Jag har en handfull bästa vänner,

en av dem flög jag tillsammans med för 25 år sedan.
"Jag längtar efter lugn och ro", har hon sagt i alla år. Senast idag halv fem efter sjutton timmars flygning.
Det är förstås en lögn. En livslång sådan.

Redan när jag lärde känna henne var hon busy, och medan jag låg i min andrahandssoffa och åt praliner på lediga dagar, sprang hon runt på postkontor (da, det var tjugofem år sedan, remember), kemtvättar, skomakare och stormarknader. Hon ordnade middagar, hälsade på gamla tanter eller så tvättade och städade hon om hon inte bokade biljetter - de var gratis på den tiden - och flög till Bali eller Australien.

Sedan köpte hon ett hus och så fanns det plötsligt en trädgård, en liten flicka och make att ta hand om.
När maken raskt försvann (vissa makar gör det) slapp hon möjligtvis att ta hand om honom längre, men då var det var dags att lägga om tak, dränera utsidan och renovera köket

På måndag fyller hon femtiofyra med full fart framåt.
Helt ärligt tror jag att hon fortfarande är helt omedveten om att hon skulle dö av tristess om hon satte sig ned en stund.