Tack för otroligt bra kommenderingar på ämnen
Jag hugger direkt det Kia bestämde; hundar.
Jag fick honom när han var 10-12 veckor och jag själv var nio år, och han rymdes i handflatan.
Joppie, en långhårig dvärgtax som hade en trasa som flickvän.
Vad han gjorde med den trasan vill ni inte veta, och av den anledningen fick han träffa sin trasiga flickvän en timma varje kväll. Därefter hängdes hon tillbaka på sin plats på kroken innanför källardörren.
Joppie var fullständigt ouppfostrad, men det var inte så himla noga på den tiden. Som vakthund var han grym, det fanns inte en människa som gick utmed vårt staket som inte fick sig en utskällning.
Hade de vågat stanna och prata med honom hade de fått se en svansviftande fjäskis, men det var ingen som tordes.
När Joppie dog var jag 22, och min sorg var enorm.
Idag förstår jag att det var oerhört mycket annat jag grät över i samband med det, det blir gärna så när man samlar på hög.
När någon dör är det ju okej att vara ledsen...och det var jag i veckor.
I alla övriga fall är jag livrädd för hundar- men inte Kias.
Den går liksom inte att bli rädd för, trots sin storlek.
Jag undrar om den kan skälla?
2 kommentarer:
Jo, hon kan skälla och det låter riktigt respektingivande, dovt och kraftfullt. Att hon fortfarande är bebis märks inte ett dugg. Men hon är ju så snäll! (har ni hört det förut?)
haha, det är önsketänkande att hon är respektingivande:)
Skicka en kommentar