de vara med.
Idag var en sådan där dag när alla ord som jag bör skriva en sådan här dag också skrevs,
ändå var känslan att det gick trögt.
Jag har snart skrivit en tredjedel så uppenbarligen går det åt rätt håll, trögt eller inte.
_________________________________________________________________

Cecilie frågar om jag inte har en tvättmaskin, och det har jag inte.
Min lägenhet är för liten, men jag är inte säker på att jag hade haft en även om jag hade haft plats.
Jag tycker att det är skönt med en tvättstuga där allt torkar på ett par timmar och där jag har
ett torkrum till det som jag inte tumlar = väldigt mycket.

Det var väl det, tror jag.

Jag behöver kanske påpeka

att den där författarpenningen jag pratade om i ett tidigare inlägg inte är en stor summa,  vi pratar om 1500 kronor ungefär (79 öre per lån).
Det är själva är grejen som är grejen.

God morgon.

Söndag.
How nice.
Jag tror att jag ska tvätta klockan fyra. Det är bäst att kolla upp det.
Skulle jag missa dagens tid får jag gå med rumpan bar, och det gläder ingen.
Nu heller.
Då, när det fanns stuns, gömde jag den under stora sjok av kläder.

Jag är vid kopp tre, vilket betyder att jag är redo för att skriva.
Gnugg, gnugg i handen.
Nu kör vi.

Goda vänner säljer sin finfina lägenhet i Enskede.

Nu vet inte jag om ni är på jakt, men om, så titta gärna på den här.
Själv har jag dregglat varje gång jag har satt foten innanför dörren.

Men snälla rara?

Konsum, Farsta Centrum, 15 oktober.

Efter lite petande

för att få dynamik i kapitlet, flyttade jag ett stycke från början till slutet och vips måste man helt enkelt läsa vidare.

Jag är så nöjd att jag packar ihop för idag, ett par stycken in i nästa kapitel.
En person har just slängt iväg en välriktad  kudde.
Det är en bra början på morgondagens jobb.

Nope,

jag har inte skrivit klart för idag, men tänkte kliva iväg till affären så länge det är dagsljus.
Lördagar är numera underbara.
Jag behöver inte tänka på mat.
Sonen jobbar. På McDonalds.

Det här äter jag:

Dagens

skrivarlya.

Mitt lilla hjärta

gör musik.

Sonen laddar med ägg och alvedon,

det kommer nog att hålla honom på benen i de sex timmar han ska jobba.
Själv ska jag jobba med manus två och målet är som vanligt 2000 ord.

Den lilla hunden som kissade över hela lägenheten och som jag skulle tvingas avliva fanns inte på riktigt förstod jag när jag vaknade och det gjorde mig på ett strålande humör.
För mig är det humöret bra när jag skriver, kanske för att detta är ett manus med upptempo.

Jag undrar om - och vad - jag klarar att skriva den dagen jag är riktigt ledsen?

På begäran vispade jag ihop köttfärsen och tacokryddan,

skar grönsakerna och plockade fram allt annat som behövs och när jag ropade MAT fick jag inget svar.
Det händer aldrig, alltså förstod jag att någon hade kollapsat. Mycket riktigt så snarkades det rejält från min 17-årings säng.
En timma senare sover han fortfarande.

Jag väcker honom åtta.
Vi ska se på Idol och allra mest på fina Molly.

Idag känner jag mig baske mig som en författare

efter att ha fått ett mail om att jag har författarpenning att vänta.

För den oinvigde kan jag berätta att detta är ersättning för biblioteksutlåning.
Minst tvåtusen gånger ska verket vara utlånat för att upphovskvinnan ska få denna eminenta penning.
Att Casanovas Kvinna har lånats ut minst så många gånger gör mig så otroligt glad, vilken fantastisk start på denna skrivhelg.

Först Utbildning

och sedan ynnesten att få jobba med en anhöriggrupp.
Jag är en mycket lyckligt lottad människa.

Andra har inte lika mycket tur.

Jag vet att ni är generösa.
Här är alla nummer till insamlingen för Världens Barn.

I morgon är det fredag.

Jag tror att det räcker för idag.
Mössan är yr och jag behöver luft.
Tjingeling.

Katten envisas med att vilja vara på balkongen

och jag envisas med att nu får det banne mig vara nog.
Jag håller på att frysa ihjäl.
Igår hade jag följande kläder på mig.

• Fluffiga joggingbrallor.
• T-shirt
• Fluffig collegetröja
• Sockor
• Halsduk
• Rosa (fluffig) Fleecemorgonrock.
• Filt (eftersom jag var nödd och tvungen att sova en timma på eftermiddagen).

Ett ögonblick frös jag så till den milda grad att jag trodde mig bära på bakterier.

Detta var innan jag insåg att kylan kom utifrån.

I helgen packar jag ihop alla stolar, sedan har han inget mjukt och skönt att ligga på längre.

Mohahaha.

Där ser man.

Min fem år gamla diskmaskin har ett snabbprogram.

Här sitter jag och längtar till Arlanda.

Det är inte första gången.
Ljuden, stressen, glädjen,språken, doften,  flygplanen, fiket mitt emot gate ett.

Jag kanske skulle åka dit och bara lukta på det lite?

Jag tycker om tv-serier, filmer och böcker med lyckliga slut.

Det kan möjligtvis erbjudas lite dramatik och osäkerhet mitt i för att få mig att Åh neja lite, men slutet ska vara lyckligt.
Efter många år med Grey´s känner jag mig trygg, det kommer att bli bra.
Väl?
Man kan inte leka med barn på det där viset, inte på film.
Att det sker i verkligheten orkar jag inte ens tänka på.

Jag tror att det är dags att damma av den här rackar´n

Jag sätter en femma.

Hos Malou pratar de missbruk.

I min ena värld kan man ju aldrig prata för mycket eller för högt om det, i min andra orkar jag inte.
Därför kommer jag heller aldrig mer att skriva om det som är så svårt, den stafettpinnen får andra ta.
Det finns så många författare som vill undersöka mörkret hos sina karaktärer, och varsågoda.

Min tekopp tänker jag fylla med fniss.

Tidig morgon hos Hellbergs.

Sonen ska på partiledardebatt i riksdagen.

Där har jag aldrig varit.
Jag är förfärligt obevandrad.
Under åren har jag mer ägnat mig åt måsten än åt lustifikationer som riksdagsbesök.

Det kan vara det som gör att det är så vansinnigt roligt att skriva om lustiga kvinnor.

Heja Sverige.

Foto: Tammy Bergström 

Jag har gått emot en av mina största principer.

Så värst många har jag inte, därför håller jag hårt i de som är viktiga.
Julbord.
Nej, nej , nej tack och verkligen inte. Sommaren är ju knappt över. Återkom i slutet av november.
Så hade jag sagt igår.

Idag ropade jag vad roligt och har redan börjat fundera på om jag ska ta den starka eller söta senapen på skinkan.

Jag är verkligen totalt gränslös.

"Vad blir det för mat?"

Jag undrar om man kan ställa en mer provocerande fråga till mig.
Nästa gång ska jag kontra med "har du städat ditt rum?"

Nu orkar jag inte mer och dessutom har jag sorg.

Mina rosa tofflor har gjort sitt.
De har släpat (det går inte att gå i rosa fluff) runt på mig i tre års tid, och det med den ära.
Senaste tvätten var dödsstöten.
Nu är det slut.

Vila i frid.
Amen.

Den här har jag vunnit!

Ni andra kan köpa den här, eller kolla in psykologen/författaren/journalisten och musikern Susanne Bolls blogg här.

Dagens

skrivarlya.

Skrivdag hos Hellberg.

Vi hörs.

Jag log lite intelligent för mig själv

när jag insåg hur lätt det skulle vara att ta fel på burk och hälla curry istället för kanel över äppelskivorna som skulle ned i pannkakssmeten.
Med mycket självsäker hand greppade jag därför kanelburken och började hälla.

Hela köket luktar nu curry, trots att jag sprutade vatten på äpplena så att pulvret skulle rinna av.
Jag förstår fortfarande ingenting.

Herregud, hur ska detta sluta.

Vi ska äta kolhydrater idag.

Äppelpannkaka.

Det här kan vara det sista ni hör ifrån mig.

Något farligare än vetemjöl finns väl nästan inte?

När man väver in karaktärer från manus ett

i manus två gäller att ha koll.
I detta fall på årtal.
Jag var alldeles övertygad om att jag hade skrivit ned dem någonstans, och det har jag säkert, dock inte där jag trodde.
Anyway, de är funna och tack och lov kom jag på det i tid eftersom jag var ute och cyklade.

Jag tänker sova mig till ny energi.
Tjingeling.

Måndag morgon.

Nästan förmiddag.
Jag sov till halv nio och har därefter  lugnt väntat ut sonens ockuperande av vårt lilla badrum.
Om ni tror att det bara är döttrar som ägnar sig åt sådant kan jag berätta att så är det inte, i alla fall inte i den här familjen.

Själv använde jag mascara i hans ålder, så mycket mer hade jag inte kommit på då.
Rouge hittade jag till i London när jag var sjutton.
Jag var överviktig, hade småkrullspermanentat hår och med illröda kinder var jag nog rätt lik en clown.

Under helgen har sonen vid flera tillfällen hojtat "Stormförtjust"

Jag tror att han skulle tycka att det var kul om hans mamma var förknippad med någon annan bok än en om sexmissbruk.

På tal om missbruk. Samlare är en av varianterna.
Just nu tampas Arga Snickaren med det på femman.

Åsas modeblogg

har hittat en massa finfina blusar/toppar/eller vad det nu heter.
De kommer säkert till användning någon gång nu när de är tvättade ...

Är Pokémon och Digimon fortfarande populärt?

Hos oss gick det åt ett paket tuschpennor i månaden eftersom alla figurer skulle ritas.

7 år. Jag kan sakna det ...

Nu jäklar går det undan

En sprucken dragkedja på mina favoritstövlar

höll på att förstöra min höst, men skomakaren skrockade och sa att det var enkelt fixat.
Idag hämtade jag den lilla äsklingen och det enda som behövdes var en ny löpare till kedjan.

Hundra kronor, istället för tvåtusen för ett par nya som skulle vara skoskaviga i säkert en månad, är värt att fira. Vi gör det med tacos, och för att fira att sonen ville ha näst intill olagad mat firade jag det med en trisslott.
Där sprack det.

Men jag är glad ändå.
Om fyra timmar är jag klar i tvättstugan.
Under tiden ska jag röja.
När det är klart är jag done med min to do.

En femtedel av manus två

är på pränt och det är nu det börjar bli riktigt roligt att skriva.
Igår köpte jag ännu en liten kartbok eftersom jag placerar mina huvudkaraktärer både här och där.
Det hade förstås varit enklare om jag själv hade varit bekant med ställena, och när jag får tid och råd skulle det vara roligt att åka dit och se orterna med andra ögon än fantasins.

Nu ska jag researcha en timma och sedan beta av min to do. Todilo.

Om människor jag gillar

står ensamma och fryser vid en tunnelbanestation åker jag helt enkelt och hämtar dem.
Det känns bäst så.
Dessutom är det ingen trafik i Stockholm nattetid, vilket gör en liten biltur riktigt trevlig.

Den här dagen har lite av en agenda och jag tänkte nu redovisa den.

• Hämta stövel hos skomakaren.
• Köpa katt - och människomat.
• Garderobsrensa.
• Tvätta.
• Skriva tusen ord på manus två.

Jag börjar bakifrån.

Tjingeling.

Skär selleri

i lagom stora munsbitar. På med blåmögelost.
Ät.
Herrejösses.

Bye, bye Polly.

Eftersom en förläggare

igår sa sig vara  - och jag citerar - Stormförtjust,  efter att ha läst första tredjedelen av manus ett, har jag idag lyckats hitta en oro för att resten inte håller.

Jag undrar hur det är när man har lyckat publicera sisådär tio romaner, har man samma osäkerhet då eller växer månne självförtroendet?
I can´t help but wonder; blir det någonsin en vana att skriva en bok?

Jag blev så trött när jag hade skrivit alla mina ord

att jag somnade och drömde om att sonen hade kommit överens med sin pappa om att de två skulle åka med Jay Z till fjällen över jul.
Jag fick reda på det via ett sms och bokstäverna var så små att jag knappt kunde läsa vad som stod.

Det är vad jag har pysslat med sedan halv tre.
Du då?

Kanal fem, halv tio.

THE ACCIDENTAL HUSBAND

Dr Emma Lloyd är en så kallad kärleksexpert. Varje dag slukar New Yorks radiolyssnare hennes 

kunniga handledning i kärleksfrågor. Men när hon en dag ger fel svar till fel kvinna får hon en extremt 

arg och sexig brandman på halsen.

Skådespelare: Uma Thurman, Colin Firth, Jeffrey Dean Morgan, Justina Machado . Regi: Griffin Dunne. Amerikansk romantisk komedifilm från 2008. Originaltitel: Accidental Husband, The.

Och innan jag går in min skrivkoma:

"Det gör ont att gå genom väggar, man blir sjuk av det
men det är nödvändigt
Världen är en. Men väggar…
Och väggen är en del av dig själv –
man vet det eller vet det inte men det är så för alla
utom för små barn. För dem ingen vägg."


Ur dikten Vermeer av Tomas Tranströmer.

Från gårdagens härliga

stormförtjust till dagens kattspya i soffan kan steget verka långt, men sett till hur dessa två ytterligheter får igång mitt flöde av adrenalin har de ändå ett slags släktskap.
"Rädda det som räddas kan", hann jag tänka när jag flög från sängen mot soffan och när jag insåg att ingenting gick att rädda gick jag istället till badrummet och vägde mig ...

Hur mycket jag väger är oviktigt, men låt oss konstatera att nu behöver jag banne mig tänka till.
Jag vet inte vad jag matmässigt gör fel - utöver en påse Polly en fredag -  och det är lite läskigt eftersom det har gått fort.
Det kan vara en snart50åkomma.
I så fall en jag inte tänker acceptera.

Jag tar tag genast och börjar morgonen med en promenad.

Förtydligande: Jag har inget emot mina nya kilon, jag är så piffig så. Det jag behöver stoppa är tre nya kilo varannan månad.

Sonen är på O´Learys

och ser på fotbollsmatchen med sin bästa kompis.
Lilla älsklingen.
På krogen.

Själv laddar jag för morgondagens skrivpass med en påse Polly.
Och Idol.
Vi Farstabor har inte särskilt höga krav en sådan här underbar kväll.

Ordet "stormförtjust"

har gjort min helg.
Vi pratar om manus ett.
Någon har läst en tredjedel.
Stormförtjust.
Jag tror jag dör.

Jobs

om döden.

När jag behöver göra research

kommer tv-programmen som om jag hade beställt dem.
Idag ska jag se dokumentären X klockan X, och den fina noteringsboken är upplagd och pennan vässad för ändamålet.

Jag tror vi hörs i morgon.

Sådär ja.

Nu är skrivdagen avslutad och jag trodde klockan var halv två.

Medan jag har ägnat mig åt klyschor och adverb har Tomas Tranströmer som sjätte svensk tilldelats Nobels Litteraturpris.
Till och med jag kan göra en tolkning av det han skriver.
Bonniers släppte hans hela produktion tidigare i år.
Den lär gå åt blixtsnabbt.

Ett hurra är på sin plats.

Många i min familj fyller år i oktober.

Min morfar skulle i dagarna ha fyllt 106.

Morfar var verkmästare på Sjöfartsstyrelsen och åkte land och rike runt och renoverade fyrar men gick i pension ungefär vid samma tid som jag flyttade hem till honom och mormor i Fjällbacka.

Jag kan inte minnas att jag någonsin såg min morfar arg.
Inte lycklig heller.
Han påtade i sin stora trädgård, sov middag mellan tolv och två, såg på nyheterna, klappade hunden och läste Bohusläningen.
Och så var han med sitt barnbarn när hon sjöng och höll på.

I smyg tror jag han var stolt.

Det var dock aldrig något man uttalade i Fjällbacka på 60-talet.
Vi barn fick istället tolka små leenden i mungipan.

Man kan laborera lite med listorna på Adlibris.

Till exempel genom att titta på vilka inbundna självbiografier som utkom 2009 (97 st) och som säljer bäst just nu.
Mycket roande.
"Casanovas Kvinna" ligger på en hedrande andra plats.

Om alla tänkte, kände och agerade som jag

skulle människor förvisso ha det något rörigare hemma, darra inför konflikter och klämma småfinnar trots att det gör dem gigantiska, men ändå. Det hade blivit  lätt att leva.
För mig.

Idag handlar allt om jaget.
Mitt eget, men också mina karaktärers.
Jag önskar verkligen att de kunde ta och skärpa sig.
Det skulle underlätta för mig.

Jag laddar om för en kväll på kliniken

med Ellen DeGeneres, McDreamy och filmjölk.

I morgon kommer jag helt oplanerat att ha möjlighet att skriva.
Det börjar hetta till i manus två.
Stackarna, de har inte en aning om hur komplicerade deras liv kommer att bli.

God morgon.

Det här blir naturligtvis en oerhört bra onsdag och jag går igång direkt.

En Fjällbackabo på kanal fem kallar sig just nu

Göteborgare

Nej Christian, du är lika lite Göteborgare som jag är Stockholmare.
Vi är Fjällbackabor  - visserligen i någon form av förskingring - men ändå.

Göteborgare.
Skärpning!

Fyra kanelbullar ...

och jag tränar på att sätta ett mellanslag före de tre punkter jag emellanåt använder mig av ...
Det har jag nämligen missat när jag har försökt lära mig skriva de två senaste åren.
Istället har jag pangat... när det ska vara så här ...
Om det inte är så att ordet bara försvin... Då är det helt okej att släppa på dem direkt.

Bullarna ska förresten inte ätas nu.
Först mat och bla, bla, bla ...

Music & Lyrics

Sonen och jag såg den när den kom på bio.
Två timmar tidigare hade jag avslöjat "Jonas" med nya kvinnor.
Ångesten och paniken jag kände i biosalongen var vidrig och två gånger var jag på toaletten och försökte kräkas ut den. Att jag inte kunde lämna honom framkallade lika mycket illamående som det faktum att han inte gjorde det som behövdes för att kunna sluta med sitt missbruk.

Igår såg jag filmen igen.
En liten söt historia.
Jag stampade takten till musiken.
Tralalalalalala.

Vi har sovmorgon

hos Hellbergs. Första lektionen börjar elva = då börjar mamma jobba.

Jag har en hel del måsten, varav några kräver Ajax, innan jag kan säga hej och välkommen.
Det är så mycket trevligare här när sängarna är bäddade, grötkastrullen diskad och golvet skiner.

Ps. På fredag kan Norrland förvänta sig inslag av snö i nederbörden. Tänkte att ni ville veta det.

När jag läser andras bloggar blir jag alldeles

svettig av allt som dessa bloggare håller på med.

Det syltas, saftas, lagas, fixas, donas, köps, säljs, springs, promeneras, plockas, fördjupas, fläktas, flämtas, solas, vaggas, ammas, skrivs, deletas, pratas, umgås, sjungs, lyssnas, städas, tvättas, peelas, målas, monteras, tapetseras, reses, flyttas, twittras, facebookas, fotograferas, masseras, uppdateras, jobbas ...

Ingenstans läser jag om latmaskar som äter praliner och viftar på tårna.
Jag är en oerhört ensam människa.

Sonen är på vift

för andra kvällen i rad.
Igår var han så upptagen att han tryckte bort ett samtal från mig.
Jag repeterar; tryckte bort ett samtal från mig.

Jag har träffat anledningen.
Hon är jättesöt.

Idag tog skrivandet tid

och mitt mål med att skriva minst 2000 ord på mina skrivdagar gick inte att uppfylla.
Så är det ibland.
Jag är nöjd ändå eftersom det jag fick på pränt ledde någonstans.

Från och med nu är jag husfru och moder resten av dagen, och jag tänker inleda det med att hämta sonen.
Det betyder att jag måste klä på mig.
Usch.
Jag trivs alldeles utmärkt i min morgonrock.

Dagens

skrivarlya återfinns på Ibiza och ingår i konceptet våga tänka stort.

Lägenhetsprisångest.

Det är fyra år sedan jag flyttade hit och betalade lånade en hiskelig mängd pengar. Så många att jag har trott att det aldrig skulle gå jämnt ut vid en eventuell försäljning.
Idag fick jag vet av en dam i tvättstugan att en annan tvåa i föreningen hade sålts för en hel del mer än jag betalade för min.
Nu har jag inga som helst avsikter att flytta, men det är i alla fall trevligt att veta att jag inte blir skyldig banken pengar om jag skulle få för mig att en annan bostadsort skulle vara av intresse.

Jag behöver er hjälp.

Diskmaskin.
Jag har först idag förstått att den av någon anledning behöver salt.
Det har min maskin aldrig fått och nu har den finfint promenerat på i exakt fyra år.

Kommer den att kollapsa, eller vad kommer att hända med min fina Elektrohelios om jag inte per omgående häller på salt?

Dagens ordskörd: 2000.

Det känns som om flytet börjar komma så smått.
Resten av dagen ska ägnas åt mat, tvätt och film: "Heartbreaker".
Fransk romantisk komedi passar alldeles utmärkt en söndag.

Facebook.

Allt är tydligen nytt och ännu mer oprivat än tidigare.
Jag tror helt enkelt att jag fortsätter att inte hänga där.
Det verkar säkrast.

Och ja, jag är mossig.
Det gör inte mig ett dugg.

När jag var en yngre upplaga

minns jag att det gick ett tv-program som lärde oss en gnutta teckenspråk, bland annat alfabetet.

När jag väl hade lärt mig det blev det ett tick att ständigt handbokstavera det jag  sa och när jag var extra på det så gjorde jag det simultant med den vänstra.

Vi hade inte så mycket att göra i Fjällbacka som ni förstår.

Anyway, enda gången jag träffade någon som jag kunde presentera mig för på det språket var för en engelsman och det sket sig direkt.
Å är inte deras bokstav och dessutom ser tecknen annorlunda på engelska.

Har ni ingenting att göra idag kan jag rekommendera träning på detta.
Det håller fingrarna igång mellan skrivpassen.

Till Posten.

Jag har idag skickat iväg ett strålande manus i ett av era färdigfrankerade gröna XL-påsar.

Vid invägningen befanns mitt vadderade kuvert väga 224 gram över de 2 000 gram som jag hade betalat för i och med inköpet av den gröna påsen.

Döm av min förvåning när jag då fick betala ytterligare 150 kronor, det vill säga för 2.2 kilo, istället för de dryga 200 gram som översteg maxvikten som jag - som sagt och som är värt att repeteras -  redan hade betalat för.

Eftersom mitt manus är viktigt för mig betalade jag förstås, men jag är förundrad över den obefintliga flexibiliteten i era regler.

Varför kunde jag inte enbart betala för "övervikten"?

Att mitt manus bedöms som ett paket - när det överstiger den maxvikt ni har satt - men trots det skickas iväg i SAMMA KUVERT som jag redan har betalat för är skamligt.

Nu är det packat

i ett stort och grönt kuvert.
Jag ska köpa fler sådana och mer printpapper senare idag.
Under veckan har jag tänkt att tre förlag ska ha mitt manus tillhanda.

Tjohej, vad nervöst.

Gårdagens utbildning

var kort vilket gav mig möjlighet att åka till city ett par timmar.
Där är jag aldrig. Senast var när jag köpte min fina byxdress på Karen Millen i maj.
Det var mot Karen jag styrde stegen även igår, även om mitt mål var att hitta en snygg och liten anteckningsbok som jag kan bära med mig eftersom jag ibland löser manusproblem när jag är på någon form av språng.

Det här är hemmavarianten där anteckningar, trådar, karaktärer och diverse landar:

Och det här är den nya, lilla,  för väskan:

Den lilla kostade 200.
Fint ska det vara.

Vaknade nio timmar senare.

Ruskigt bra inledning på min skrivdag som inleds om någon timma.
Eftersom badrummet är ockuperat kommer jag inte åt att det som krävs för att jag ska vara koncentrerad redan nu; nytvättad hår och parfym.
Om en timma har han åkt till sitt jobb (tjoho) och då jäklars.

Under tiden fnular jag på följebrevet som ska med den utskrivna luntan av manus ett, och som ska skickas iväg till det första förlaget av flera.
Det är en viktig karamell har jag förstått.