att vi inte kan lämna vårt dysfunktionella förhållande och det är naturligtvis inte sant.
Det kan vi visst.
Det känns så möjligtvis, men det är inte än annat än en känsla.
Vi kan packa våra väskor och gå, alternativt slänga ut den som gör oss illa.
Vi kan, däremot gör vi det inte.
Jag har nog aldrig träffat människor som står ut med högre smärta än de som är tillsammans med en aktiv sex & relationsmissbrukare.
Det som är mer smärtsamt än att stanna i en sådan relation är att lämna den.
Så vi säger vi att vi inte kan, för vi tror oss veta att en sådan smärta skulle vi inte klara av.
Jag såg en ofantligt skrämmande dokumentär i två delar på svt som handlade om ett amerikansk par, där kvinnan systematiskt blev misshandlad, så också hennes barn.
Den yngsta dottern slog mannen till sist ihjäl, och inte ens då kunde kvinnan släppa honom.
Hans makt över henne och hennes känslor var total.
Hon kallade sina känslor för honom kärlek.
Under mordrättegången - mot de båda eftersom hon hade underlåtit sig att skaffa hjälp och skydd till sina barn - skrev hon brev till honom där hon dels talade om vilka sexuella aktiviteter hon ville att de skulle ha i rättssalen men också hur stor hennes kärlek till honom var.
Båda dömdes till livstids fängelse, och hon fälldes inte minst för dessa sista brev.
Hennes rädsla för smärtan för att förlora honom blev en bidragande orsak till dotterns död och satte henne själv i fängelse.
Det är inte kärlek.
Det är rädsla.
Dessa två är tyvärr oförenliga.
Säger du att du inte kan, så gör om det till att du inte vill.
En dag kanske du vill och då kan du också.
15 kommentarer:
Måtte man aldrig hamna i ett sådant förhållande. Usch vad svårt och jobbigt det måste vara.
Ja, småtufft:)
Jag har sagt det innan och jag säger det igen...Du är så klok Åsa!=)
Kram!
Fy, så hemskt. Tur att jag inte såg det programmet. Klarar inte riktigt sådant...
Usch vad hemskt. Tänk att man kan få en sådan makt över en person.
Mycket bra inlägg med vad man kan och vad man vill. Kunde inte skrivit det bättre själv ;)
kramkram
Kram till er!
Det här med att utsätta sig för smärta under en längre tid för att man är rädd för en stark smärta under kortare tid kan man ju se även inom andra förändringen. Gäller att bli medveten om att den mindre men mer långvariga smärtan är mycket starkare precis som du skriver Åsa
Du e ju som vanligt klok som en bok, och jag skriver under på vartenda ord i detta inlägg. Har själv bestämt hävdat att jag inte kunde lämna, när det i själva verket handlade om att jag inte vågade och inte ville.
Men ytterligare en sak som slog mig när jag läste ditt inlägg var att det faktiskt lägger ett större ansvar på den som stannar, då man säger att man vill göra det. Det blir då ett aktivt beslut att stanna kvar (vilket det ju såklart är) men istället för, som man kanske hellre vill se det i sitt kaotiska tillstånd, ett sätt att bara försöka fortsätta följa med ett tag till... Om du förstår?
Kram
Tinto
Coaching; vi tror nog tyvärr att "lämnasmärtan" kommer att vara långvarig, rent av livslång eftersom vi sitter ihop med vår partner. Tricket blir att "separera" sig först för att sedan möjligtvis separera även fysiskt... om nu inte partnern väljer tillfrisknande förstås.
Tinot; precis, och det ansvaret vill vi inte ta från början. Det är dock viktigt att vi kommer dit, eftersom valmöjligheten ger oss frihet... förstår du hur jag menar?
Det tar tid, men med hjälp kommer de flesta dit till sist.
Kram till er båda,
Åsa
Jag såg också den dokumentärserien. Den var riktigt otäck. Men jag vet inte om jag tycker att det var rätt att hon fick livstid på grund av att hon inte kunnat skydda sig själv och sina barn. Och jag tycker faktiskt att det största ansvaret måste ligga på förövaren. En kvinna eller man som lever i ett misshandelsförhållande är självklart inte skyldig utan blir ofta nedtryckt och tillintetgjord på alla plan.
Domen visade ju tydligt att hon var lika ansvarig som han trots att hon blvit nedtryckt av honom. Det tyckte jag var värst. Att skuldbelägga någon som själv är ett offer om du förstår hur jag menar.
Faith; jag håller med dig till viss del, men vi måste också hållas ansvariga för det som är våra handlingar... eller i det här fallet "icke-handlingar". Hon visste att hennes barn for illa och skyddade dem inte.
Det är svår etisk fråga tycker jag och det finns inget givet svar. Det finns också ett könsperspektiv på frågan. En mamma förväntas skydda sina barn och det läggs en större skuldbörda på en mamma som misslyckas som mamma än en pappa. Min yrkesmässiga erfarenhet talar:). Att de använde hennes brev till honom som ett slags "bevis" på hennes skuld tyckte jag var ganska osmakligt.
Barnen hade kanske mått bäst av att omhändertas tidigare. Vem vet?
Idag är det i alla fall lördag och fotboll! det är jag helt säker på!
kram
I det här fallet var barnen hennes, inte hans.
De egna barnen han hade behandlades visst "väl" som jag uppfattade det.
Och visst är det så att mamman på många sätt har "högre" krav på sig, på samma sätt som många män blir dissade för att de är just män...
Det behövde jag läsa..tack
naussika.blogg.se
Naussika; varsågod!
Kram till dig.
Skicka en kommentar