Det är då en katt inte kan gå över gatan utan att jag börjar gråta.
Varför? Ja, det vore roligt att veta. Jag känner mig inte ledsen, bara väldigt känslig.
Att hormoner spelar en roll är väl inte en alltför vild gissning?
Igår när jag såg P.S I love you så förstod jag att det är ett par nya dagar på gång.
Visst har jag gråtit till den filmen tidigare, men inte så här och inte till de scener som fick igång flödet den här gången.
Så det blir en sådan helg.
Kan man hoppas på lite härligt höstregn som ackompanjemang?
3 kommentarer:
Uhja, fast jag har lärt mig att uppskatta de där blå dagarna. Ställer lite lägre krav på mig själv, självempatiserar till tusan och ger mig själv en fin blombukett. Viss överkonsumtion av levande ljus och Lasse Winnerbäck brukar också förekomma.
Ta nu riktigt god hand om dig i helgen, bästa Åsa!
jag med. Jag utnyttjar dem till fullo, kan jag säga. Haha.
Visst har jag det. Kanske inte så jag gråter men sådana då man är ovanligt känslig och tycker att allt är piss och ingen förstår en och man är totalt misslyckad som människa. Det har hänt ganska ofta på sista tiden. Typ några gånger om dagen... :)
Skicka en kommentar