är tillbaka hos mig när jag läser kvällstidningarnas intervjuer med föräldrar som har förlorat sina barn och som berättar om samtal från Utöya fyllda av skräck.
Och jag berörs starkt av bilder från delar av Afrika, där en miljon barn riskerar att dö av svält.
Svält.
2011.
Det övergår fortfarande mitt förstånd.
2 kommentarer:
Det jag inte begriper är att det finns människor i Sverige idag som menar att de som svälter får klara sig utan vår hjälp!
Tragiskt...
Kramar <3<3<3
Ja visst är det förfärligt att vi inte kommit längre för att motarbeta världssvälten. Den delen av världen drabbas ständigt av svältkatastrofer och här sitter vi välmående. det är verkligen orättvist. Och Norges tragedi är närmast overklig och ändå så nära.
kram
Skicka en kommentar