Solo

Fästmannen leker med sin femåring och tonåringen grillar med sin farmor. Det betyder att jag är solokvist och kan göra lite som jag vill.

I forna dar när jag gjorde som jag ville handlade det oftast om att gå till Café Opera och se om det hade hänt något sedan igår.
Att missa något hade varit...förfärligt.
Idag inser jag att jag missade massor de åren, och inte sjutton hade det med det där caféet att göra.
Jag missade allt som var viktigt, främst mig själv, och det tog en stund att hitta tillbaka.

Å andra sidan tror jag att alla behöver vimsa runt lite för att hitta rätt. Kanske inte så mycket som jag, men det är nog få förunnat att hitta sitt rätta sammanhang tidigt i livet.
Vi behöver alla prova oss fram, göra tabbar, bli sårade, slå slint och gråta ut.

Till sist blir det bra; aldrig som förr, men bra.

Som solo ikväll har jag det bra på min kammare, där skön frisk luft kommer in genom den öppna
balkongdörren.
Jag vet inte vad jag ska göra om tio minuter, och det behöver jag heller inte veta. Det finns vissa kansken; måla tånaglarna, se en film, läsa den där boken. Och så finns kanske inte.

Ungefär så.
Det blir väl bra?