Duktig

Efter att i många år ha kämpat som galningar för att bäst på att passa in, passa upp, ge mest, betyda allt, så ska vi helt plötsligt bli bäst på att bli "nyktra medberoende".

Det finns en lång lista på vad det betyder i form av att alltid tillämpa det jag kallar regler som omger nykterhet:

Vi får inte kontrollera.
Vi ska tro "på något" starkare än oss själva.
Vi ska inte döma.
Vi ska inse vad som är vårt ansvar och vad som är ditt.
Vi ska inte sträva efter bekräftelse.
Vi ska inte ta åt oss av andra människors känslor.
Vi ska gå ur en symbios.
Vi ska vara tacksamma.

Vi ska be om ursäkt.
Vi ska förlåta.
Vi ska inte känna avund.
Vi ska inte vara missunnsamma
Vi ska inte längre göra våra val utifrån våra barndsomsmönster.
Vi ska bete oss som vuxna.
Vi ska inte skylla ifrån oss.
Vi ska känna och helst berätta om våra känslor.
Vi ska ska få förtroende för nya vänner.
Vi ska välja tillit till andra
Vi ska känna tillit till oss själva.
Vi ska lita på vår inre röst.

Tillfrisknandet blir ett nytt måste, en ny duktighetsfälla.

Min önskan är att vi inte ska gå in i den.

Du och jag är helt okej som vi är, och finns det något hos oss själva som vi inte gillar eller mår dåligt av så kan vi förändra det... om vi vill.

Jag vill att alla vi som är så himla duktiga jämt, vare sig det gäller att ta sig ur ett medberoende eller i andra sammanhang, börjar med att klappa oss på kinden och säga att vi är okej.

Vi är först och främst människor, det kan vi inte förändra, och som människa har vi både tillgångar och brister.
Det är precis så det ska vara.

Det går inte att bli bäst på att inte vara medberoende.

Det går bara att vara bäst på att ta hand om sig själv eftersom det inte finns någon annan som är mer lämpad för den uppgiften.