onsdag 13 mars 2013

Ännu ett par skiljer sig

och de har naturligtvis sina skäl till det.

Så utan att tala om dem som jag inte känner, väcker skilsmässor tankar hos mig.
Alla vill kanske inte hålla ihop och få kärleken att blomstra även efter den tre första åren (så länge kan vi räkna med kroppens hormoner som förälskelsehjälp), men om man nu vill det?
Om man vill känna en djupare samhörighet trots att det inte är så himla kul eller hjärtfladdrande längre?
Om man nu inte vill gå igenom kanske en andra eller tredje skilsmässa?
Då hoppas jag att man har tagit hjälp i gemensam terapi i ett år innan man yppar ordet skilsmässa.
Möjligheten finns att det ordet inte finns på kartan efter det.

Tyvärr skiljer sig vissa hellre än att få hjälp.
Jag har väldigt svårt att förstå det.



15 kommentarer:

Agneta sa...

Utan att veta om vi menar samma par ...

För bara några veckor sen tänkte jag "de kommer gå skilda vägar". Ändå blev jag förvånad när jag läste det i morse.

Kanske är det friheten som lockar mer än att jobba på att få sitt äktenskap att fungera igen? Tråkigt hur som helst, när det är små barn inblandade.

Åsa Hellberg sa...

Vi menar såklart samma par, men mitt inlägg handlar inte om dem eftersom jag inte känner dem (mer än att vi är från Fjällbacka, då:)
Vi är bra på lust men bedrövliga på nöd, är min tes.

HOUSE of ADELA sa...

Å du har så rätt Åsa!
Varför jobbar inte fler par på sin relation i n n a n det är för sent?

Kram
Adela

Gafflan sa...

Du har rätt Åsa!
Maken och jag har varit tillsammans i 25 år och av dessa har vi varit gifta i 18 år. Passionen/förälskelsen är borta men förståelsen, vänskapen, respekten och den djupa kärleken och känslan av samhörighet finns där. Det är vi helt enkelt.
Personligen tycker jag att man skiljer sig kanske lite för lättvindigt. Att tro att ett äktenskap (livslångt sådant) ska vara busenkelt och himlastormande passionerat måste man nog tänka om. Jag ser äktenskap som en livets seglats där det gäller att kryssa sig förbi blindskär och undervattensgrund och det är så mycket lättare att göra om man navigerar tillsammans och för äktenskaps/relationsskutan åt samma håll och gärna rakt fram. Vi har ju ändå sagt JA till varandra.

Skrivarvisionären Ebba sa...

Jag har gjort precis som du "ordinerar" för några år sedan. I morse sms:ade han och grattade mig på födelsedagen. Jag ringde upp och tackade personligen, klockan var bara 06.10. Där låg vi i varsin säng på olika håll och var sams - så som vi alltid varit ... men skilda ...

Åsa Hellberg sa...

Härligt, men vad tråkigt att ni skilde er.

Åsa Hellberg sa...

precis!

Åsa Hellberg sa...

Jag vet inte, för att man är rädd kanske?

Sus sa...

JAg har också täkt tanken om dem, att de kommer att gå skilda vägar. Jag vet inte varför.

De säger att de är bästa vänner. Är inte det fantastiskt? Att bo ihop med sin bästa vän. Och lite ligg där emellan?

Jag ville ta hjälp då barnens far ville gå skilda vägar, men han hade redan hittat den nya kärleken och var inte intresserad av det.

Själv tycker jag att tre st i ett förhållande är en för mycket.

Det var liksom redan för sent.

Åsa Hellberg sa...

Har en checkat ut med någon annan går det ju inte.

Shamrock sa...

Jag tror att man väntar för länge innan man söker hjälp, alltså så länge att det nästan är försent pga det

Åsa Hellberg sa...

Det tror jag också, men har också träffat personer vars partner vägrar be om hjälp.

Märta sa...

De senaste 10 åren har skilsmässorna duggat tätt i min bekantskapskrets.
Det jag reflekterat över är att de nyblivna singlarna (kvinnorna iaf)nästan alltid blommar upp, får nya intressen, skaffar nya vänner, känner sig fria att vara sig själva, etc.
Och jag undrar, varför i hela friden gör man inte allt det där man tydligen ville och önskade fastän man lever i ett förhållande? (Eller ja, ragga på krogen kanske man bör undvika..)
Ett starkt "vi" behöver ju inte utesluta att man behåller sitt "jag" intakt? Att jag aldrig någonsin känt mig kvävd eller begränsad är iaf det jag tror fått mitt äktenskap att hålla. :)

Åsa Hellberg sa...

Exakt, jag såg ett teve-program om ett par som klarade sig förbi den planerade skilsmässan genom att alltid ta varannan vecka (med barn, mat och städ.) Helgerna fixade de tillsammans, har jag för mig.
Jag tror att många har svårt att fixa att förälskelsen är borta och så slutar man att hångla. Big Mistake. Huge!
Mer hångel, färre skilsmässor!

Sökaren sa...

Rädsla för introspektion...hur beter jag mig ( i relationen jag lämnar), känslan av bekräftelse från en ny partner och kicken av detta, gör att jag skadar tre personer och ingen blir lycklig i slutänden.