Tokslut arbetare

önskar alla en god helg.
Jag ska ägna mig åt det här:

Men först måste jag, och sen och efter det ...

Jag tror vi säger så.

I år håller vi alla på

Molly.

Har ni inte sett PS, I love you

så går den på sjuan (4+) ikväll 21.00.
Rekommenderas varmt av någon som kan sin genre.

Jag har en mycket liten skara bästisar,

precis så lagom stor att vi kan hålla kontakt med jämna mellanrum, däremot ses vi inte ofta eftersom vi bor i olika delar av landet.

I morse kom jag på att jag längtade efter henne i västerort och tänkte att jag skulle ringa henne idag när arbetet var avslutat, men jag hann inte eftersom hon ringde först.
Visst är det lustigt när det var flera veckor sedan vi talade med varandra senast?

Det händer ofta att jag får en tanke på någon som sedan dyker upp på ett eller annat sätt.
Händer det er också?

Jag funderar starkt på att bygga in en jävlande

svanskota i mitt nya manus.
Då skulle jag kunna göra lite research hos en lämplig klinik utan att visa upp min egen lilla ömmande stump.
Eftersom det kommer klienter strax måste jag klä på fanskapet.
Senare ska jag försöka hitta en lång och bra kjol som inte har sömmar precis där det gör som mest ont.

Tjohej, nu kör vi.
Nyktert.

Idag är det trafiknykterhetens dag.

Det borde det vara varje dag.

Själv är jag fortfarande nöjd med att leva mitt liv helt och hållet utan alkohol.
Det svänger rätt bra ändå måste jag säga.

Drack du igår så kommer här ett utmärkt förslag:
Ställ bilen.
Frisk luft kommer att göra dig gott.

Om en kvart börjar sonens

introduktionseftermiddag på McDonalds och skor, pass, skattsedel och kontonummer är förhoppningsvis med.
Själv ska jag handla och sedan jobba på kliniken.

Mitt manus får vila till på lördag.
När jag la av igår gjorde jag det mitt i en dialog.
Bra tänkt.
Favorittråden är given när jag öppnar dokumentet igen.

Det är mycket jag inte förstår.

Men Malou verkar haja Katarina Frostenssons dikter och det är ju bra.

Återigen kan jag konstatera att svårmod inte är det som ligger mig närmast, inte heller melankoli eller att bädda in den svärta som går alldeles utmärkt att kommunicera utan omskrivningar.

När jag är klar med dagens klienter ska jag panga på i mitt eget manus en stund.

Frostensson skulle gråta om hon läste det jag skrev.

Toapapper.

Jag visste att det var något jag hade glömt.
Skit också, för att hålla mig till ämnet.

Jag tror att ett par blomsterkvastar skulle sitta fint i mitt nystädade hem.
Papper och blommor får det bli innan centrum stänger.
Finfin kombo.

Nu stänger bloggen för idag.
Hej då.

Jag är nödd och tvungen

att hyfsa till mitt hem, morgondagen bjuder nämligen på arbete.
Hittills har jag klarat av badrumsgolvet, vilket verkligen inte är en prestation då de två kvadratmetrarna är översvepte på två minuter.
Det tröttade dock ut mig så till den milda grad att jag var tvungen att sätta mig ned en stund.

De senaste två timmarna har jag studerat mina nyinköpta kartor eftersom jag har förlagt stora delar av handlingen i mina manus uti städer jag inte har ett dugg koll på.
Eftersom jag är ointresserad av miljö så är det inte för den sakens skull, däremot behöver jag veta var mina olika gator ligger och om det är gång - eller taxiavstånd mellan dem.
Häpp.

Nu har jag vilat klart.
Åter mot skurhinken.

Jag ställer verkligen till det för mig själv just nu

när jag skapar problem som jag inte har en aning om hur jag ska lösa.
Det gjorde jag å andra sidan under ettan också, och med det i ryggen tror jag mig kunna ro iland även det här.
Men det kan gå åt helvete, ett faktum som är nog så stimulerande när jag snart påbörjar andra åttondelen.

Nu behöver jag mat och det lutar starkt åt ännu ett ägg.

Det är möjligt att jag

under gårdagens sista rader drog åt fel håll och att de måste raderas och tänkas om.
Genidrag ena dagen behöver inte betyda att det är ett den nästa, i alla fall om man inte har en aning om hur man har tänkt sig fortsättningen.

Nästa vecka kommer jag att skicka mitt första manus till fler förlag eftersom jag inte har hört något från min väninnas som fick det för en månad sedan.
Nu jäklars.

Vi har köpt passande arbetsskor till sonen.

I affär nummer sju hittade han ett par som passade.
Det kan ha varit då jag började prata tyska och jag slutade inte förrän vid Konsums mjölkdisk då det onda ögat sa att jag inte var rolig när jag gapade "Milch bitte" över hela butiken när lättmjölken var slut.
Jag skyller på trötthet och på att ungen flinar trots att han är generad.

Dieses Tage habe underbar gewirt und jetz müsse Ich schlafe durch für gegen ohne um.
Guten abend.

Paus,

macka med två stekta ägg, här kommer receptet:

1. Plocka fram 1 st stor - frusen - polarkaka.
2. tina den i rumsvärme.
3. Stek två ägg, vänd dem när du tycker att det är lämpligt. Ps, glöm inte att ha fett i pannan. Stekpannan.
4. Tryck ett finger i brödet för att känna om det är tinat.
5. Ringla ketchup på den tinade brödet, använd en kniv för smeta ut den så att den täcker hela.
6. Lägg på de två välstekta äggen.
7. Överkurs: släng på lite svartpeppar.

Ät, var glad att du i alla fall hade ägg och bröd och återgå sedan till ditt manus där Benny verkar ha fått problem.

Vissa behöver musik för att komma i rätt stämning,

själv raggar jag skrivarlyor.
Här är dagens.

Åh, what a måndag.

Jag känner redan nu hur bra den kommer att bli.

Till att börja med så är jag ledig.

Det är inte klokt vad det är lyxigt.

För det andra är jag glad varje dag jag vaknar utan att hitta en Missekräks på golvet.

En sån sak kan få det att spritta friskt i kroppen.

Nu går jag in i koma.

Tjohej.

Någon har googlat på

tomte och hittat till min blogg.
Där ser man. I september.

Jag tänker inte dra alla mina julregler eftersom det är tre månader kvar. 
Och innan jag vill se en enda pinal som påminner om skäggiga gubbar ska jag be att få passera september, oktober, november och halva december.

När ska folk lära sig att göra rätt, det vill säga som jag?

En bra dag

och jag tror mig ha känt ett visst flyt, även om jag vet att den stora forsen kommer först efter de hundra första sidorna.
Långsamt men rätt säkert går det framåt, det räcker gott.
I morgon går jag på det igen.

Nu är jag trött på ord och behöver ett break.
Vi hörs!

Klockan är tio.

och mitt skrivhuvud är tomt.

Nu är det dock så att om rumpan har satt sig så är det produktionsdags.
Jag kavlar upp.

Vi hörs.

Sonens betyg på torsk med äggsås:

Helt okej men inte mer
Jag instämmer och lägger till: Inte i närheten av mammas.

Eftersom klockan är långt efter midnatt i min skrivstuga kommer jag inte att hinna skapa något vettigt idag, dock har dagens pyssel sett till att jag inte behöver lyfta annat än skrivfingret förrän på tisdag eftermiddag.

Ikväll ska jag bara tänka.

Kokar ägg till såsen

och hur länge de har legat i kastrullen vet jag inte.
Jag är glad att jag överhuvudtaget kom ihåg att jag hade ställt dem på spisen och dragit på värmen.
Senast exploderade de ...

Till såsen och torsken kommer det att serveras kokt potatis.
Som laddning inför denna katastrof har sonen gått till gymmet.

Tack, det var förfärligt snällt

att Svenska Dagbladet med en duns landade på min hallmatta, inte så långt ifrån min säng, någon gång i natt.
Det är dock inget jag har bett om och jag antar att den kommer att åtföljas av någon form av erbjudande om nu eller aldrig.
Aldrig.
jag är helt säker.
Sedan jag upphörde med mina prenumerationer kan jag både sova och ha fria bänkytor vilket är betydligt viktigare än Östermalmsvåningar.

På lördagar är tidningen tjock.
De vita våningarna med dekorativa inslag från Svenskt Tenn har fått en hel bilaga.
Det känns ängsligt och medan jag snabbt bläddrar från sida till sida får jag inte alls en känsla av "vill ha," snarare förstår jag säljarna.

De vill förstås till förorten.
Jag kan rekommendera en liten tvåa i Farsta Cantrum.
Inte min dock.
Den kommer aldrig att synas i Svenskans bostadsbilaga.

Det var verkligen inte meningen

att tvätta allt i sextio grader.
Inte gick det att stoppa eländet heller.
Resultatet visar sig om en kvart.

Nu handlar det inte om ullplagg, eftersom sådant kliar på hellbergska kroppar.
Förfärligt material.
För min del kan får och deras avkommor ägna sig åt att vara söta i hagen.

Skrivstugan har ännu inte öppnat.
Det är alldeles nödvändigt med rena lakan först.

Fredag,

och Hellberg tar en fyradagarshelg.
Medan ett gäng skrivkamrater hänger på mässan tänker jag pressa ned rumpan i soffan och kreera.

Ikväll blir det dock inget skapande.
Det skulle vara om jag skär grönsakerna som ska serveras till tacosen (heter det verkligen så?) lite finurligare än vanligt för utöver det finns inte det utrymme för några sköna infall åt varken det ena eller det andra hållet.

I morgon däremot, då jäklars ska det infallas.

Fredag,

och bloggen får sova.
Hellberg jobbar.

Numera kan jag inte fälla en svettdroppe

utan att tro att jag har klivit in i det hemska, främmande och fullständigt obegripliga klimakteriet.

Jag har rynkor på rumpan, gropar i överarmarna och ett skäggstrå i örat, så jag förstår ju på ett ytligt plan att jag har passerat tjugotre.
Min mycket omogna förhoppning är att den är oviktig.
Ytan alltså.
Om trams, flams och prillighet inte tar sig igenom svett och celluliter blir man som man ser ut;
en skäggig förortstant.

Känns härligt.
Sexigt på något sätt.

Idag hade jag verkligen inget flyt,

men jag löste ett av problemen under min korta promenad till centrum, vilket jag lägger på pluskontot.

Ettan har en rätt kul grundidé och det går inte att göra en tvåa utan att föra den idén vidare. Den får dock inte se ut på samma sätt utan måste förädlas, och än har jag inte löst hur.
Det känns som om jag missar något, som om det ligger någonting där bak och bara väntar på att komma fram om ni förstår hur jag menar.

Jag fnular vidare och steker under tiden kotletter .
Fläskkött är min lösning på det mesta.

Fingrarna är uppvärmda,

dokumentet öppnat och jag ska bara ...

Idag öppnar bokmässan.
Det är två år sedan jag gick hemma och hyperventilerade inför mitt första officiella föredrag om att vara anhörig till en sex & kärleksmissbrukare.

Jag hade två farhågor:
Att ingen skulle komma var en av dem; den andra att jag inte skulle kunna hålla mig till de tjugo minuter jag hade till mitt förfogande.
Inte tjugoen.
Tjugo.

Jag kan utan några som helst problem prata i två timmar utan manus och utan att andas.
Tjugo minuter däremot ...

En dag - lördagen - var jag på mässan, och för mig räckte det.
Jag var helt slut när jag satte mig på tåget hem.

Signering

I montern. Före mig satt Mankell på stolen.

Frågestund efter 18 minuters föreläsning.

Buhu

I dessa har mina vader smackat förtjust och tårna kunnat krulla sig.
Nu är det över.
Igår brast dragkedjan.

Jag vill gärna att vi pratar om moppar.

Eller om det heter svabbar?
Min egen

är gammal och tråkig och jag tänkte muntra upp mitt golv med en ny.


Ni kan ju precis allting.
Igår fick jag till exempel veta hur man gör äggsås, och att man inte behöver ha läst en enda bok av Camilla Läckberg för att veta att hon "bara med stor svårighet kan formulera en grammatiskt korrekt mening."
Alltså:
Vad tror ni om den här skönheten?

Någon gång vore det smarrigt

att äta något annat än stekt kött.

Senast jag åt kokt torsk med äggsås - eller för all del dillkött - var i början av 80-talet innan jag bestämde mig för att jag klarade allt själv.
Nu när matokunskapsskammens rodnad äntligen har lagt sig är det lätt att konstatera att det var ett dumt beslut; innan jag lämnade hemmet borde jag i alla fall ha lärt mig att koka äggen till såsen.
Det kan jag idag, trettio år senare.
Den vita såsen som de ska ligga i är värre. Jag tror att det är något med mjöl, smör och mjölk.

Möjligtvis kommer jag att träna på äggsås i helgen, och om jag köper torsken frusen kan jag ju läsa på paketet hur länge den ska koka.

Min son har aldrig ätit torsk.
Han äter omega 3 kapslar istället.

Är det inte förfärligt!?

Och var går gränsen?

Hade han kunnat slå ihjäl henne, hade det fortfarande fallit under samtycke?

I morgon har jag en halv skrivdag.

Möjligtvis hinner jag formulera någon form av mening idag också.
Eftersom jag försöker få ihop sådana mest varje dag, är det oerhört intressant att läsa att klokare människor
än jag har starka åsikter om språkbruk.
Framgångsrika författare som Läckberg, Rudberg och Ingemarsson (tre Åsafavoriter, by the way) får ofta däng och jag är nyfiken på skillnaden mellan det som upplevs som bra och motsatsen.

I mitt enklare liv är en seg bok en seg bok och när jag lägger ifrån mig den handlar det oftast om att
1. handlingen 2.  tempot och 3 dispositioneringen
inte har passat just mig.

Vad gör en bok bra och en annan inte.
Hjälp.

Sugna på ännu en

80-miljoners villa på Mallis?

Jag har läst att vi måste kunna se framför oss det vi vill ha så att vår energi riktas åt rätt håll.
När det passar mig tror jag på det jag läser.
Det här huset vill jag ha.

De finns de som är för dödsstraff,

jag är inte en av dem.

"Änglamakerskan"

Jag vet inte hur Camilla Läckberg håller reda på alla sina trådar, men det gör hon, och det på ett föredömligt sätt.
Som vanligt mixar hon vardagligheter med dåtid som påverkar nutid, och i den här boken tycker jag att den röda tråden är bättre än någonsin.

Själv har jag - till skillnad från de flesta andra Fjällbackabor - aldrig besökt barnkolonin på Valö där stora delar av det här dramat utspelar sig, och jag vet i sjutton om jag törs åka dit nu.

Hu.

Betyg: LÄS, men se till att du har gått om tid. Hennes snabba scenbyten gör att den är svår att lägga ifrån sig.
Från mig får ni inte en enda spoiler.

Mamman gråter.

Sonen har fått jobb.
Varje lördag.

ÄNTLIGEN!


Lilla gubben.
Om elva månader får han ta sin katt under armen och flytta hemifrån om han vill.

Det tar emot att erkänna

att resårmidjor numera är mina bästa vänner, men var fan.
Jag är snart inte längre 49 och min midja kan omöjligtvis vara det den en gång var (i maj ...)
De senaste timmarna har den dock hängt över kanten på ett par jeans och jag tror banne mig att den gav upp ett positivt läte när den släpptes fri alldeles nyss.

Den lössläppta och jag ska alldeles strax ta en promenad.
Vi behöver verkligen röra på oss.

Idag ska sonen på sitt livs första arbetsintervju

och jag är laddad som tusan och undrar vilken skjorta vi ska ha på oss och om vi överdriver om vi sätter på oss en slips.
Känslofördelningen är helt klar i det här hemmet. Medan mina klena nerver arbetar upp mig till en mild hysteri så sover han.

Nu ska den här hysterikan strax arbeta, vilket betyder att jag kan lämna mitt eget liv ett tag.
Men jag återkommer, var så säker.

Den som spar den har

fruktansvärt mycket bröd i den lilla frysen.

Vän av denna blogg vet att mitt favoritbröd är polarkakor i alla dess former. Huruvida ni också känner till min avsky för allt annat är färskt bröd vet jag inte, men så är det i alla fall.
Polarkakor kan frysas in, och om man är funtad som jag kontrollerar man utgångsdatumet på förpackningen mycket noga.
Det bröd jag köpte för en stund sedan har sista datum 26/9, vilket visar en expert som jag att brödet kom till butiken - fruset - idag.

Tillbaka till den fulla frysen: Det händer att det är lite bröd kvar i en gammal påse när jag kommer hem med en ny, och istället för att äta upp det som då i mina ögon inte är lika färskt som det som jag just har burit hem, får det ligga kvar i min frys.
När det händer för ofta blir det fullt.

Nu har jag tänkt att göra en insats för fågelbeståndet.
Särskilt änder ligger mig varmt om hjärtat.
Egentligen hade jag tänkt att leka samarit först i vinter, men jag antar att jag har sparat till en ny omgång då.

Nu jäklar rasslar det till.

Det blir dock inte ett ord till innan jag får i mig någon form av lunch.
Idag lutar det starkt åt ägg eftersom det är det enda jag har att erbjuda mig själv.
Maken till tomt kylskåp ...
Jag tänkte hämta sonen i skolan idag.
Han blir en utmärkt bärhjälp eftersom jag tänker åka via affären på hemvägen.
Moahahaha.

Jag kommer på mig själv att bara passera

vissa bloggar. Varför är ointressant eftersom det bara handlar om mig själv och inte den som bloggar.

Det är lite som med godis. Ibland vill jag bara ha saltlakrits, andra gånger mjölkchoklad.
Jag är inte längre allätare som jag vill påstå att jag en gång i tiden var, eller - hemska tanke - trodde om mig själv att jag var.
På det sättet verkar min värld bli snävare och snävare, på andra sätt vidare än någonsin.

I min pyttelilla värld ska jag nu duscha, och troligtvis hade jag själv hoppat över just ett sådant här inlägg.

Hu,

vilket underbart höstväder. Särskilt för mig som kan betrakta det inifrån.
Här ska inte gås många meter idag.
Möjligtvis måste jag röra på mig senare;jag behöver kartor över en stad i ett annat land.

När jag har skrivit klart mitt eget alster för idag måste jag läsa klart "Änglamakerskan."
Den är bra som tusan.

"Före detta fruars klubb"

visas på 4:an just nu.
Det är boken jag hade velat skriva.

Första körlektionen är avklarad,

och för första gången har sonen suttit i förarsätet. Stackarn.
Att hålla reda på koppling, broms, gas och backspeglar  - och med fördel samtidigt - är inte lätt.
Handledaren behöll sitt lugn genom hela övningen, vilket är viktigt särskilt i samarbete med just min son.

Tjoho, premiären är avklarad.

Så.

De första tusen orden är på plats och det känns nytt och bra, hurra.

På programmet står nu att avsluta tvättstugan för att sedan ta fram Forden.
Den ska sedan passera en mack där vi ska köpa en övningskörningsskylt och efter det ska vi bege om till hemlig ort för en första lektion i konsten att köra bil så som mamma gör.

Sonen verkar vara totalt oberörd inför detta faktum.
Själv behöver jag gå på toa.
Igen.

Det är oerhört viktigt

i vilken typ av kopp kaffe serveras.
Idag hade jag satt igång diskmaskinen innan jag kom på att båda mina var inuti.
Så här ska den perfekta koppen se ut:

Det handlar om vidden, den runda formen samt kanten.

Nedan kan ni beskåda en katastrofkopp och dricker ni
ur en sådan rekommenderar jag ett byte.

Åsa Hellberg Knows good coffee och har ingenting
annat att blogga om.

På trean visas nu "Allt en tjej vill ha".

Korrektion; på trean visas nu Colin Firth.

Jag har läst på

och tricket för att få en klänning att sitta bra stavas underklänning.
Själv använder jag inte klänningar eftersom mina ben inte klär i det.
När jag ser den här skulle dock kunna ändra mig.

Någon som har en fest på gång?

Rebecca Torres, Asos.com

Manus 2 håller tyvärr inte.

Däremot gör huvudkaraktärerna det  i en omarbetad - och rappare - form.
Tiotusen ord flyttas nu över i en annan mapp och ett nytt dokument öppnas ... i morgon.

Idag ska jag läsa Läckbergs senaste "Änglamakerskan" som jag har fått i present.
Jag tror att den utspelar sig på Valö, en av de öar som ligger precis utanför Fjällbacka.

Hurra!

Satan, vad det gör ont

att inse att jag bara har drygt fem år kvar innan jag befinns lämplig för att flytta in här.

Mitt dilemma:

I manus ett finns en berättelse som är viktig för manus två.
Den måste vävas in i tvåan, utan att för den skull bli ett trist repriserande av detaljer.
Jag tycker att alla böcker (min idé är att mina manus ska bli sådana) ska fungera fristående och det är onekligen tufft att få ihop det utan att börja med en resumé när karaktärer ska vävas ihop i en andra - och sedan tredje - bok.

Det är en mycket större utmaning än att plutta in rosablommiga koppar här och där, vilket jag för övrigt också är urusel på.

Tack vare mitt nattvakenhet

sov jag längre än planerat och min manusgenomgång borde ha varit klar för länge sedan.

Nu är jag tack och lov en fena på att rätta in mig efter läget och när den sista koppen Gevalia är urdrucken kommer jag att duscha, bädda, sätta upp det nytorkade håret i en tofs, återigen dra på mig  morgonrocken och sedan sätta mig i soffan med datorn i knät.

Håll en tumme för att jag inte måste börja om från början av manus 2.

Kan man inte sova,

kan man alltid titta på tv.
Tio över fyra i morse såg jag den här på fyran, repris i morgon:

BLUFFMAKERSKAN 11 SEPTEMBER

Brittisk dokumentär från 2008. Tanias historia var som en äkta Hollywoodfilm, tills hon blev avslöjad. Tania bodde i Barcelona när terrordåden den 11 september 2001 drabbade New York. Det hindrade henne inte från att få världen att tro att hon lyckades överleva attacken mot World Trade Center samtidigt som hennes fästman omkom. Via internet diktade hon ihop en så trovärdig historia att ingen ifrågasatte henne, sedan reste hon till New York för att leva ett liv som hjältinna.

My Skarsgård, Benny och Ludvig Andersson får härmed

veckans hiss för sin medverkan i dagens Skavlan.
My har varit nykter i fem år, Benny i nio och hans son Ludvig i sju.
Det är många som numera vågar prata om sina missbruk och det gör mig oerhört glad.

Ju mer skam vi kan hjälpa till att ta bort kring denna folksjukdom desto bättre är det, inte minst för alla anhöriga.

Jag har fått svar på min postraumatiska stresstest.

Äsch.
Jag hade så låga poäng att jag inte kan vifta med den när livet går mig emot.

Bra, för vi - jag och alla andra som har klarat sig - behöver lägga energi på de som verkligen scorar högt.
På min klinik är det rätt många.

En dejt är på väg hit

och som den svärmor jag kan komma att bli puffar jag till håret, ser till att golvet är rent och röjer på diskbänken.
Sonen putsar sitt rum med tandborste, tack och lov för att det emellanåt kommer besök till det rummet ...

Jag är rätt övertygad om att de inte kommer att hänga med mig, alltså kan jag lägga mig ned i min soffa och ägna mig åt tystnad, en sport jag är rent av lysande på.

Jag har fått en Award

av skrivkamraten Ebba och såg precis att jag också har fått en av Shamrock.
Tusen, tusen tack!

Med den fina utmärkelsen följer uppmaningen att besvara lite frågor:

1. Varför började du blogga? 

Jag fick ett förlagskontrakt i januari 09, och min förläggare tyckte att det - och att gå med i FB - var en bra idé. Själv trodde jag att min blogg skulle handla mer om mitt arbete än om mig själv, men så blev det inte.

2. Vilka bloggar följer du? 

Massor. Utöver de som finns under min profil så hittar jag dagligen nya härligheter.

3. Vilka favoritfärger har du? 

Hösten 2011, svart. Jag har egentligen inga favoritfärger.

4. Vilka favoritfilmer har du? 

Alla som får det att vibrera i hjärttrakten och som har lyckliga slut.

5. Vilka länder drömmer du om att besöka?

Alla, men jag skulle ha svårt för att som turist besöka fattigdom och slum.

Jag skickar inte vidare, istället vill jag att alla som har under 100 följare lägger upp den på sin blogg och svarar på frågorna!

Sonen ska på anställningsintervju på McDonalds.

Han vill så innerligt gärna ha ett helgjobb och på tisdag eftermiddag hålls familjens tummar hårt.

Det är ett litet hurra redan på att bli kallad till en första intervju när man aldrig har blivit det tidigare.

Nej, vad säger ni om lite tacos?

Själv tror jag att det blir en utmärkt start på den här helgen som ska bestå av följande:

Manus, övningskörning, manus, tvätt, manus, städ, manus, övningskörning.

Todiloo.

Jag är på väg till ännu en härlig slit - och släpfredag på kliniken.

Såg en av mina hyrda filmer igår,Country Strong.
Kort och gott: Countrystjärna med alkoholproblem åker på turné.

Mitt betyg: Se den.

I lördags hyrde jag två filmer

som ska återlämnas på lördag.
Om jag ser en av dem efter dagens sista klient 19.30 och den andra i morgon kväll så hinner jag.
Ser jag inte någon av dem tänker jag ge mig själv hyrfilmsförbud.
Det vore rätt åt mig.

Idag går Brynäs in och vinner hela elitserien.

För skoj skull kan de ju spela de där 50 matcherna först.

Pratade just med min förlagsväninna

som ännu inte har läst mitt manus, istället har hon ägnat sig åt att få fler barnbarn.
Som om det skulle vara viktigare.
Det är dessutom en mässa av större slag nästa helg och tydligen behöver den planeras.
Som om det ...
Andra på förlaget har haft "semester", en tredje har "barn."
 ...


Jag höll ett mycket fint, varmt och omtänksamt tal på denna väninnas bröllop för några år sedan och vill inte tro att detta är payback, för i så fall missförstod hon hela min halvtimma (jag vill gärna kalla det show, men känner att det kan missuppfattas.)

Skratten var inte råa, de var hjärtliga.

Jag har insett att jag på min blogg

har lanserat en bild av mig själv som snäll, god och ... snäll.
Mina hybristendenser, mitt gigantiska ego och att jag alltid, alltid har rätt har liksom försvunnit i någon form av dimridå.
Jag ber er härmed att inte gå på allt det där goda.

Mitt verkliga jag sätter näsan i vädret, är obehagligt dryg och tror på fullaste allvar att Gud tänkte till en extra gång innan ha la till finliret i skapandet av mig.
Jag fick liksom extra allt.
Lyllos mig.

Tänkte bara att ni ville veta det.

Jag har satt på mig en parfym som jag

tyckte mycket om.
Något har uppenbarligen hänt med mitt doftsinne senaste halvåret.
Det är inte läge att duscha igen, alltså får jag gå runt och lukta illa.
Stackars, stackars mina klienter.

Väldigt upptagen.

Jag jobbar så att svetten el lackos.
Hela veckan.
Varannan vecka är det så, vilket betyder att nästa är lugnare.
Det är bra för mig som har ett stort behov av återhämtning.

Hur man återhämtar sig är förstås oerhört individuellt.
Vissa gör det genom att umgås med vänner, jag gör det genom att umgås med mig själv.
En del är superaktiva, jag är lat.
Någon städar, jag ser inte ens att det behövs.
En annan läser, jag skriver.

Hur "återhämtar" du?

Mitt nya manus har nu fått ligga till sig i två dagar

och det finns risk för att eländet ryker på lördag, jag tänkte nämligen drista mig till att läsa igenom det jag hittills har skrivit.
Jag behöver ett internt tjoho som klartecken och får jag inte det tänker jag börja om från början.
Herregud, jag har ju inte deadline förrän 31 december.

I den här familjen är vi kära i Anders Bagge ...

Ps. Året efter var han med.

Otakt.

Sonen är vaken, har dragit igång musiken och jag hör hur han producerar för fullt.
Det är inte där otakten ligger.
Jag skulle behöva sova en stund .
Om jag ska lyckas somna kräver jag lika omfattande tystnad som en akrobat på Cirkus Scott.
Utsövd musikproducent (tack vare att jag själv bad om det) vs trött som tusanmamma som inte tål ljud.

Spännande!

Ibland är jag så obegripligt rolig att jag är den enda som skrattar.

För mig är det bra att vara lättroad.
Moahahaha kan jag skrocka för mig själv när livet suger och så har jag fått känna något annat än kolsvärta den dan.

Just nu är det inte mycket som är svart.
Inte särskilt rosa heller.
Jag kör i någon slags bekväm mittfåra
Tack och lov är jag inte i behov av kickar, för då hade jag mått jäkligt risigt just nu.

Mitt liv och min dag lunkar vidare mot Dysbereondekliniken.
Onsdag är en rätt bra dag.

Sonen är beordrad att sova till halv ett.

Han har studiedag och jag har jobb.
Mitt börjar en timma tidigare än jag trodde när klockan ringde och nu blev det helt plötsligt bråttom.
Så bråttom att jag måste s

Idag rörde Christian ihop grädde, choklad och maränger

som mormor gjorde till honom när han var liten.
Jag tror att hon hade blivit väldigt stolt om hon hade vetat att han skulle berätta det för Patrik Sjöberg i tv.

När jag träffade henne på sjukhuset tre dagar innan hon dog sa hon i ena stunden sa hon att hon ville dö, i nästa "men man vill ju ändå leva."  Helt klara stunder blandades med lite vims.
Hon frågade mig vilken sjukdom hon hade, "sån´t är roligt att veta", och såg både lite förtjust och skrämd ut när jag sa att hon hade dubbelsidig lunginflammation.
"Det springer så mycket fruar ut och in här", viskade hon i mitt öra när ännu en sjuksköterska uppenbarade sig, och i nästa sekund tackade hon  - glasklar - för att jag hade kommit ihåg att ta med den väckarklocka hon hade bett om dagen innan.

I slutet av september är det tio år sedan hon dog, nästan 89 år gammal.
För mig var hon mer än en mormor och jag saknar henne fortfarande.
Tack Christian.

Dagens tips

Herre jösses.

FYI

Snott av 118100.

"Människor är ju oftast högerhänta, är katter höger eller vänster tassade?

Katter kan precis som människor vara antingen höger eller vänsterhänta, det beror på vilken del av hjärnan som är mest dominerande. Vissa djur ska vara bestämt höger eller vänsterhänta, som exempelvis Valrossar, de är endast högerhänta, medans isbjörnar endast är vänsterhänta."

När min unge, som är så noga med vad han äter numera,

själv föreslår pizza och att han kan hämta upp den på vägen från skolan, är det naturligtvis inte så att jag tycker mer om honom än annars.
Jo, kanske lite.


Nya Damernas Värld på det och vi pratar lyxtisdag.

Medan jag handlar kanske ni kan hjälpa mig att reda ut

huvruvida hundar och katter är höger - eller vänstertassade, eller möjligtvis både och.

Tack.

Helt ärligt så undrar jag hur min katt tänker.

Det är svinkallt på balkongen och trots det envisas han med att ligga där, viket resulterar i att jag fryser eftersom jag inte kan stänga dörren så länge han är där.
Vän av kattordning tycker förstås att jag ger honom väl mycket makt och det har den vännen helt och hållet rätt i.
Han kommer dock att bli inburen när nästa klient kommer om trettio minuter.
Min gränslöshet ska inte drabba någon annan än mig själv.

Det här är dominanten. Så här satt han i tio minuter häromdagen.
Ser minst sagt ansträngande ut.

Jag har mängder av böcker jag vill läsa i höst.

Läckberg, Rudberg och inte minst Frida har alla släppt/ ska släppa  nytt.

När jag skrev manus ett i somras ville jag inte läsa, men nu känns det okej trots att jag är inne i manus två.
Det ska bli oerhört spännande att se hur mitt självförtroende klarar en sådan utmaning.

Skola eller inte är frågan.

Det beror på hur det över natten har blivit med gårdagens halsont.
Är han hemma är han det med hörlurar eftersom jag jobbar.

Ute är det mörkt som en sommarnatt och trädens löv börjar gulna.
Det är i allra högsta grad höst i Farsta.

Jag har idag fått information från min mamma

om att min defekta svanskota första gången visade sitt nylle när jag som bebis hade fått ett sår i den regionen. Om det kom från kotan eller inte förtäljer inte historien, men det var i alla fall då man upptäckte hur knasig den såg ut.

Enligt mamma hade läkaren sagt att man kunde knipsa bort den om jag fick besvär och då vill jag gärna lägga till att de extrafingrar som min son föddes med hade- om han hade fötts samma år som jag - snörts ihop för att stoppa blodförsörjningen och få dem att på det sättet trilla av.

Det försökte det med hans pappa som hade samma slags extrafingrar. Det gick åt fanders och den stackars ungen genomled svåra plågor.

Den informationen min mamma bär på om att "knipsa bort" är 49 år gammal.

Här knipsas ingenting.
Istället lider jag och beklagar mig i bloggen.
Vad ska en konstnär göra?

Jahadå.

Än håller dagens schema, lite omkastningar på mat - och dammtrastiden bara.
Eftersom jag till och med har lite tid över tänker jag ägna den åt att lägga undan kläder som tillhör den varma årstiden, annars får jag inte in allt vintrigt som jag tvättade igår.

Är det något jag drömmer om så är det fler garderober.
Det kan jag fortsätta med.
Om det ska vara möjligt måste jag först flytta.

Idag kom sonens övningskörningsokej från TSV.
Jag meddelar när ni gör bäst i att hålla er undan.

Emellanåt lurar jag mig själv att jag klarar av

att sova strax under sju timmar och att jag efter det ska vakna pigg, glad och högpresterande.
Vi kan konstatera att det inte har fungerat sedan jag var tjugofem.

Det är vid sådana tillfällen det är bra att ha en plan och här kommer dagens:

Skrivstuga inkl någon form av lunch fram till 13.30.
Sömn 13.30-15.00.
Inköp 15.15 - 16.00.
Uppfräschning av ytskick med dammtrasa 16.00 - 17.00.
Mat 17-18.
Dammsugning 18.00 - 18.15.
Planera morgondagens arbete 18.15 - 18.30.

Otroligt bra och stimulerande schema. Verkligen.

(Ser ni ett blogginlägg innan 18.30 vet ni att det sket sig.)

En liten runda med orden hann jag klämma in idag,

och det är jag glad för eftersom det såg ut som om jag inte skulle komma igång alls.
Ibland blir det så när livet kommer emellan mig och min hobby, och det viktiga är att jag presterar något alls sådana dagar.
I morgon är det en ny skrivdag och då börjar jag tidigare eftersom sonen ska till skolan.

För övrigt kan jag berätta att jag har tvättat polotröjor.
Den som spar den har när modets vindar vänder.

Foto:Celine

11 september 2001.

Jag hade vänt skrivbordet på mitt kontor så att ingen såg att jag surfade mer än jobbade den dagen.
På Aftonbladet berättades det att ett litet flygplan hade flugit in i ett av tornen.
Min chef stod utanför mitt kontor och printade viktigheter och jag berättade för honom. Vi  sa till varandra att ett plan troligtvis hade fått ett motorfel precis just där.

Det första tornet rasade när jag hade lämnat kontoret tidigt för att åka hem och hämta min sjuåring från skolan. Jag stod vid rödljuset utanför centralen, på väg att svänga upp på Centralbron.
Jag tror att jag tappade en del av min naivitet den dagen.

En annan del tappade jag samma datum två år senare.
Jag satt på parkeringen utanför Kraft Foods i Upplands-Väsby. Presskonferensen dröjde och jag kunde inte förmå mig att gå in innan Göran Persson hade talat.
Jag kunde knappt förmå mig att gå in efteråt heller.

Allra mest ville jag återigen hämta hem min unge.

Jag har just gjort en posttraumatisk stresstest,

som en del av mitt arbete. Många klienter gör en, så också vi som jobbar.
Trehundra ja och nej frågor, vridna hit och dit.
De som gäller dåtid är enklast, de som gäller nu är svårare.

Hade jag tagit nutestet för fem år sedan hade de sett annorlunda ut än det gör idag men emellanåt vet jag inte riktigt vad jag ska svara eftersom jag faktiskt inte vet hur jag skulle reagera/agera om jag blev utsatt för samma saker idag.
Förhoppningsvis annorlunda.

Jag ska gå igenom mitt test med chefen. Utvärderingen går direkt till honom.
Det ska bli spännande att se hur posttraumatiserad jag är utan att jag vet om det.

Manus?
Börjar nu.

Eftersom jag har en mängd to do

varje morgon och sov länge idag, har jag inte inlett dagens skrivpass än.
Men jag ska, strax.

Jag har kommit på att jag sitter och skriver bäst iklädd morgonrock, då slipper jag sömmar som skaver precis mitt på min ömma svanskota. Det är en himmelsk skillnad kan jag berätta.
Förut har jag klätt på mig inför varje skrivstund, från och med nu kommer det att ske först efter.

Hurra.

Jag är kär.

I Mia Skäringer.

Jag har aldrig läst något av Guillou (jag fick till och med googla stavningen),

men den nya trilogin om 1900-talet - som han pratade om i Babel häromdagen - lät som en Åsasvit.
Jag har klara historiska kunskapsbrister och tänker att Guillou inte är den som slarvar med sin research, alltså kan jag få mig kunskap till livs samtidigt som jag förhoppningsvis kan njuta av en god berättelse.

Idag ska jag se Mia Skäringer som verkar vara en klok kvinna.
21.45 på ettan.
Utsålda hus i månader.
Jag har inte läst boken.

Jag var en dag sen med min film som jag har haft EN VECKA.

"Det gör inget" , sa människorna i min videobutik i Farsta.
Alltså hyrde jag två nya, det går inte att göra annat när folk är så snälla:

"Five minarets i New York", en actionthriller om paranoia, blind övertygelse och hämnd, med bland andra
Danny Glover,
samt "Country strong" med Gwyneth Paltrow och Tim McGraw.

En vecka.
Jag borde klara det den här gången.

Tuff tuff framåt.

Något X2000 tusen är inte vad vi pratar om än även om huvudkaraktärerna börjar ta form.
Vid två orkade jag inte skriva mer.
Sonen var ute igår och min nya giv är att jag ska somna innan han har kommit hem (om han inte vill ha skjuts) eftersom jag behöver det. Det är dock synd att säga att jag sover gott innan han är hemma, alltså vaknade jag hundra gånger innan han smög in vid tre.

När Hellberg är trött tager hon sig en tupplur.
Tajmingen är perfekt eftersom jag är ensam hemma ett par timmar.
God eftermiddag.

Skrivstugan öppnar strax.

Jag har förberett mig genom att klippa naglarna, dricka kaffe och äta mina älskade ostmackor.

I am patetisk och tycker själv att jag kunde prova skinka vid tillfälle, och om jag låter bli att köpa en ny bit Gouda idag så kommer jag att tvingas till denna dristighet i morgon bitti.

Jag har inget mer att säga.
Min hjärna befinner sig någon annanstans.
Nu kör vi!

Jag vet inte riktigt vad Plump Bard gör i Idoljuryn.

Hittills har han varit rätt otrevlig.

Det är förstås ett vågspel att ha med honom i juryn och jag är rätt övertygad om att han är inhyrd för att vara kontroversiell (vilket i sig  borde fått honom att tacka nej), men 50 år, plump och dum?

Nä, TV4, det var ett felköp.

Bättre kan ni.

Den goda

Märta lurade in mig på en skosajt.
Min tes när det gäller skor är att de gärna, mer än gärna, får vara spektakulära.

De här till exempel.
Jag skulle troligtvis plocka bort rosetten, men resten av skon från Irregular Choice är ju precis hur cool som helst till min svartklädda vinter.

Tack för tipset, Märta!

Sonen ska på party

och jag ska äta ostbågar.
Det kan hända att jag får hämta i natt, jag har i alla fall erbjudit mig om det är så att han annars får åka ensam.
Sån är jag.
Hämtmamma Hellberg.
Kärt besvär så länge det inte är varje helg.

Simonas insamling är med bravur avslutad!

Läs mer här.

Visst känns det gott i magen när man kan hjälpa till?

Mitt otroligt fiffiga kräm-balsam,

bör inte överdoseras.
Gör man ändå det ser håret ut som det gör på mig idag.

Eller så ser det ut som det gör för att jag inte har klippt mig på flera månader.
Det kan hända att jag tar ett mindre tag i det i helgen.
Idag hinner jag verkligen inte.

Precis som alla andra fredagar ska jag utbildas, och därefter jobba, på Dysberoendekliniken.

Medan ni eventuellt plockar era kantareller i skogen,

köper jag mina dyrgripar på Konsum och gör sås av dem.
Herrejösses, vad gott det var.

Vi firar att det är torsdag... eftersom det är fredag i morgon.
Idag har jag testat nya skrivplatser inför lördagens långpass, men det landade i att nog sitter bäst i soffan ändå. Det måste vara någon energi som flödar i mitt hörn och som gör mig kreativ, för det kom inte många vettiga ord ur mina händer när jag satt på en stol.

Nu vet jag det och kan sluta tramsa.

Förövrigt vill jag ge fem plus till Christian

i programmet "4 stjärnors middag" på femman. Han är närvarande, lyssnar och verkar genuint intresserad av de han besöker.
Heja Hellberg!

Nu finns det säkert de som tycker att det är galenskap att börja med

en tvåa innan man ens har fått någon förlagsfeedback på ettan, och det kanske det är.
Strunt samma.
Jag haver mig en hobby.

För att underlätta för min rumpa har jag flyttat in mitt lilla, lätta köksbord (skiva från ikea, fyra ben...) till vardagsrummet (mitt i, måste flyttas när det kommer klienter) och tagit upp min barstol från förrådet.
Kan tyvärr inte sitta i köket eftersom jag behöver tv´n som skrivkompis.

Jag provar en timma så får jag se om det var en bra idé.

Ändrade planer,

och om jag äter  lunch snart kan jag hugga tag i mina bokstäver tidigare än jag trodde när jag vaknade vid sju.
Senare än tre är dödsdömt, vid den tiden är jag alltför trött för att få ihop något vettigt.
Drömskrivdagen börjar åtta och slutar klockan två.
Lördag, då jäklar.

Sandra Gustavsson, författare till Maskrosungen och Spill,

har lagt ut sin senaste roman på sin hemsida.
Sex delar, under sex veckor.
Första delen av Absorbera ligger ute idag.
Den nyper tag direkt, kan jag berätta.

Klicka här.

Jag var modig och testade

bloggers nya gränssnitt en vecka, men nja, jag håller mig nog till det gamla.
Med det nya snittet kommer jag direkt in på min blogg istället för att gå vägen via "mina" bloggar, alltså missar jag en hel del.
Jag vill inte missa någon, herregud, det kan ju vara något superviktigt ni skriver om.

Idag jobbar jag fram till lunch, eftermiddagen är ledig tack vare ett par ombokningar, alltså kan jag dyka ned i mitt manus.
Tjoho.
Det går inte fort just nu, men framåt.
Gott så.

Ung kille, nygift, två små barn.

Det är förfärligt sorgligt.
Pappor och mammor borde få leva till deras barn är stora med egna barn.
Den bästa av världar finns inte alltid och för alla.

Kan vi inte för alltid skrota uttrycket "det finns en mening med allt"?

Jag slumrade en stund

men har fortfarande ett lätt molande i huvudet och hoppas att det släpper nu när el solo visar sig utanför min balkong.

Jag går inte i svampskogar eller badar. Jag påtar inte i någon trädgård eller längtar efter att campa. Jag promenerar inte för att det är skönt ute eller njuter av att ligga timmar i solen.

Istället får jag huvudvärk av lågttryck och har svårt att sova vid fullmåne.
Det är mitt sätt att vara ett med naturen.

Mina favoritbyxor är vita, lastgamla,

och så vida att två åsor skulle kunna få plats i dem.
Någon motsvarande höstvariant äger jag inte, istället har jag idag tryckt in min kropp i ett par jeans.
De passar, men sitter åt.
I don´t like sitta åt.
Och sitta i soffa med sitta åt ska vi inte tala om.

Nu kom - tack och lov -  någon kroppsvänlig människa på det där med stretch och om ytterligare ett par veckor har jag nog som vanligt vant mig vid tyg som omsluter mina kroppsdelar, snarare än hänger löst och dinglar.
Så fort jag inte behöver umgås kommer de dock att ryka till förmån för mjukisbrallor med hål lite här och där.
Jag är övertygad om att det är just dessa som gör dem bekväma.

När Hellbergs dansar

sker det oftast framför sonens dator när han har fiskat fram musik som han vet att han mamma uppskattar.
Jag står och skakar min rumpa medan sonen sitter som en direktör i sin stol och svänger på sin.
Igår var det till Bruno Mars grymma framträdande på MTV-galan, i en hyllning till Amy Winehouse.

Herrejösses vad det svänger.

Man kan fråga mitt huvud om det är lågtryck

över Farsta.
Det var länge sedan jag hade balkongdörren stängd och frågan är om den alls kommer att öppnas idag.
Hu, vad mysigt.
Tycker jag som slipper gå ut, i alla fall just nu.

Hade jag haft en kakelugn hade jag eldat i den i dag, men i brist på en sådan tänder jag ljus.
Gröna.
En rest från sommaren.
Den enda.
Snart är det god jul...

Just nu tjurar jag för att jag i ett anfall

av dåligt tålamod inte kunde hejda inköpet av säsong tre av Grey´s på dvd.
Det hade varit roligare att följa ett avsnitt om dagen, inser jag nu när jag är tillbaka i skrivträsket.
Så värst mycket skrivet blev det inte idag, men ännu en sida lades till de andra och av det blir det till sist ett resultat.

Min son tittar aldrig på tv, men  uttagningarna till idol följer han. Med mig. I soffan.
Vi är en hemsk och rättvis jury, men till och med vi föll för gårdagens ryss som egentligen skulle till Skansen och klappa djur när han såg kön till Idoluttagningen och bestämde sig för att hänga på.

Programmet har onekligen sin ögonblick.

Det kan inte finnas någon

som är så petig som jag i ett provrum.

Inte som i att jag slår på mig själv, utan i att saker och ting helt enkelt inte passar om det i mina ögon inte sitter perfekt.
Jag har slutat klaga på min kropp, istället inser jag att jag behöver nya storlekar som sitter skönt och passar mig.
Igår vrängde jag på mig ett par stuprörsskinnbyxor.
Hahahahahahahahahahhahahahahahahhahahahahahhahahhahaha.
Mina ben såg ut så här, 88, och i botten av åttorna kan ni föreställa er att par platta skor.

Nu är det ett extremfall förstås, men jag är alltid en petig jäkel och därför köper jag sällan nya kläder.
Nu när jag behöver det ställer det till det lite för mig, särskilt som jag provar sådant som jag vet verkligen inte funkar - eller någonsin har gjort...

Nya tag en annan dag.

Min plan var att

skriva något om att agera utifrån värdighet och respekt, men jag lämnar det ämnet direkt. Ni vet vid det här laget att det är viktigt och något tjatahålihuvudet tänker jag inte ägna tid år.

Tisdagar är arbetsdagar numera och idag har jag fullt upp till tre och om jag orkar efter det tänkte jag skriva lite.
Jag kommer inte att kunna "koma" på samma sätt som jag gjorde i somras (ni ser att jag skriver det i dåtid, va?), och det ska bli intressant att se hur jag löser det.
Deadline är fortfarande 31 december.

Nu kör jag vidare, tjingeling.

Hellberg tränar,

och då pratar vi inte om den äldre som sitter i sin soffa skithungrig.
På menyn står det hamburgare, det enda halvfabrikatet som serveras här när sonen är i närheten.
Han är grymt petig nuförtiden.
Mamma Scan har tvingats lämnat oss för gott.
Synd.
Jag gillade henne.

Ni behöver inte ge mig recept på hamburgare. Jag är så glad att jag slipper kleta med köttfärs.

Inget mer manus idag,

vi ska jaga optiker som kan okeja sonens ögon så att han kan få börja övningsköra.

Jag funderar starkt på att skänka honom några lektioner på en körskola innan jag tar mig an uppgiften.
Vi tenderar att krascha rätt rejält när jag ska vara hans pedagog och sitter man i en bil när det händer kan man säga att det sker även bokstavligen.

Hu.

Tralalalala

Jag kom på det i duschen och nu ryker de 1500 ord jag skrev igår.
Tralalalala.

20 grader.

Vad skönt för alla som måste gå ut.

Själv ska jag hämta upp en jackkappa som hänger i mitt källarförråd.
Jag har fått för mig att jag kommer att använda den i år.
Hur många hundra år den är vet jag inte, men jag har en känsla av att den är rätt pinglig eftersom min säsong kommer att gå i svart.
Jag är sugen på den färgen efter att ha låtit bli den i rätt många år nu.
Mina vita jeans ligger i tvättkorgen.
Bye, bye. Vi ses nästa år.

Jag har just fått ett mail om att det är dags

att boka julbord.

Vad ska jag göra? Ta mig själv i hampan så att min personal (läs jag) får mat även i december?
Please.
Jag skriver en bok som ska vara klar sista december.
Julbord?

Moahahaha.

Så där ja.

Då är jag igång med tvåan.
Heja mig.
Sonen har tagit med sig plånboken och sköter dagens matinköp, vilket har passat perfekt när jag försöker få ihop en grund att stå på.
De hundra första sidorna är bökigast och tar betydligt längre tid att skriva än de efterföljande.

Tjoho, jag är på g.

Vad har hänt med alla små svarta flugor

som brukar invadera mitt kök på sensommaren?
Jag har inte haft en enda i år, har ni?
Troligtvis inte.
Det är få som har googlat sig hit på det ämnet i år.
Min drukningscocktail (snodd förstås, jag kan verkligen inte sådant där själv) brukar locka en hel del läsare annars.

Jag tror att jag ska skriva det första kapitlet i manus 2 idag, bara för att se om det går åt något håll.
Den här gången har jag inget givet utgångsläge som jag har i ettan, bara en "location".
Vi får se om det funkar.

Tjingeling.

Jag måste nog utnämna den här morgonen till

strålande.

Det finns flera skäl till det.
Jag är inte förkyld är ett sådant.
(Varje gång jag är sjuk så påminner jag mig själv om hur tacksam jag ska vara när det inte gör ont att svälja, inte har feber och vaknar hundra gånger per natt, men det har jag ofta glömt när jag väl är frisk.)
Ett annat är att jag har sovit över åtta timmar.
Jag vill också lyfta Misse, som när han hade kräkts hade gjort det diskret på ena sidan av golvet istället för i soffan eller på en matta.

God morgon!

Jag fick den här filmen av sonen.

Jag köpte nya fina marinblå lakan

till sonens rum när vi gjorde om där.
Skitlakan har det visat sig.
Nilla har tidigare klagat på underlakan från Hemtex, och nu ansluter jag mig till klagokören  med mina påslakan och fodral, och undrar om det där 100% bomull verkligen stämmer?
Utöver att de drar till sig all skit, så går det inte att tvätta bort. Det är liksom indraget i väven.
Tre tvättar senare börjar till och med trådar lossa.

Det är marinblått, men kameran missar färgen....

Allt vita prickar ni ser är ludd och damm...

I morgon reklamerar jag.

För att få saker och ting att gå ihop

ska jag för andra gången den här veckan tillbringa tre timmar i tvättstugan.
Förra gången jag var där låg Hemmets Journals intervju med mig uppslagen på den lilla bordet där man kan lägga tidningar man vill bli av med.
Jag tror inte att tanterna känner igen mig.
I alla fall har de inte sagt något.
Det kan bero på ämnet, även om jag personligen tycker att det går alldeles utmärkt att prata om sexmissbruk även om man är i en tvättstuga.

Men det är jag det.
Jag är nog skadad efter några år i branschen.

Jag är med i en FB-grupp

där bara coacher är välkomna.
Idag tänker jag gå ur.

Varje gång någon lägger in en plattityd får jag en uppdatering om det.
Min inkorg är full nog, irritationsmoment har inget där att göra.
Jag ska inte återge vilka små utrop de nyfrälsta ägnar sig åt, men de ligger åt fångadagenhållet.

Min tekopp är min tekopp.
När någon försöker hälla strunt i den drar jag helt enkelt bort den.

The Balkonggrill

skrubbas och packas ihop för i år utan den minsta släng av "åhh."

Jag kunde ha gjort det för länge sedan eftersom min grilliga period snarare har med försommar att göra, och att jag inte har tagit tag har enbart med lathet - och ett stycke manus - att göra.

Frågan jag bär på just nu är om jag ska ta och sätta igång med manus två eller om jag ska vänta en vecka.
Bakdelen har onekligen mått bra av en paus.
Jag funderar vidare under en promenad där rumpan ska få jobba.

När jag blir väldigt rik och berömd

tänker jag placera mig exakt här.
Flera veckor per år ska jag välkomna skrivkollegor som vill komma och - under mycket trevliga former - färdigställa sina verk.
Andra veckor ska bedragna få komma i grupper och - under mycket trevliga former - stärka sin självkänsla.

60 miljoner.
Det kan väl inte vara så jäkla svårt att få ihop?

Men vad roligt.

Blomma34 rekommenderar Casanovas Kvinna.

Tusen tack!

Vad roligt att de som ska springa en mil idag

får fint väder.
Själv tänkte jag flagga med min startlapp på balkongen. En liten hyllning till Tjejmilen från Farsta och en som valde soffan.
Att jag hoppade av lider jag inte ett dugg av.
Dåligt samvete och sån´t trams har jag lagt av med.

Heja alla Tjejer.
Jag ligger här och håller en tumme!

Vi har inte pratat om Victorias mage.

Hon har nämligen en sådan, och jag misstänker starkt att däri ligger två knoddar.
Låt oss räkna:
Hovet har meddelat nedkomst i mars nästa år. Det är alltså sex månader kvar.
Hennes bula är för stor

Alltså hörde ni skvallret här först.
Det är två - möjligtvis tre - kungliga bebisar i magen.

Oj, oj, oj

vilken arbetsam dag.
Det kommer att bli alldeles nödvändigt att mest ligga orörlig hela kvällen.
Jag ska använda mitt utmattade läge till att sätta lite fart på det yngre underverket.
Den ömma modern kommer att behöva serveras både nötter och vindruvor.
Och vatten. Det går inte att äta nötter utan minst en liter.

Eventuellt kommer jag att ta ett par steg så att jag når dvd´n.
Jag har hyrt ännu en Maria Wern.
Borde inte Eva Röse platsa i Hollywood?
Herregud, vad vacker den kvinnan är.
Och totalt obesprutad.
Ekologiska skådisar är väldigt trevliga att se på, eller hur?

Slit och släp.

Underbara fredag.
På min balkong var det exakt 12 grader i morse.
Perfekt.

Hellberg hinner inte blogga idag.
Herregud, vad mycket jag har att göra.

Det är något speciellt med att se en tv-serie

avsnitt efter avsnitt, istället för en gång i veckan.
Idag dog nästan Meridith.
Det spelar ingen roll att jag vet att hon vaknar till liv, jag är ändå väldig engagerad vilket visar sig i form av näsdukar, rinnande ögon och högljutt snorande. Jag liiiiider verkligen med fästmannen (kommande) som vakar vid hennes säng.

I det vanliga livet i förorten ska det tvättas och stekas kycklingfilé.
Tack och lov är det totalt odramatiskt.

För att de här passar mitt manus.

Jag funderar inte ett dugg på om förlaget som har fått mitt manus läser det eller inte,

inte ett dugg.
Inte, inte, inte ett dugg.
Och jag har inte bråttom, inte alls. Inte en gnutta.
Jag slänger mig verkligen inte mellan gott självförtroende och fullständigt nedvärderande.
Inte på något sätt.
Jag är lugn, behaglig och tar verkligen dagen som den kommer.
Verkligen.

Sverige,

hur har ni det?

Har ni tänkt på vad ni är tacksamma över och vilka ni behöver förlåta för att kunna lägga bakom er det som hindrar er från framfart?
Just det har jag tänkt på idag eftersom jag vaknade för tidigt och fick en gratis tänktimma.

Jag har också tänkt på hur sorgligt det är att vi som har varit utsatta för otrohet tänker i strategier, snarare än  att visa våra känslor. I alla fall om vi har valt att stanna kvar.
Vi tillåter oss inte att visa glädje "för då kanske han/hon tror att det är över."
Vi tillåter oss inte att visa sorg "för han/hon blir så ledsen då."
Vi tillåter oss inte att visa vrede "för då kanske han/hon lämnar mig."

Sånt kan man tänka på en torsdagsmorgon om man vill.
Nu ska jag jobba.

Tjingeling.