Jag vet inte om ni vet att

min son har varit musiker sedan han fick sin första leksaksgitarr när han var 1 1/2.

I samma veva hittade jag videofilmer med Mora Träsk och sedan var min barnvakt fixad för tre-fyra år framåt.
När han var två år och tre månader skulle vi äntligen se dem live i Solnahallen, och jag hade tagit ledigt från jobbet och han från dagis för att gå på detta event.
Morgonen för konserten vaknade han med 40 graders feber och livet var kris och katastrof. Mamman fann dock på råd och proppade i honom alvedon varpå ungen piggnade till och vi kunde åka till Solna på konsert.
När sista låten spelades grät han floder.
Han var förtvivlad för att det var slut.

Du kan kalla mig Pjicken sa han när han kom tillbaka till dagis och fröknarna ville kalla honom vid hans rätta namn och några månader senare tog fröken mig avsides och sa att hon var orolig för att sonen hade en svag jagidentitet...
Så var det inte.
Han hade en idol.
Pricken.

Sedemera kom Trazan & Banarne, Fem myror, Michael Jackson och alla andra artister också in på hans idollista, men mitt - och många andras - främsta minne är alla gitarrer och Mora Träsk och uppträdanden på badstränder, i mataffärer och på tunnelbanan.

Sista gången vi såg dem live stod vi tyvärr vid en högtalare. Då var han fem år och blev efter det livrädd för höga ljud. Så rädd att jag nästan inte kunde ha på ljudet på tv´n.

Man kan säga att det har gått över.
Totalt över.
Även lusten att stå i främsta ledet.
Nu gör han hellre musik åt andra.
Tänk som det kan bli.

Varsågoda, här får ni en dos av Pricken & Leif.