gått emot mina egna känslor och just när det gällde att tillfriskna från medberoendet var det helt rätt.
Min instinkt har alltid varit att rädda och ta hand om, vilket inte är en bra kombination med missbruk.
Förnuftsmässigt visste jag detta, känslomässigt var det desto svårare att inte agera på det jag kände så starkt.
Alltså var jag emellanåt tvungen att låtsas att jag var mycket friskare än jag egentligen var, det vill säga göra som förnuftet sa trots att känslorna skrek nej.
I tillfrisknandet var förnuftet min största tillgång och när jag lät det ta över hände det också saker med mina känslor.
Det blev det okej för mig att sätta gränser, inte lyssna på offerramsor eller agera soptunna för diverse som ville ut; och till sist var det känslorna som sa till mig när min gräns var nådd, inte förnuftet.
Så; lyssna på ditt förnuft om du sitter i den sitsen jag satt.
Ditt förnuft vill dig väl.
Dina känslor i medberoendet är missbrukarens bästa vän och födkrok...
4 kommentarer:
Men oj vad svårt det blev!
Jag som precis börjar försöka släppa fram mina riktiga känslor.
Tänkvärt.
Ska bära det med mig!
Kram
Tinto
Ja, jag vet. Släppa fram känslor är bra; men de medberoendekänslor som handlar om anpassning, vård,tröst, förståelse och omsorg -och som många gånger är automatiska känslor hos en medberoende som vill bli behövd - är inte bra tillsammans med just en missbrukare.
Med barn är det däremot toppen...:)
Inte helt lätt...Jag har som dotter till en mamma med alkoholproblem lärt mig att tassa på tå väldigt mycket beroende på min mammas status. Jag har också under årens lopp lärt känna många känslor förknippat med hennes missbruk. Jag har gråtit när hon varit full och inte vill leva. Jag har också varit arg och likgiltig, liten och rädd. Jag har fått vara stor och tagit hand om henne när hon inte klarade av att ta hand om sig själv. Varit så förkrossande ledsen och sagt att jag bara har en mamma, så om hon inte vill leva, då har jag ju ingen. Mitt i allt detta har jag också ryckt upp henne med hjälp av humor, ett måste för att orka överleva tror jag. Det jag inte gjort förren i somras, var att säga att nu mamma, är det nog över, om du inte vill sluta dricka. Detta efter att hon druckit i flera veckor... Jag kom tillbaka några dagar senare när hon nyktade till. Frågade hur hon mådde, hur hon kände, hur hon tänkte på det som hänt osv. För första gången i mitt liv VÅGADE jag prata om detta med en nykter mamma. Jag gjorde inte det som jag gjort i alla år...Pustat ut och tänkt att nu när mamma är nykter är allt som vanligt. Då har jag inte velat riva upp det där såriga som ju faktiskt nu för tillfället är bra. Jag litade kanske på förnuftet mer än känslan då. För mina känslor vågade egentligen inte detta. Jag vågar inte tro att detta kommer att ta min mamma ur sitt missbruk. Men det var definitivt ett steg i rätt riktning. Jag vågar fortfarande prata känslor med henne fast det ibland tar emot. Kram och tack för en fantastisk blogg. Jag har precis fått din bok i brevlådan;) Återkommer!
Kramar M
(lustigt, nu ringer hon...)
Tack M för att du delar med dig. Och håll tag i ditt förnuft, våra medberoendekänslor är helt opålitliga:)
Kram Åsa
Skicka en kommentar