När jag tänker efter har jag heller aldrig haft dåligt samvete för mitt dåvarande arbete eller för att jag inte hann med mitt barn, jag hann med båda även om både jobb och barn (mest jobbet faktiskt) tyckte (verkligen tyckte om jag minns rätt ...) att jag kunde ge mer.
Det kunde jag inte, alltså var jag nöjd.
Jag har heller inte haft dåligt samvete för att vi inte har kunnat göra allt det som två betalande föräldrar kan göra. Jag har varit en skitbra
Enda gången jag fått dåligt samvete är om jag har gjort min son ledsen.
Det går inte att leva med och måste omedelbart repareras.
Ett "förlåt, jag är så ledsen att jag brusade upp" brukade funka. Nu vet jag inte längre för bruset finns så oerhört sällan.
Jag tycker mest att jag lallar runt i mitt damm och är godmodig.
Utom i morgon. Då kommer jag att lalla runt i mitt kliniskt rena hem och vara skön.
Att jag inte tvättade golven idag utan skjuter det till morgondagen får den mycket goda effekten.
Häpp.
4 kommentarer:
Jag är som du i detta fall - det enda jag kan ångra och känna mig ledsen för är missar jag gjort med mitt barn.
Jag har också - trots att jag varit gift varit en bra ensamstående mamma (mesta tiden har vi varit själva och den tid vi inte varit det så har det praktiskt varit så i alla fall)
Sanna
Önskar att jag var sådan.
Jag önskar också att jag var mer sådan. Fast, om jag jämför med dem jag har närmast mig, så är jag nog den som har minst dåligt samvete för saker och ting. Å andra sidan är jag utrustad med ett galet stort katastroftänk ...
Amen!
Dåligt samvete är energikrävande. Nä. Skiten finns ju kvar. Jag gör det sedan. Kanske.
Skicka en kommentar