Jag hade en chef en gång som sa att han inte behövde bekräftelse och att han därför var dåligt på att ge det till andra.
Å andra sidan var den chefen så dålig på att ge kritik att jag aldrig visste om det jag hade gjort var bra, skitbra eller katastrof.
Hans inlindanden gav allt än raka besked.
Det är lite sorgligt att inte behöva bekräftelse, precis som det är lika sorgligt att vara beroende av det.
Finns det något mellanting?
Jag har själv ett lågt bekräftelsebehov men har en lång träning i att se andra; min träning på senare år har legat i att låta mig själv bli sedd.
Inte untanpåverket utan insidan.
Bort med krimskramset och fram med sårbarheten.
Typ.
Den djupt personliga bekräftelsen är helt annorlunda än den man får av glitter, teater och lösögonfransar och den första som såg och accepterade mig bakom allt det där var jag själv.
Det var en lysande början.
13 kommentarer:
Jag tror att vi alla behöver bekräftelse. Sund bekräftelse. Vi måste spegla oss i andra och de speglingar vi får tillbaka hjälper oss att skapa oss den självbild vi har. Detta behöver alla människor. Men i en beroendepersonlighet så är bekräftelsebehovet "stört". Det vet vi eller hur?
Men en människa som påstår sig inte behöva bekräftelse har säkert också stora problem, skador och rädslor.
Kram
Ja, noll bekräftelsebehov är nog inte genomsunt kanske.
Men jag tror inte på "skapande av självbild".
Människor kan bara spegla det vi visar, det dolda måste vi plocka fram först innan någon kan se det om du förstår vad jag menar.
kram Åsa
Själv är jag bättre på hantera negativ än positiv (konstruktiv) kritik. Smicker rinner rakt av.
Jobbar på saken, men det är inget man vänder på i en hast...
Vad det gäller bekräftelse så tror jag man finner den på andra sätt om man inte får den där man borde få den, vilket inte nödvändigtvis är något gott.
Kramisar!
Smicker är oftast ett uttryck för ett eget bekräftelsebehov. Du vet "det jag ger vill jag ha tillbaka", och blir falskt.
Positiv feedback är väl något helt annat... och bör sugas in:)
Kram Åsad
Att söka bekräftelse och att kunna ta emot den är kontraster till varandr. Det första är en "sjuk" egenskap (om det inte handlar om att jag behöver feedback för att kunna fortsätta någonting som andra är involverade i - tex en specill jobbinsats) det andra är friskt.
Det tror jag i alla fall
Förr tog jag åt mig av negativ kritik men kunde inte ta emot possitvi. Men i mig själv behövde jag den och ville ha det.
Idag kan jag vara utan den men blir glad om jag får den.
En del människor som ska spegla dig har en väldigt konstig spegel. Ung. så som på lustiga huset - det finns en normal spegel och andra tokiga en del kan man skratta åt och en del smickrar mig men en del får dig att vilja gråta.
Med det menar jag att även om de speglar det jag ger så kan det återges olika.
Mina tankar :)
Sanna
Sanna; alla speglingar filtreras genom våra egna erfarenheter så det har du helt rätt i.
Kram Åsa
... men det är en skön känsla när man nått fram till .. good enough..ett behagligt lugn och en tro på sig själv faller på plats, så känner jag(utan ego och stöddighet)
Blingbling från mig :)
Kram till dig Marie!
Måste bara skriva en kommentar till :). intressant med hur olika syn vi kan ha och ändå verka överens om det grundläggande att vi måste söka sanningar och svar i oss själva. Men bekräftelsebehov är inte för mig något negativt. Redan som spädbarn behöver vi bekräftelse från andra för att överleva. Vi behöver få våra behov tillgodosedda genom speglingar i samspel med till exempel vår mamma. Att "mamma" ger oss bekräftelse, lyssnar, tar oss på allvar och speglar att vi duger som vi är.
För mig är spegling i socialt samspel med andra nödvändigt för överlevnad. Om vi inte blir bekräftade blir vi osäkra och lär oss att det vi känner inte duger eller att det vi känner är "fel". I ett sådant samspel utvecklas ett negativt bekräftelsebehov. Men det lilla barnet tar till alla metoder för att bli bekräftad på något sätt eftersom det är livsnödvändigt.
Rörigt det här. Men jag tror och hoppas att du förstår meningen.
Kram!
Faith;
problemet blir om vi som vuxna har samma behov som ett barn.
För många är det tyvärr så.
Utan bekräftelse duger vi inte och vi är helt beroende av vår omgivnings gillande. Vi har svårt att separera oss själva från andra, och det du gör blir därmed ett kvitto på vem jag är.
Min erfarenhet är att med en god vuxen självkänsla blir vi glada om vi får bekräftelse men vi behöver den inte; vi vet att vi duger bra oavsett om andra förmår/vill/ kan bekräfta oss eller inte.
Kram Åsa
Konstigt - jag brukar läsa denna blogg då jag behöver det eftersom jag laddar för att boka in ett möte med Dig...vilket aldrig blir av då jag bor 9 mil fr Dig och är nog lite rädd innerst inne...idag hade jag en allvarlig diskussion med min man där jag sååå gärna vill att han bekräftar mig, ser mig och tycker om mig...han svarar inte upp på detta utan tycker att jag ska "ta hand om det själv", att jag måste bekräftas...det ligger hos mig och är inte hans uppgift...i det tror jag att han inte bryr sig eller allra minst inte vill ha mig, umgås med mig, älskar mig....jag känner mig inte älskad uttrycker jag och han ber mig bara att ta hand om det själv...inte hans problem...den sitter som en smäck! ger mig verkligen goda känslor och gör mig bara mer förvirrad om vad han egentligen tycker...ja, jag vet - snurrigt, tröttsamt jobbig är jag // Lilla Plupp
Lilla Plupp, du är varmt välkommen när du vill!
Jag tror nog att alla vill känna sig älskade i en relation.
Vill inte din man känna att du älskar honom?
Kram Åsa
Lilla plupp här igen.
jag tror nog att vi ska ses snart...jag får ta mig i kragen och våga!!!
jag är så medberoende att jag inte vågar höra det av ngn annan tror jag och för att det kommer bli en sådan lång resa för min del och det kommer att göra så ont...tror jag...men jag kan ju faktiskt inte riktigt veta förrän efteråt...visst vill min man känna sig älskad och bekräftad och det är han oxå från min sida, men som alltid ger en mer och en tar emot mer, och det är inte jag som får utan den som ger, om vi säger så!!!!
Jag hoppas att vi ses snart!!! // Lilla Plupp
Skicka en kommentar