"Vilken fin blus du har", säger fästmannen leende när jag öppnar dörren iklädd min mest urtvättade och befläckade t-shirt med hål vid axeln.
Det kan hända att han menar det.
Mina allra finaste blusar, de från Karen Millen, gillar han nämligen inte alls.
Den leopardiga till exempel.
Han säger det inte rätt ut, av rädsla att få däng. Men jag ser vad han tänker.
Tant.
Så tänker han.
Min mockajacka översållad med fransar, übermodern även denna vår, ska vi inte prata om.
Ett lätt himmel med ögonen visar att det inte riktigt är hans typ av överdragskläder.
För att inte helt förstöra vår - i övrigt samspelta - relation, bär jag mina finaste blusar och jackor när han inte är med.
När vi umgås har jag min fläckiga blus.
Vad gör man inte för kärleken.
7 kommentarer:
Blus? Där har vi det första beviset.
Idag öppnade jag förren med ett par supertighta ljusa jeans med dragkedjor, nitbälte, kedja, top med örn på full i hål samt en militärmönstrad kort jacka.
Blus?
Åsa du är snäll.
Ta vara på det.
Jag höll på att nita en i morse.
jag öppnade dörren, inte förren.
... och så hade jag en kort skinnjacka och palestinasjal. Om du undrar.
Blus är inte min beteckning på allt som hänges på överkroppen. Det är fästmannens.
Han kallar sina egna t-shirts för samma sak.
"Har du sett min fina nya blus", säger enånittiomannen.
Det är klart att jag är snäll, det är du också.
Det är inte kläderna som gör oss, du vet...
Haha.
Fattar jag väl att det inte är din beteckning på överdelar.
Och jag är så jävla snäll då jag inte är elak.
Det är ju alltid de där hårdrockarna med alla nitbälten och skinnjacor som är dom snällaste.Och punkarna.
Alltid.
Helene; ja visst är det så.
Lix; där fick du. Helene har alltid rätt!
Skicka en kommentar