lördag 19 juni 2010

Jag hade faktiskt inte en aning om

att jag skulle tycka att det var så oerhört berörande med ett kungligt bröllop.

Det finns en generositet och ömsesidighet mellan de här gemålerna som faktiskt lyser genom rutan, en genuin omtanke som det finns något för alla att lära av.
I alla fall för dem som förmår.
Alltför många gör inte det, i alla fall inte i den bransch jag har valt att verka i.

Alla vi anhöriga har sett Diffe in action, och det är allt utom omtänksamhet i den beroendes utageranden.
För oss är det viktigt att förstå att det handlar just om en oförmåga.
Vi kan gapa oss blå och gröna om empatilöshet, egoism, elakheter och viljelöshet; det spelar ingen roll.
För oss är det enkelt, men en aktiv missbrukare förmår faktiskt inte mer än så.

Varje gräns du sätter kommer att ifrågasättas.
Varje gång du säger stopp till att vara en soptunna för diverse självömkan kommer du att få höra att du inte är snäll, inte är stöttande eller inte "förstår".
Varje gång du säger Nej till att vara terapeut, mamma och huvudkudde kommer din missbrukare att protestera; vissa milt ("du är dum"), andra aggressivt ("dra åt helvete").
Det är också oftast då vi backar tillbaka in i vårt vårdande och tillåter missbruket att återigen kontrollera det som är vårt liv och vårt ansvar.

Att agera med "Tuff kärlek" är svårt, men det finns ingen genväg om vi vill ut ur det grepp som missbruket har tagit även om oss.
Missbrukaren kommer att protestera eftersom hans/hennes partner medberoendet är den bästa sängkamraten man kan ha.

Jag önskar att dagens bröllop ska ge oss en känsla och en längtan efter något äkta; långt bortom lögner, bortförklaringar, älskarinnor och andra droger - även om det idag kanske känns mest som en saga...

7 kommentarer:

Mia S sa...

Det var så bra skrivet så jag kopierade och länkade hit... det finns vissa som jag tycker behöver läsa det kloka du skriver... men som kanske inte vågar sig in till din blogg...hoppas det var ok ?

Ha en fin och bra bröllopstittardag..kram !

Åsa Hellberg sa...

Såklart:)

Kram till dig,
Åsa

Anonym sa...

åh.... vi sitter å tittar, tack för att du skrev om det, så att jag kom ihåg det. Vad fånigt rörd jag är...

Bra text. Som hjälper mig att hålla mig lugn idag(när jag utstår en del av det där; ilskan för att jag inte spelar samma roller).

kram!

Åsa Hellberg sa...

Inte fånigt rörd, bra rörd:)!

Anonym sa...

mm.. kanske det.. varför skulle det vara fånigt.. väldigt väldigt rörd, när jag såg Viktoria nästan börja gråta. (tårarna kom nästan, stor klump i halsen, jo nog är det skönt att kunna känna så mkt ändå..)

Fast jag hann inte se absolut sista delen av vigseln. Synd.. för jag ville ju se dom pussas.. /lizzie

Anonym sa...

Jag läser det du skrivit, både på bloggen och i boken, och jag tycker att det är så galet att jag kan känna mig som en medberoende/anhörig fast jag inte har en seriös relation med mannen i fråga. Vi har träffats under flera års tid, men han är noga med att säga att det inte är något seriöst, bara sex. Ändå är han svartsjuk, och beter sig precis så som du skriver i ditt inlägg. Jag känner mig som en mamma/soptunna/älskarinna/fru, men har ingen plats i hans liv. Galet!! Och jag vet inte riktigt var jag skulle be om hjälp, för jag är ju inte anhörig...
/M

Åsa Hellberg sa...

M; oavsett om du är anhörig eller inte, så kanske du har en egen problematik att jobba med?
Medberoendet har inte så mycket med missbrukaren att göra, det sitter i oss men aktiveras för fullt när vi har en destruktiv relation...

Kram Åsa