Och behöver jag säga

att jag nu mår lätt illa...

Nåväl, när skolan börjar igen om två veckor är frosseriet över för denna gång. Jag tänker återgå till samma upplägg jag har haft det senaste året; inget socker fram till jul.
Efter ett par dagar släpper suget, och sedan glömmer man faktiskt bort att Marabou ligger där i hyllan och ropar kom och ta mig.

And I deserve

godis!

Polly ligger nära till hands, å andra sidan är jag lika sugen på lakrits, Marabou mjölkchoklad och sega råttor.

Å glass då, vad gott det vore!
Å chips från Estrella...eller kanske ostbågar?
Å Dajm.
Å...
Å...
Å...

Å nu går jag.
Skuttar nästan faktiskt.
Det har varit en underbart utvecklande dag i förorten

Fredagskänga

Kan bli dina för 225 engelska pengar. Karen Millen, men det vet ni väl vid det här laget?

Och fästmannen

Ja han började dagen med Alvedon...men sjuk?
Nej, det är han inte.

Fan trot.
Jag åker i alla fall inte dit idag.

Om en kvart

går bussen mot kollo och jag är redan hemma efter avlämningen av de två ynglingarna på Centralen.

Att stanna kvar och vänta på bussen var inte att tänka på för min del. Kramen fick jag innan vi ens kom in i avgångshallen, och jag insåg snabbt att jag inte hade någon uppgift kvar förutom att släppa taget.

Mina två ensamveckor vet jag inte vad jag ska göra med än. Jag kommer självklart att jobba, men jag har ju också en hel del egentid utan passning av tider, mat och annat som hör familjelivet till.

Just idag vet jag dock vad som står på agendan; administration.

Jag funderar på att hitta på ett annat ord - lite mer lustfyllt - för den delen av verksamheten.
Vad sägs om "utveckling"? Det handlar ju om det, både för min och företagets del.

"Just den dagen ägnar jag mig åt utveckling...men jag träffar gärna dig dagen efter."

Va? Det funkar väl?

Gruppcoaching

När jag har hittat min egna lilla lokal kommer jag att dra igång gruppcoaching i höst.

Fördelen med en grupp är de speglingar man får i de andra som är med, men också att man får nya vänner som går igenom ungefär samma sak som en själv.
Jag vet av erfarenhet att man känner sig ensam om sina tankar och känslor, och att få träffa andra som förstår och inte dömer är oerhört befriande.

Det blir två grupper; en för de som vill arbeta med sin självkänsla och en för de som försöker ta sig igenom otrohet.

Hellberg Coaching växer och hösten är oerhört spännande på alla plan.
Någonstans ska jag peta in föreläsningar också, men det kommer när det kommer.

Ps, är du intresserad av att vara med i någon av grupperna så hör av dig via mail; info@hellbergcoaching.se

En "lillasyster" (för jag är mycket äldre)

som är på väg ut ur sitt medberoende till en sexmissbrukare berättar öppet på sin blogg om hur det var och hur det är.

Hennes resa liknar min, både i hur våra mäns missbruk såg ut med mängder av otrohet, men också för att hon väljer att inte vara ett offer; den första, och absolut viktigaste, insikten man behöver ha för att resa sig.

Så länge vi inte ser vår egen förmåga att resa oss kommer vi att ligga ner...och förbli liggande.

Detta har Tinto fattat, och du hittar hennes välskrivna och tänkvärda blogg om du klickar här.

Kan det vara influensa

Har jag berättat att jag närmast kan beskrivas som en sjukvårdsupplysning? Jag ställer diagnoser hit och dit och har ofta rätt (såklart), därav detta inlägg där jag misstänker att fästmannen kan ha dragit på sig den fruktade svininfluensan.

Vi är bara drygt en timma inne i sjukdomsförloppet, men; den onda kroppen, det dunkande huvudet och det snabba sätt som dessa symptom visade sig ger mig indikationer på att min diagnos kan vara korrekt.

Å andra sidan landar varenda bacill på just honom så det kan vara en släng av något annat men detta lär visa sig under kvällen.

Under tiden håller jag jouröppet och ger uppmuntrande tillrop (heja, du klarar det här), råd om medikament (älskling, ta ett par alvedon) och förmaningar via telefon (nej, du går inte utanför dörren).

Och nej, han kan inte ha smittat mig.
Vi har inte varit i närheten av varandra på exakt 5 dagar.
Vårt låtsassamboskap skulle ha inletts i morgon...

Nervpirr

I december skickade jag in mitt manus till Kalla Kulor efter att ha sett att de gärna tog emot "life stories", en kategori de i allra högsta grad har nått framgång med i sin utgivning av Caroline Engvalls fantastiska, hemska men så oerhört viktiga bok "14 år till salu".
En bok som har sålt närmare 90 000 i pocket nu.

Det var strax jul och jag förstod att det skulle ta ett tag innan förlaget skulle höra av sig, oavsett om de tyckte om min bok eller inte.
Slaviskt följde jag förläggarens egen blogg, klicka här, för att se om jag kunde utröna om han hade några manus under julkudden. Möjligheten fanns ju att han som alla andra tog ledigt från sitt arbete.

Men så, 30 december 14.08, fick jag ett mail där han bland annat skrev " därför skickar jag den - som ett av mycket, mycket få manus - vidare in i förlagsgänget för bedömning. "
Hur glad tror ni att jag blev på en skala?
Ingenting var klart, men jag blev så glad, så glad.

"Välj mig" som mitt manus hette, blev "Casanovas Kvinna" i händerna på förlaget 23 dagar senare. Händer som varsamt hanterade ämnet och som gav mig en redaktör som förstod känsligheten i det jag berättade om.

Jag är så glad och tacksam att det var just Kalla Kulor - med Hans-Olov Öberg i spetsen - som ville publicera min berättelse.

Snart smäller det hurrni!

Packdag

Min son, som bara reser och reser, ska nu iväg på kollo i två veckor och vi ska packa alla snygga kläder under dagen.
Det var tre år sedan sist, och då fanns det praktiska saker i väskan såsom inte så tjusiga t-shirts, brallor som hade sett sina bästa dagar och gummistövlar.
Han var lite osäker, ringde hem emellanåt och jag fick vinka av honom på Centralen där bussen mot kollo avgår.

I år ska jag "inte räkna med att han hör av sig" och det är bra att jag kör till Centralen men inte att jag går med till bussen...
Gulp.

Igår använde jag det där med att gå med till bussen som hot, jag adderade också hot om höftrullningar och skönsång utanför bussen för att få det jag ville; lite hjälp med att hämta hans tvätt från tvättstugan.

Jag ser hur han fnissar lite, men han vet också att jag skulle kunna göra exakt det.
Lite schyssta 80-tals moves framför hans kompisar och han skulle dö, alltså tog han hand om all tvätt och log rart mot sin mamma.

Ja, jag är lite manipulativ emellanåt.
Det får man vara till en fjortonåring som fyller femton när han är på kollo.
Gulp.

Jajamensan

Det är klart att jag köper den här forskningen om att framgång föder framgång och att man lär sig mer av sina framgångar än av sina misslyckanden.

Klicka på länken till DN här om du är intresserad.

Inte arg längre

Igår fick jag en uppgift av Helene att skriva om rytm i text.

Jag har pratat (jag vet att det heter skrivit, men jag föredrar att se det som om vi har ett samtal) om det tidigare; hur jag letar efter rytmen i texter och hur dessa hypnotiserar mig och får mig att läsa vidare.

Om vi liknar det med låt, så är det egentligen samma slags handfasta klappande som jag är ute efter när jag läser.
Andra gillar baktakt, det gör inte jag. Jag vill ha flytet som bär mig igenom texten, jag vill inte behöva gå tillbaka och läsa vilket jag tvingas till när flytet saknas.
Det finns de som lägger in en vals mitt i ett stycke tango och då har de förlorat mig. Har jag bjudits upp till en tango är det den dansen jag vill dansa, vals kan jag ägna mig åt i en annan gång.

Jag tänker att om jag någon gång ska skriva en roman ska karaktärerna i mitt synopsis få liknas vid danser; en heltlevrad Tango, en smidig Vals, en tråkig Slowfox och en sprittande Rumba ska få trängas på sidorna och till sist förenas i en smäktande Foxtrot.
Melodin i texten tror jag får bli en tango; då kan alla klappa på två och fyra och hänga med både i stort och smått.

Nu råkar jag vara hyfsat musikalisk, men har ingen känsla av att jag har någon som helst nytta av det när jag skriver själv.
Däremot tror jag att det påverkar det jag läser; och om jag övar och övar kommer jag kanske att ha nytta av det även i mitt skrivande till sist.

Hur rytmkänsliga är ni?
Om ni "stakar" er i en text, reflekterar ni då över varför?

Och ärligt talat...

hur har vi mage att inte ta väl vara på våra liv? Jag har just lyssnat på Malin Sävstam igen, tänkt på hennes bok och den här gången känner jag ilska.

Ilska för att vi slarvar med våra relationer.
Ilska för att vi inte är rädda om dem vi älskar.
Ilska för att vi inte är rädda om oss själva.
Ilska för att vi har mage att göra andra illa.
Ilska för att vi har mage att göra oss själva illa.

Ur det kommer tankar om mig själv, och om jag väljer rätt för mig själv:

Har jag varit en bra medmänniska idag?
Har jag behandlat mig själv med den respekt, ärlighet och kärlek jag förtjänar idag?
Har jag tagit hand om mig utifrån den förmåga jag har idag?

Bär jag på en skuld och borde göra mig skuldfri?
Bär jag ansvar som inte tillhör mig?
Bär jag bördor som jag kan dela med någon annan?

Ber jag om hjälp när jag behöver det?
Ber jag om kärlek när jag behöver det?
Ber jag om ursäkt när jag behöver det?

Ger jag förlåtelse och lämnar det bakom mig?
Ger jag av min kärlek utifrån att jag vill det?
Ger jag av min erfarenhet till den som ber om den?

Tar jag emot den hjälp jag behöver.
Tar jag emot den kärlek jag får.
Tar jag emot andras känslor och förmår att se att de är deras?

Visar jag andra hur betydelsefulla de är?
Visar jag tacksamhet?
Visar jag sårbarhet?


Jag kan bara förändra mig själv, och det är nog tur det.
Det är uppenbart att jag har fullt upp och måste träna varje dag...

Branden i Rinkeby

Det spelar ingen roll att jag pratar om pifferi och hundar, för vi vet alla att det är helt betydelselöst.

Rinkeby, för det verkar som hela stadsdelen vågar sörja, har drabbats av det vi alla fasar för; att något ska drabba vår familj.
En pappa står ensam kvar med två små bröder som har förlorat sina systrar och sin mamma, och tragedin är så ofattbar.
De har också förlorat sitt hem och sina tillhörigheter, det som kan vara en trygghet för barn mitt i en katastrof.

I Rinkeby gör man det som varje sörjande behöver; man umgås och stöttar i sorgen och man är inte, som så många andra gånger är fallet, rädda för att störa.
Tvärtom vet man att man måste finnas där för de drabbade. Man lagar mat, lyssnar och finns till varje timme på dygnet vare sig man är släkting, granne eller vän.
Man går till kyrkan, träffas hos grannen eller samlas på torget.

Ingen sörjande vill överges, ingen sörjande vill vara ensam.
Ingen.

I mitt arbete med sorg (som handledare i sorgbearbetning) så vet jag att det är så här:
-Ingen vill bli lämnad ensam.
-Man vill prata om den som har dött.
-Man har aldrig "sörjt klart", det finns ingen tidsgräns för sorg, man bär alltid sorgen med sig.
-Den lättar när man är redo, inte när andra begär det.

Sorg är inte farligt, den är en del av det vi kallar livet.

Fotografering

Inför en artikel om mig och min bok "Casanovas Kvinna" i en större kvällstidnings bilaga (typ Aftonbladets) en söndag i september, ska jag fotograferas den här veckan. Och på tal om förra inläggets samtalsämne - det vill säga "se bra ut" - så vill jag förstås vara snygg och prydlig.

När jag fotograferades för Må Bra (septembernumret), bar jag en apelsinfärgad blus och det vill jag ju inte göra denna gång.

Så Hm.
Nu fick jag något alldeles förfärligt ytligt att tänka på. En skön kontrast till det allvar jag på daglig basis ägnar mig åt annars.

Jag är nämligen fåfäng och gillar att vara fin.
På ett foto i en tidning vill jag dessutom vara mitt finaste.

Och tillbaka då till Sannas inlägg, vem bestämmer vad som är mitt finaste?
Det gör jag.
Om jag tycker att jag är fin så spelar det faktiskt inte så stor roll vad andra tycker.
Jag kommer att tycka att jag är fin ändå.

Och då finns också motsatsen förstås, det vill säga att om jag har en fuldag så spelar det heller ingen roll vad andra tycker.
Jag kommer att tycka att jag är ful ändå.

Och för mig är det faktiskt inte viktigt, jag är gärna ful emellanåt för då blir det så mycket roligare att få vara fin den där gången det behövs.

På onsdag behövs det, och jag ska genast gå igenom garderoben och leta efter något piffigt.

Helene

vill att jag skriver om rytmen i en text, och denna stora, svåra och oemotståndliga favoritfråga kommer jag att återkomma till för nu tänker coachen krypa ned i sin säng.
Det har varit en lång dag på kontoret.

Sov gott!

Och från Sanna

"Vad är se bra ut - och vilka mått har vi för det?"

Bra fråga!

Hm.

Är det något med en glimt, en hand, en axel eller är det en helhet?

Och hur bra ser någon ut efter att man har upptäckt att personen har ett oattraktivt sätt?

Personligen är jag en "ansiktsmänniska", kroppar intresserar mig inte särskilt mycket. Dessutom tycker att jag de med humor ser bra ut...och hur är det möjligt då humor sitter på insidan?

Vad tycker ni?
Vad är att se bra ut?

God kväll

Tack för otroligt bra kommenderingar på ämnen

Jag hugger direkt det Kia bestämde; hundar.

Jag fick honom när han var 10-12 veckor och jag själv var nio år, och han rymdes i handflatan.
Joppie, en långhårig dvärgtax som hade en trasa som flickvän.

Vad han gjorde med den trasan vill ni inte veta, och av den anledningen fick han träffa sin trasiga flickvän en timma varje kväll. Därefter hängdes hon tillbaka på sin plats på kroken innanför källardörren.
Joppie var fullständigt ouppfostrad, men det var inte så himla noga på den tiden. Som vakthund var han grym, det fanns inte en människa som gick utmed vårt staket som inte fick sig en utskällning.
Hade de vågat stanna och prata med honom hade de fått se en svansviftande fjäskis, men det var ingen som tordes.

När Joppie dog var jag 22, och min sorg var enorm.
Idag förstår jag att det var oerhört mycket annat jag grät över i samband med det, det blir gärna så när man samlar på hög.
När någon dör är det ju okej att vara ledsen...och det var jag i veckor.

I alla övriga fall är jag livrädd för hundar- men inte Kias.
Den går liksom inte att bli rädd för, trots sin storlek.

Jag undrar om den kan skälla?

21.00

och jag väntar på att ettan ska visa Aktuellt.

De där kanalväxlingarna de gjorde mellan Rapport och Aktuellt är fortfarande ett mysterium i förorten. När poletten äntligen trillar ned vid 21.23 är det dags för väder...

Jag ser inte bara ut

som en skolfröken med de röda glasögonen sittande nära nästippen, jag låter som en också har jag kommit på.
Jag bestämmer och domderar över rätt och fel, och låter inte er bestämma något alls.

I sann demokratisk anda tänker jag nu överlåta ämnesvalet till er. Bestäm ni så skriver jag.
Varsågoda i kommentarsfältet.

Var det inte värre än så

tänker vi när vi har gjort något vi har varit rädda för, och istället för att berömma oss själva för vårt mod så förbannar vi oss för att vi har varit så rädda tidigare.
Vi grämer oss, funderar på varför och söker förklaringar.

Att det nu har hänt nytt är inte lika viktigt som att hitta svar på varför något annat hände då.

Ändå kan vi inte ändra på då.
Hur mycket vi än försöker så är då då.

Om vi låter för många dåliga då flytta in vårt huvud har vi alltför lite plats för det nya.
Då tar energi, kraft och tankeverksamhet som vi istället kunde lägga på annat... som nu.

Om vi istället kunde tänka "vilken tur att jag kunde förändra mig och göra på ett annorlunda sätt den här gången", landar vi snarare i tacksamhet. Och vad jag tycker om tacksamhet är väl känt vid det här laget.

Min lista idag tänker jag basera på de förändringar jag har gjort i mitt liv och som jag är oerhört stolt och tacksam för.

Jag är tacksam för min förmåga att förlåta.
Jag är tacksam för mitt tålamod.
Jag är tacksam för att jag ser mig själv och mina behov.

Vilka förändringar har du gjort i ditt liv som du är tacksam för?

Nej, vad tycker ni

om att kanske släppa samtalsämnet flugor för att koncentrera oss på den betydligt viktigare svininfluensan.

Som jag har förstått det kommer vi alla att drabbas inom några månader, och när det handlar om vaccinering eller inte så kommer i alla fall jag glatt ta emot en spruta när det är min tur.
Jag kommer också att vabba om det är så att sonen blir sjuk.
Ja, ni hörde rätt.
Jag tänker vara hemma om min 15-åring blir sjuk i influensa.

Det har sina orsaker, utöver att det är trist att vara ensam och sjuk hemma; han blir knäpp, hallucinerar och ser gröna tomtar när han får riktigt hög feber.
Soffor lutar, väggar kommer emot honom och blicken är vilt stirrande som om jag vore något annat än en väldigt omtänksam och välmenande moder.

Å andra sidan är det väl så att om han blir sjuk blir jag det också.
Jag håller alla tummar för att det i så fall inte blir mitt i mitt seminarium eller när jag ska på en tre-dagars utbildning till Karlstad i mitten av september.

Jag kan bli en sådan där försökskanin för vaccinet.
Är det någon som vet var man anmäler sig?

9 bananaflugor

har drunknat i fällan i natt.
Moahahaha!

Ond bråd död

brukar vara intressant under sommaren men detta har inte nått de flugor vars liv jag hade tänkt ta med hjälp av husmorsblandningen från en tidigare inlägg.

Vafalls?
Två flugor flyger runt i köket ointresserade av att landa ens i närheten av badet.

För lite honung?
För lite vinäger?

Nåväl, det finns inte en enda brödsmula, blöt trasa eller bananskal att landa på.
Ha, där fick de!

Fantasitryt

Ibland tager sig hjärnan en semester och i mitt fall hoppas jag att den bara varar över dagen. I morgon måste den användas igen, även om det är hjärtat som spelar huvudrollen i min proffession.

Så vad ska jag ägna dagen åt som inte innefattar engagemang av en semestrande hjärna?
Ärligt talat har jag inte en aning.
Dammsugaren jag vid något tillfälle har placerat inom synhåll betyder säkert något, men innan jag kommer på exakt vad får den stå kvar

Det är onekligen spännande med en dag vars innehåll fylls på utan planering och som kan bli precis hur som helst.

Vad händer under era hjärnfria dagar, eller har ni inga sådana?

Bananflugor

Jaha, nu är det dags igen och de små liven har återtagit sin plats i mitt kök.

Flugorna gillar mig men kärleken är inte ett dugg besvarad, alltså kommer de att elimineras på ett eller annat sätt.

Jag har nu googlat på varelserna och fått tipset att blanda en skål med vatten, vinäger av något slag samt honung. Tillsätt en droppe diskmedel för att bryta ytsspänningen och vips har man sig en drunkningspool för dessa irriterande kryp.

Jag gör ett försök och återkommer med utfallet.

Vi skulle till Fåfängan (fint fik på hög höjd i Stockholm) och äta glass hade vi tänkt, men vi tog en tur till Nynäshamn istället.
Några upprörda gotlandspassagerare såg vi inte, däremot en rullskidtävling och en farbror som spelade tvärfläjt till inspelat komp.

Jag har också spelat tvärflöjt en gång i tiden, och påstod till fästmannen att det där farbrorn spelade hade jag klarat lika bra.
Det är sådant man kan hävda när man inte har ett instrument i handen och kan bevisa hur oerhört skicklig man är...35 år efter senaste flöjtandet som jag bestämt kommer ihåg var "Bohus bataljon".

På samma sätt hävdar jag också att jag kan spela gitarr, när det enda jag egentligen fortfarande behärskar är "Askungen" tvåstämmigt med en blockflöjt i varsin näsborre.

Ta ut i förskott

Vi vill inte gärna det...ta ut något i förskott.
Vi blir bara besvikna, säger vi, och tror att om vi inte tog ut något i förskott så blir vi inte besvikna.

Ett exempel är när vi inte köper en barnvagn innan bebisen är född, för tänk om det händer något under förlossningen.
När jag själv fick barn hade jag ingen som kunde kvista iväg och köpa en barnvagn, så jag fick helt enkelt ta risken att köpa en innan bebisen var född.

Hur törs du, fick jag höra, och det skrämdes lite.

Skulle allt gå åt helvete för att jag hade köpt en barnvagn, gungat lite på den utan en bebis i, bäddat den med de fina nya lakanen och lagt i den mjuka filten som den blivande mormorn hade köpt?

Det var först efteråt jag kom på att jag hade blivit precis lika fullständigt förkrossad om något hade hänt min bebis vare sig jag hade den där barnvagnen eller inte.

Det enda jag gjorde var att känna på det innan. Gjorde lite fint och drömde om mig och bebisen på promenad med vagnen som jag var så stolt över.
Jag låtsades lite att jag redan var där, och klappade på vagnen två månader innan bebisen kom.

För mig är det inte farligt att ta ut något i förskott, jag blir inte mindre ledsen då min önskan inte går i uppfyllelse.
Jag har tvärtom fått en extra bit njutning, för när jag tar ut förskottet njuter jag av det jag tror ska komma.

Gör det sedan inte det blir jag besviken och får tänka om. Men inte sjutton är besvikelsen större för att jag tordes ha förväntningar.

Jag njuter som sjutton av mina förskottsuttag, det är väl lika bra att passa på tänker jag.
Just nu ligger förskottet på min bok som kommer att bli en kioskvältare av sällan skådat slag.

En fråga i kommentarsfältet

"Hej igen jag kom på en sak till - hur kom du till insikt att du att du själv var medberoende?Det kan vara ganska svårt - även om man har jobbat med sig själv en tid på andra sätt."

Svar:
Det kom jag inte på själv:), jag trodde att jag gjorde helt rätt som tröstade, stöttade, kramade, berömde, bekräftade och kontrollerade varje steg han tog.

Först när jag var på väg att gå under själv bad jag om hjälp och förstod då hur djupt jag hade gått in i hans beroende...och blivit det vi kalla med-beroende.

Hans beroende styrde det jag sa, det jag gjorde och det jag tänkte.

Inte för att han bad om det - han har alltid tagit eget ansvar för sin sjukdom och har inte vid ett enda tillfälle påstått att det har berott på mig - utan för att jag inte visste bättre.

Jag förstod inte att jag skulle sätta gränser, tänka på mig själv och låta honom ta ansvaret för sitt tillfrisknande.

Jag trodde att om jag bara visade honom hur betydelsefull han var så skulle ha sluta med sitt missbruk. Om jag bara älskade honom ännu mer så skulle han sluta ta kontakt med andra...

Det blev precis tvärtom.

Jag behöver er hjälp

och har redan ställt frågan på FB och fått superbra förslag, men jag vill ha fler.

Som ni vet kommer jag att föreläsa om "Casanovas Kvinna" på bokmässan i september.
"Hon berättar om krisen, vägen för att rädda relationen - och sig själv", står det i mässprogrammet.
Men om ni satt i publiken, vad skulle ni vilja att jag berättade om? Vilka funderingar har ni runt temat "att leva med en sexmissbrukare"?

Varsågoda, kommentarsfältet står till ert förfogande...och jag blir ruskigt tacksam för hjälpen.

Från Hellbergsk vardagsrealism till pure fiction: Sonen och jag har just sett nya Harry Potter.

Malin Sävstam

är sommarvärd idag.

Hon förlorade sin man och två barn i tsunamin och om det har hon berättat i boken "När livet stannar".

Det är en fantastisk bok, en berättelse som är så djupt gripande att det är omöjligt att inte bli berörd.

Jag berättar i min egen bok om när jag läste hennes på en semester på Teneriffa, och hur hennes - och hennes överlevande sons - olycka fick mig att se på mitt eget liv utifrån att jag faktiskt kan välja. Jag kan välja om jag vill stanna i ett förhållande så sårat och skört, eller lämna det och gå vidare ensam.

Hon hade ingen valmöjlighet just då. Hon var tvungen att hantera det som livet just hade gett henne; förlusten av sin man och två av sina barn.

Läs boken och lyssna på hennes sommarprogram; klicka här.

Nyanlända läsare (välkomna förresten)

kan ju tro att jag är en alldeles för allvarlig människa för att umgås med, alltså är det dags att slänga in en sko.

Det är möjligt att jag har mina allvarliga stunder men foträt(t), det blir jag nog aldrig.

Ps, det är naturligtvis oerhört fördomsfullt av mig att koppla ihop platta skor med allvar. Jag ska tänka om, jag lovar.

Släppa kontrollen

Det måste nog vara bland det svåraste man kan göra, ändå är det rätt befriande när man gör det.

Mitt kontrollbehov känner ni till, väl redovisat genom utläggningar om den stackars sonen som drabbas.
Som partner till en missbrukare var naturligtvis kontrollbehovet utom kontroll (?) och där tog det sig former som lämpar sig mer i en bok än i en blogg.

Att släppa kontrollen är att låta livet komma lite som det vill, och det är förfärligt skrämmande. För vi vill veta hur livet kommer att se ut, gärna år i förväg.
Vi vill så gärna veta vad som kommer att hända att vi glömmer det som händer här och nu.

Livet skräms, och vi vill ha garantier.
Och eftersom vi vet att det inte finns några, ramar vi in oss i en massa regler och kontrolleranden av det okontrollerbara.
Skenbart blir vi trygga, men eftersom vår trygghet bygger på rädsla så blir vi egentligen bara ännu räddare...och så bygger vi lite fler fästen, hårdare ramar och till sist är vi så inlåsta att vi inte kan kan komma ut - och livet inte in.
Det är då det blir riktigt knivigt, för om vi utestänger livet så vet vi inte heller att det erbjuder oss möjligheter; förvisso en hel del vi skulle klara oss utan, men desto fler som berikar oss och som gör oss hela som människor.

Rädsla har alltid styrt människor. Den känslan står över alla andra...jodå, över kärlek också.
Ändå handlar rädsla om föreställningar och ingenting annat.
Vi tror oss ju veta, och gör vi inte det går vi till och med till siare för att få veta hur vi ska gardera oss mot det som komma skall.
Allt för att slippa vara rädda för en framtid vi inte vet något om.

Om du tror att du inte är rädd för någonting så kommer jag inte att tro dig.
Jag har dessutom mage att tro att din rädsla kontrollerar ditt liv och inte tvärtom.
Å andra sidan kan du ha tagit tag i dina rädslor och lämnat ramen, gjort upp med gamla föreställningar om livet och låtit det komma till dig lite som det vill?

Jag vet inte hur det är med dig, men jag vet att jag fortfarande har rädslor som jag måste jobba med för att lämna.
Att låta sonen begå sina egna misstag är en sådan. Den rädslan handlar inte ett dugg om honom, bara om mig.
Surt men sant.

Om jag kan kontrollera hans liv blir mitt lättare.
Hans skulle å andra sidan bli skitjobbigt.

Jag tänker låta kärleken vara större än rädslan. Han är värd det och det är jag också.

Säkert en repris

Så länge jag jämförde mig själv med andra kom jag alltid till korta.

Det är liksom så det blir när man jämför sig; det kommer alltid att finnas någon som är snyggare, smartare, noggrannare, bättre bloggare, snällare, tuffare, friare...allt det som jag tycker är bättre än mitt nuvarande jag.

Det är som om vi inte ser dem som har det sämre förspänt, skruttigare bilar, lägenheter som är invaderade av kackelackor, arbetslösa, sjuka, tystade, krigsdrabbade,hungriga...

Vi ser inte för det är inte dem vi jämför oss med.

De är vi redan "bättre än" .

Av någon outgrundlig anledning är det så att de som vi själva upplever är "bättre än vi", är de vi väljer som vår motpol och som bevis för att vi minsann inte har det - och är - bra nog.

Är inte det konstigt?

Jo.
Och mänskligt.
Men dumt.

Utan jämförelse är vi bäst som vi är.

Inser ni att

det snart är september och att min första bok kommer ut då? Just nu befinner den sig väldigt nära en tryckpress, möjligtvis i.

Meningen är ju att fler än familjen ska läsa (och eventuellt förfäras), och det händer att jag fantiserar om att se någon med min bok i handen på tunnelbanan.
Ska jag:

Säga hej?
Le lite i smyg?
Gömma mig?
Fråga om den är bra?

Sådant kan jag fundera på.

Man blir lite knäpp när det närmar sig förlossning nio månader efter insänt manus.

Hemarbetsdag

Jag hinner inte med solen idag och vi verkar ha någon slags hemlig överenskommelse, för den försvann lika fort som den kom fram.

Bra, för coachen har lite att göra.

Jag har hemläxor att skicka till mina klienter (vilket kan vara allt från att ägna sig åt affirmationer, beundra sin vackra nakna kropp, skriva tacksamhetslistor eller/och brev, bryta tankemönster, visualiseringsövningar och mycket mer), jag ska besvara mail, uppdatera min hemsida (det jag kan själv) och annat smått och gott som hör företagandet till.

Annars är fredagar vikta åt administration än så länge, men jag ruckar lite för ofta på det och då måste det ju göras en annan dag.

Ikväll är det beställt fläskfilé, och då det är min specialité bjuder jag gärna på det.
Till dessert ska vi äta godis.

Jag tror bestämt att det blir en påse Polly.

Har jag sagt hur tacksam jag är för att sonen är hemma, och för att han har haft en härlig vecka med sin vän och hennes mamma?

Har ni sett hyllningen till Michael Jackson?

Om inte, varsågoda.
Jag ryser...

Nu kan man väl

snacka om att ha tagit sovmorgon va? Å andra sidan var vi i säng halv fem, så det har en helt naturlig förklaring.

Resenären sover fortfarande.
Halv tolv var jag inne i hans rum och släckte lampor och tv som han hade somnat ifrån efter modevisningen av alla fräna tröjor han hade köpt i Bodrum.
Hans modeintresse är stort och jag är oerhört tacksam att visa upp alla rariteter för.
Jag klappar händer och beundrar och tycker att han är snyggast i hela världen.

I Stockholm skiner solen, idag är det min tur att sola.

Sova eller inte sova

det är frågan.

02.30 anländer flyget till Arlanda, och det betyder att jag måste åka en timma tidigare...om det landar på tid vill säga.
Detta kommer att hållas stenkoll på via Luftfarsverkets hemsida, det vore nämligen förfärligt att behöva sitta på Arlanda om planet ändå inte har tänkt landa på tid. Särskilt 02.30 när det inte finns några roliga turister att titta på.

Så.
Sova eller inte fram till ett?

Jag börjar med lite mord i Midsomer så får vi se sen.

Dagen Då

sonen kommer hem, eller i alla fall natten.
Katten längtar och har krupit under lakanen i sonens säng. Jag längtar också men att krypa ner i hans säng är överkurs, jag längtar i hjärtat istället.

Satan i gatan den dagen jag måste släppa honom till ett annat land utan att skicka med någon form av förälder. Om tre år har jag inte ett smack att säga till om längre och det är uppenbart att jag behöver en lång startsträcka för att släppa taget.

Det här har varit en bra början, de två veckorna han ska vara på kollo känns inte alls lika tuffa.
Det är det där med utlandet som blir jobbigt för mig, och för att råda bot på det kanske han skulle åka ett år till USA som utbytesstudent. Det skulle nog baske mig göra oss båda lika gott...

Ni som har "vuxna barn", hur gjorde ni?
Hur oroliga var ni...och när gick det över?

Nä

här kan jag inte sitta ensam.
Jag drar en sväng till fästmannen och hans klan.

Ps, ska man ha en fästman som man inte bor tillsammans med är det en fördel om han bor i ungefär samma väderstreck som en själv.
Det gör den här fästmannen.
Söderort, men en aning österut sett från min ofullständiga balkong.

Jag har väldigt opolitiska läsare

tror jag minsann.
Inte en enda kommentar om föräldraledighet?

Nåväl, jag ska inte tråka ut er med mer information om mitt eget tyckande just idag.

I morgon ska globetrottern i familjen till Turkiet och shoppa. Det går visst färjor från Kos, och en tur-och-retur resa till Bodrum (?) ska hinnas med innan planet tar ungen hem till sin mamma.

Jag har helt klart varit ensam klart nu.
När han åker på kollo om en vecka ska jag och fästmannen låtsas att vi bor ihop.
Jag undrar om vi kommer att gräla eller bara mysa?
Troligtvis det senare, för så långt som till gräl har vi ännu inte hunnit.

Det har liksom runnit alltför mycket annat vatten under vår gemensamma bro...

Ärligt talat,

är det inte dags att lagstadga om att dela föräldraledigheten rakt av?

Så länge vi tramsar vidare i samma hjulspår kommer män förlora i vårdnadstvister, kvinnor tappa mark på arbetetet och barnen missa möjligheten att få vara nära båda sina föräldrar.

Själv delade jag inte med någon eftersom det inte fanns någon att dela med, så efter ett år var det vysch in på dagis för nu ska den här föräldern arbeta 40 timmar i veckan.

Tänk om vi hade varit två föräldrar som istället hade jobbat 30 timmar var?
Tjohej vilken lyx...för barnet alltså.

Nej, ge fasiken i en ny bil. Var föräldraledig istället.
Basta!

Dags för en lista

för snart ska jag sova.

Jag är tacksam för att min son har det härligt i Grekland, för att jag har hälsat på mamma
och för att jag får jag arbeta i morgon.

Jag är också tacksam för att jag åt den stora goda glassen, jag behövde liksom ingen mer mat efter den.

God natt.

Det är coaching

jag brinner för, inte administration.
Men denna söndag tog jag ändå tag i vissa rutiner, ändrade andra och gjorde en fullständigt makalös budget baserad på förväntningar - och hur många timmar jag egentligen har till mitt förfogande i höst.
När jag startade företaget hade jag "bara" mina coachingkunskaper, nu lägger jag till både bok-release och föreläsningar och då gäller det minsann att hushålla med timmarna...

Bland annat måste jag hitta en större, gärna egen, lokal med en plåtskylt på dörren.
"Du duger precis som du är, kom in vettja", ska det stå.
Eller kanske inte, men det är så det ska kännas när man kommer till min nya lokal i alla fall.

Den ska ligga i södra delen av staden, vara cirka 30 kvadrat och ha ett litet pentry och en toalett. Gärna nära en tunnelbanestation så att mina klienter inte måste ha en bil för att hälsa på.
Enskede, Globen eller Söder blir väl bra?

Vi är inte där än, men letandet har börjat.
Hör av er om ni har några tips.

Jag är så nöjd med dagens arbete att jag tänker gå och köpa mig en glass.
Den största.

Häpp!

Mat

och jag har ingenting gemensamt, inte när det gäller tillagning i alla fall.
Min mycket begränsade kunskap är jag nödd och tvungen att praktisera dagligdags när sonen är hemma, och nu när han inte är det finns det inte en enda rutin att följa.
I går tog jag hem mat från kvarterskrogen, idag en grillad kyckling från Ica.
Jag skulle lätt kunna äta ett piller istället för mat om det gav mig det jag behövde i form av mättnad och näring.

Hittills har jag inte träffat en enda människa som är så ointresserad av mat som jag, och det känns lite ensamt kan jag berätta.
Så fort jag säger som det är får jag höra att jag har fel, och har jag riktigt otur får jag mig dessutom tillstucket ett recept på "lättillagat och supergott".
Det är ingen idé.
Jag är helt ointresserad och kommer så att förbli, ensam hemma eller inte.

Kan man kanske hoppas på att sonen äter upp sig rejält i Grekland?

Denna morgon

behöver jag inte se någon väderrapport, mitt huvud talar om att det är något lågt på gång.
Dunk, dunk klockan åtta kan bara tyda på det.

Nåväl, vädrets huvudpåverkan kan regleras med piller, och mig går det ingen nöd på.

ToDo - listan är smarrigt lång idag. I morgon ska jag nämligen få arbeta igen och jag har lite administrativt pyssel (pussel?) innan dess.

Jag rivstartar med Gevalia!

För er

som inte har lidit av medberoende, dvs fullständig fixering vid en annan människas mående och handlingar, kan jag berätta att det innefattar en hel del galenskap.

Jag läste just Alex Schulmans krönika, klicka här, om Mikael Persbrandt vilket påminde mig om när jag nästa körde på samme Mikael när jag var på jakt en eftermiddag för några år sedan.

Micke och en god vän stod och pysslade med sina motorcyklar bakom Pampas marina när jag kom infarande i min lilla Ford.
De log uppmuntrande när jag inte fick in backen för att kunna vända bilen, men jag log inte tillbaka.

Jag var inställd på jakt, och det kunde inte ens en leende herr Persbrandt förhindra.

En familj, två länder

Rapporten från Kos lyder;
bränd rygg,
resa till Turkiet över dagen,
god mat.

Rapporten från förorten lyder;
längtar till onsdag då han är hemma igen.

Katerina och Sommar i P1

Jag hade missat Katerinas sommarprogram, men har lyssnat på det nu på morgonen.

Gör det du också, det är oerhört bra!

Klicka här.

Lördag i förorten

Det är inte fy skam minsann.

Energin ska hållas på en minimal nivå idag så här dagen efter bilresan.
Det kallas återhämtning, och för mig sker en sådan bäst liggandes i soffan med en bok.
Solen har inte riktigt bestämt sig för hur den ska ha det idag, men om den tar makten över molnen kan jag också tänka mig en tripp till den lokala stranden en timma eller två.

Sanna Lundell är på fyran just nu. Vad jag vet är hon känd för sina två män; pappan och fästmannen.
Jag vet inte varför hon är inbjuden till soffan, det missade jag, men just nu pratas det alkoholens vara eller inte vara i familjen.
Hon är inte förtjust i alkohol och tycker att den tar alldeles för stor plats i många familjer.
Hallelujah!

Jag har tidigare pratat om "gänget" i slänten nedanför mitt hus, och igår firade de baske mig midsommar tror jag.
De var många fler än vanligt och någon hade med sig en ljudmaskin.
Till den sjöngs det lullig - ostämd - allsång, och livet i backen verkade vara på topp vid fyra på eftermiddagen.

Det låter glatt, men för de familjer som har förlorat en medlem till släntengänget är livet troligtvis allt annat än toppen.

Jag var djupt tacksam att jag kunde gå förbi till en lägenhet som jag kan kalla min och där det inte finns en droppe av något med promillehalt i.

Ps

Klicka på bilderna så kommer ni riktigt nära. Visst kan ni känna doften av det salta havet?

Bara bara båtar

I Fjällbackas skärgård seglas det en hel del. Inte av mig , det skulle aldrig falla mig in. Båtarna är dock fina att se på.

Gonatt solen

Utsikt från restaurang Bryggan.

Ett litet hus

Sjöbodar finns det gott om i Fjällbacka. Man får inte bo i dem, men det gör man ändå. Den här promenerade vi bara förbi, och just den ser inte särskilt bebodd ut...bara söt.

Jag funderar

på om jag ska äta en macka...eller en macka.
Svåra val denna fredag.

Det känns som om jag har en mil till affären, medan det korrekta avståndet är 200 meter. När dessa meter känns som mil är det ett tecken på hjärnsläpp. Det i sig är ett tecken på trött som är ett tecken på sömnbehov.
Det känns dock helt omöjligt att sova om jag inte till mackan får ett glas apelsinjuice, alltså måste jag ta mig själv i hampan och ta mig de där metrarna.

Kanske med bil?

Tillbaka i soffan

efter drygt två dygn på västkusten.

Katten kissade på min väska just innan jag åkte, men det var nog snarare än varning än något annat för det verkar som han har hållit sig till sin toalett när jag har varit borta.
Tur, för efter exakt 50 mils körning är jag lite mör och tänker hålla mig i soffan resten av dagen och hade nog suckat en del om jag hade behövt ta hand om kattkiss.

Lyssnade på Sommar på hemvägen och den som programledde idag var Elisabeth Gummesson, välkänd coach och föreläsare.
Perfekt sista timman som är så ofantligt trist.
Idag gick den galant, och jag sprang in för att höra sista halvtimman av hennes program. Hon är en av de som inspirerar mig i mitt arbete och även om vi har fokuserat på olika klientgrupper så är vårt utgångsläge detsamma:
Vi duger som vi är och vi är värda det allra bästa.

Läs gärna hennes bok "Good Enough".

Det börjar hända grejer

i Fjällbacka. Både båtar och väder har återvänt.

SoloÅsa

lägger dygnets sista timmar på Allsång och Victoria.
Tjoho vad det svänger.

Något som också har svängt är Euron.
Lite drygt 11 kronor kostar en sådan numera.
Bara så att ni vet.

Tyst nu.
Det är Larz Kristers hos Anders Lundin.

Som gammal flygvärdinna

sitter jag nu här och försöker räkna ut vad som händer ombord på planet till Kos.

De har varit i luften en halvtimma, och jag antar att de troligtvis säljer hörlurar just nu.
Bakom gardinen preparerar resten av besättningen drinkvagnar som ska generera inkomster till flygbolaget samt förfriskningar till passagerarna innan maten kommer om ca 20 minuter skulle jag tro.
Om 40 minuter börjar kaffeserveringen och efter det drar man en "waste-vagn" genom kabinen för att samla in allt skräp innan man plockar in brickorna efter matserveringen.

Under tiden ett gäng samlar in matbrickor, preppar resten eventuella "erbjudanden" som fina klipp på parfymer, nitlotter och möjligtvis lite fler drinkar på ytterligare en vagn.
När man tar betalt för eventuella förbeställda varor vet jag inte riktigt. På min tid packade vi dem för hand under resan...

Sista timman låter man passagerarna ta det lite lugnt, se klart på filmen och plinga i klockan efter service.
Fasten seatbelt kommer på sisådär 15 minuter innan landning och då ska kabinen vara säkrad, alla bord och stolar ska vara i en upprätt position och mittgången ska hållas fri från allt handbagage.

När landningsställen fälls ut brukar också besättningen få sätta sig...själv har jag stått i en landning.
Det var när jag bara hade danskar ombord och "halvfjers och halvfems" var ord som jag inte förstod.
Det tog en timma att ta betalt för alla taxfreevaror, och när jag egentligen skulle sätta mig hade jag helt enkelt inte tid...

Anyway.
När väl passagerarna har gått av ska personalen ombord kissa, äta, byta nackskydd och preparera för hemfärd; ta emot mat, få rätt passagerarantal och nya varor från cargo.

En timma och tio minuter senare är det start och hemfärd.

Nu vet ni det.

Arlanda 1997

Sonen var hos sin famor de 5 dagar jag var i Norrland, och mötte mig på Arlanda när jag kom hem.

"Nu kommer min mamma, då kan du gå", sa han till sin farmor och kom springande rakt in i min famn.

Om en vecka är det jag som hämtar honom.
Kan man kanske hoppas på lite spring igen?

Norrland

Halva mitt blod är norrländskt, men han som så generöst gav mig den halvan har jag aldrig träffat. Mormor tyckte alltid att jag hade lite sneda ögon och påstod med visshet att det var mitt norrländska arv.

Jag har varit i Norrland en gång.

Då, 1997, var jag med mitt arbete i Älvsbyn och hälsade på Polarbröd som vi då samarbetade med.

Brödbagaren med fru hade ett hus precis vid Piteälv och där bodde de - och myggen - oerhört vackert. Vi hade grillfest på gården, iklädda allt man kan tänka sig för att skydda varje naken del av kroppen.

Dressade i gummiband vid byxbenens slut, handskar och mygghattar försökte vi få i oss de grillade godbitarna - lägg gärna märke till försökte - för med varje köttbit kom minst en mygga farande in i munnen.

Nu är inte myggen så där överförtjusta i mitt blod, det kanske är mixen mellan väst och norr som inte passar riktigt. Å andra sidan älskar de min son, men han är uppblandad med öst så det kan ju bero på det.

Men just den här resan till Älvsbyn smakade jag tydligen gott, för det kliade överallt en vecka efter jag kom hem.

Å andra sidan var det värt det.

Den norra delen av landet är oerhört vacker.

Ps, efter den resan inser jag att mormor hade fel om det där med sneda ögon, det var nog bara något hon hittade på för att göra mig lite exotisk i min pappalöshet....

Sista inköpen

Solskyddsfaktor 15 och 25.
After sun.
Schampo.
Duschcreme.
Plånbok.
Tandkräm.

Och i morgon innan avresan;
Ladda kontantkort.
Växla pengar.
Skjutsa till Arlanda.
Förmana.
Gråta.

Slängas ut från Arlanda.
Åka hem ensam.
Äta godis.
Skärpa till sig.
Äta mer godis.
Han är framme!

Tjoho, jag är mammaledig i en hel vecka!

Den lille

plussonen, fyraochetthalvt, ringde häromsistens och frågade; "varrrför tuggar du alltid tuggummi, hela tiden gör du det?"

Min mycket invecklade förklaring om "medicin och bara för vuxna" vet jag inte om han lyssnade på.

Han och pappan kommer strax hit och ska bjuda oss på pannkakor och glass, men innan dess tänker jag gömma mina Nicorette ifall lillen har glömt föredraget jag höll per telefon för ett par veckor sedan.

Katten & jag

En man ringer på dörren och berättar att man vill ha tillgång till min balkong för att snygga till golvet, det tillsnyggade får dock inte beröras på 24 timmar.

Det förstår jag - men inte min katt.
Det är bara en av många småsaker som min katt inte förstår.

Vi har fortfarande problem med samstämmigheten nattetid, där katten tycker att jag ska vara vaken - och jag vill sova.
Skriker han inte så kräks han lite här och där som en del av den komplott han har satt ihop för att störa min nattsömn eftersom han vet att jag vaknar och kommer springande med hink och trasa.

Min finaste matta är nu placerad på balkongen, eftersom den numera ser ut som den klösbräda den har blivit behandlad som.

Skulle jag, mot all förmodan, kliva upp ur sängen när jag väl har lagt mig på kvällen hanterar han mig som om han vore en vakthund och jag en inkräktare; han flyger på mina bara ben och greppar dem med sina klor ute. Om han inte har kräkts förstås, då är han mänskligt lugn.

Min vanligtvis lugna stämma fungerar på de flesta, dock inte katten.
När jag till sist låter som en vrålapa lyssnar han.
Jag har då nått den adrenalintopp han är ute efter och det får honom att somna gott.

Att jag då är fullständigt klarvaken bekymrar honom inte för ett ögonblick.

Jag ringer mamma

för att gratulera henne på högtidsdagen, och hon lyfter på luren utan att - som vanligt - säga sitt namn eftersom hon förväntar sig den sedvanliga "Ja må hon leva" - sången från familjen Hellberg.

Den uteblev detta år; 50 % av tvåmannakören ligger fortfarande och sover...

Mamma 70 år idag

Med tanke på

min bok har jag valt att hålla den här bloggen fri från bilder och namn på min familj.
De har inte valt att skriva en bok, och med tanke på dess innehåll räcker det med att en person väljer bort anonymiteten.

Sedan kan man alltid fråga sig varför jag gör det; varför jag öppet berättar det som ingen annan berättar om? Är jag inte för personlig och vad "folk" ska säga?

Jag kan lova att det inte finns en sten som jag inte har vänt på innan jag skickade in mitt manus till Kalla Kulor.
Tvivlen är vända fram och tillbaka, och jag har försökt att förutse eventuella reaktioner från både läsare och andra.

Allt kan jag inte förutse, det jag kan göra är att stärka mig själv genom att prata med min familj, träffa min coach och prata om ämnet i tid och otid.

Jag har en inre övertygelse om att det är rätt att prata om det som ingen annan pratar om; otrohet, missbruk och medberoende.
Det är mycket vanligare... och mycket hemligare än vi kan föreställa oss.

Jag vet - i alla fall är det högst troligt - att du i din närhet har någon som blir bedragen, och som lider oerhört av att inte ha någon att prata med om det.
Tankar virvlar runt i huvudet utan någon möjlighet att komma ut.
En bedragen människa är ofantligt ensam...om sina tankar, sin frustration och sin ångest.
Många gånger spelar det ingen roll hur goda vänner vi har, det är ändå alldeles för svårt att berätta då man inte vill höra "lämna..."

Det är just det som är anledningen till att jag skrev Casanovas Kvinna.

För att du som bor i Gällivare, Hamburgsund, Kalmar, Malmö, Göteborg, Karlstad, Umeå, Trollhättan eller Stockholm ska förstå att du inte är ensam.

Min nya kompis

är Nils Schwartz. Anledningen till denna vänskap är hans uttalade klokskap i dagens Expressen.

Min åsikt är ni redan bekant med.


Klicka här.

Mamman

och mamman är helt överens om solskyddsfaktorer, pengar, alkohol och att inte lämna de partyglada tonåringarna själva och jag är därmed helt trygg med att släppa iväg sonen till Grekland.

För att han ska vara snygg på resan tvättar jag idag, och har hällt diverse medel på hans vita byxor för att få bort gräsfläckarna.
Ena dagen cool i solglasögon och vita jeans, nästa dag spelar man fotboll i samma par.
Kommer ni ihåg hur det var att nästan vara 15?

En helt annan sak; i vår familj kommer man numera att få ett körkort om man helt håller sig från alkohol fram till 18-års dagen.
Vi skakade hand på det häromdagen och jag hoppas att det ska vara en bra morot under de närmsta tre åren.
Ett körkort i Stockholm går väl på trettiotusen ungefär och jag kan bara hålla tummarna för att det - och alla våra samtal - är motivering nog.

Vi ska

prata om sonens resa idag. Kompisens mamma kommer hit och jag funderar på om jag törs ta fram min förmaningslista på en gång, eller om jag ska bjuda på lite kaffe först?
Å andra sidan kanske jag inte hinner gå igenom listan om vi börjar prata om annat ditt och datt så där som det kan bli över en kopp kaffe, och så missar jag den...

Vi får se hur det blir.

Okej:)

Att svara på ett sms med ok och därefter en punkt är inte bra. Enligt sonen låter det argt, det är han och hans allians helt överens om.
Alla mammor gör tydligen på samma sätt.

Ok med smajl duger. Ok med puss är också bra. Allra bäst är okej <3
Punkten ska jag visst strunta i fortsättningsvis.

Ok.

Mammabekymmer

Enligt samstämmig media hålls fem svenska personer isolerade på Cypern efter att ha drabbats av svininfluensan.

Min son åker till Grekland med en kamrat och hennes mamma på tisdag, och jag har en fundering på vad som händer om min son skulle bli sjuk i influensan där.
Kamraten och mamman kan ju inte stanna för hans skull, alltså skulle han troligtvis bli ensam kvar.

Gulp!

Sådana saker måste jag bestämma mig för hur jag ska reagera - och agera - på, och vad jag har kommit fram till är att jag ska använda mig av lugn och sedan ett flygplan.
"Mamma kommer, lilla gubben", kommer jag att säga med min allra tryggaste röst.

Den fullständig panik som kommer utbryta, innan mamman har hittat det där lugnet och flyget, kommer han inte att få veta något om.
Att mamma är på G är det enda han behöver höra.

God morgon

bloggkamrater. Det är lördag i förorten.

Jag har läst nya Damernas värld och fått en glimt av hur vi ska klä oss i höst, vilket väl kanske kan tyckas trist så här i början av juli.

Men icke sa nicke.

Det är ett alldeles utmärkt sätt att hålla sig ifrån alla de reor som florerar i varja öppen klädbutik.

Fina korallfärgade blusar, linnen i limegrönt och blommiga korta klänningar fungerar nämligen bara någon månad till, sedan är det höststassen som ska på.

Nu vill jag på intet sätt säga att sommaren är över, men för min egen del är just kläddelen klar.

Däremot kan min balkong eventuellt ha nytta av reorna när den nu blir klar. Det vore aningens trist om jag måste plantera ljung istället för rosa och blå blommor; eller ve och fasa, en blinkande julgran.

När jag skrev min bok

gjorde jag det på 6 veckor.

Sisådär 220 manussidor och 70 namngivna kapitel; inget av dem längre än tre sidor och vissa bara en halv.
Ett kapitel heter "Platt form", ett annat "Plattform". Vissa kapitel är mer som krönikor och andra har romanens struktur.
De finns de som beskriver galenskap och så finns det sådana som talar om klokskap.

Blev ni något klokare nu?
Nä, trodde inte det heller...

Det var det värsta

vad ni inte var pratglada denna vecka.
Jag struntar lite i det och fortsätter att prata för mig själv.

Min semester har börjat på ett alldeles utmärkt sätt måste jag säga.
Iklädd rosa fluff från topp till tå sitter jag fortfarande i min soffa och besvarar lite mail, läser bloggar och sippar på mitt kaffe.
Just nu står korr av mitt bokomslag högt på min semester-to do-lista, det får än så länge anses vara en hobbyverksamhet. Troligtvis den roligaste hobby jag någonsin har haft, och den enda i vuxen ålder.

Son 14-åring ägnade jag mig åt teater, musik i alla former, fotboll, schack, hästar, friidrott och killar...som bara några år senare landade endast i killar.

Bad choice!

Om jag hade fördjupat mig i någon av mina trevliga hobbys kanske jag hade kunnat bli bra i något men det blev jag inte. Jag blev inte ens bra på killfronten, trots energi och engagemang i övermått.

Därför är jag erhört glad för min nuvarande, uttrycksfulla, hobby och tror bestämt att jag kommer att behålla den livet ut.

Det skulle vara kul att veta vad jag kommer att blogga om 10 juli 2029.

Fjällbacka, del ettusentrehundraåtta

Nästa vecka när vi ska fira min mamma är det naturligtvis strålande sol och 25 grader .

Basta!

En av morgonens nyheter

handlade om säkerhet och skötbort.
Det händer visst att bebisar krånglar sig därifrån och ramlar i backen.

Det problemet hade aldrig jag. De första veckorna byttes blöjorna på diskbänken där badet intogs i den alldeles utmärkta diskhon.
Senare sköttes bytena på badrumsgolvet på en vadderad liten madrass.

Som fattig, ensamstående och trångbodd fick man helt enkelt improvisera. Dessutom slapp vi en helt meningslös möbel som ändå måste bort när bebisen blev lite större.

Nä

jag kryper väl helt enkelt ned i min säng. Jag började gäspa redan när klev upp i morse.

I morgon börjar min veckolånga semester och för att fira det tänker jag bjuda mig själv på en långfrukost i sängen.

Sov gott.

Mer förlag

"Kan du skriva en kort-biografi om dig själv som vi skall ha på omslagsfliken?"

Genast plockar jag fram en massa böcker för att få inspiration och för att förstå vad förlaget förväntar sig.
De mer etablerade behöver inte presentera sig, ju fler böcker de har släppt desto mindre information, alltså behöver jag hitta debutanterna i min bokhylla.
De är få, men de jag hittar har en lång historik av skrivande bakom sig, även om det inte har handlat om böcker tidigare.

Så vad skriver då coachen och den före detta diversearbetaren som aldrig tidigare har ägnat sig åt skrivande?

Jag har skickat ett förslag till förlaget, vi får väl se om det är okej...

Text och rytm

Förlaget och jag pratar just om baksidestext till Casanovas Kvinna, och jag kommer återigen på hur känslig jag är för språklig rytm.

I mina egna texter är jag inte särskilt kritisk till orden i sig, ni som följer min blogg vet att jag inte använder mig av ett särskilt brett register.
Det är rytmen som är min akilleshäl.
Jag vet så väl när jag njuter av en text och flödet i den men kan verkligen inte prestera det själv så som jag önskar.

Jag har pratat om "fort och fel" förut, och rytmen blir en del av den problematiken.
Jag gillar lösningar och i mitt fall ligger den i att skriva mycket, men också i att läsa och förstå varför jag tycker om en text.
Hur gjorde de som skrev det jag tyckte om? Vad i rytmen var det som tilltalade mig? Vad kan jag sno och hur blir det när jag gör det till mitt?

Coachens skriftliga funderingar en torsdag morgon.
Vad funderar ni på idag?

Lage Larsson

är väl tryggheten själv när han berättar om hur ruskigt väder vi kan vänta oss? Jag hade kanske önskat att han hade vräkt på med lite blixtar och dunder i förorten, men inte.

Lugnt och fint pratar han om regn, översvämningar och millimeter och är det någon åska på kartan så hetsar inte Lage upp sig för det.

I min tv kan han alltid få presentera vädret, eftersom jag tycker att han har rätt och skulle kunna planera in min semester efter hans prognoser.

Idag stannar jag inne, Lages prognos var i det fallet glasklar.

Det var också helt tydligt att jag kan börja packa strandväskan inför lördag.

Benspring

Jag har inte riktigt tid att blogga upptäcker jag förskräckt, och så kan vi ju inte ha det; alltså återkommer jag i morgon.

På tal om någon helt annan:
Vilken otroligt musklig bröstkorg nyhetsuppläsaren på 4;an har...hon måste vara hur vältränad som helt och jag undrar hur trimmade ni är och hur ni bär er åt?

Nu springer jag...bildligt talat.

Jag vill påstå

att jag tajmar in min lediga dagar elegant.
Idag är det som vanligt en känslosam och fantastisk långtisdag på "kontoret" och regnet passar ju alldeles utmärkt när man ska vara inne hela dagen.

Jag hade gärna följt minnesprogrammen av Michael Jackson idag, 4; an tillägnar honom hela dagen. Men man kan nog se det på nätet efteråt kan jag tänka mig.

Måste rusa. Hoppas att ni får en finfin dag oavsett vädret!

Hellberg junior

har fullständig koll på vad en måndagstrött mamma behöver.

Mitt eget svar

Feg är den som vet att den borde be om hjälp men som hellre sopar problemen under mattan.

Modig är den som ber om hjälp som inte har vågat det tidigare.

Det vi tycker är modigt är ofta det vi inte klarar själva, det vi tycker är fegt är det vi själva klarar...

Jag har varit båda mina förslag; när mattan har blivit snubbelhög har jag varit tvungen att be om hjälp.

Och tänk, det har funkat. Ingen har skrattat eller hånat mig för att jag har bett om hjälp.

Kan själv?
Pyttsan.

Vips

blev det jobb idag när kollegan är sjuk.
Parsamtal står på tapeten och jag måste rusa.

Ps, en fråga; vad tycker du är modigt...och vad är fegt?

Otrogen eller bedragen?

Sisådär 40% har varit otrogna, vilket betyder att sisådär 40% har blivit bedragna.

Återstående 20% kommer inte att behöva min bok.

Problem

är till för att lösas, å jädrans vad lätt det är att säga när lösningen fungerar.

Jag tog bort Internet Explorer 8 som vägrade samarbeta med Blogger, och vips kom 7; an tillbaka och allt är som vanligt igen.
Ett litet Tjoho är på sin plats.

Ett annat tjoho utbringas härmed för dagens kylslagna väder. Om jag får bestämma kan det hålla i sig fram till torsdag och sedan behöver vi sol igen. Sonen, som ska till Grekland om drygt en vecka behöver grunda för att klara den grekiska solen...något vi inte har varit överens om hittills. Insikten om att kompisen och hennes mamma vill vara parkerade på stranden i en vecka verkar dock få honom att tänka om. Det vore ju kolossalt trist att bränna upp sig och tvingas stanna inomhus.
Han tycker att solarium låter som en fin-fin idé.

Tycker han ja.

Windows

vill stänga av Blogger; ibland när jag går in för att skriva och alltid när jag har besvarat en kommentar.
Samma sak på andra bloggerbloggar när jag har kommenterat ett inlägg någon av er har gjort.

Det där med installation av nya program är säkert oerhört finemang, men inte när sådana här problem dyker upp.
Jag behöver inte nytt, jag behöver fungerar.

Ps. Kristin Hannahs bok var en tårhistoria, precis som jag hade förväntat mig.
Jag tycker om att bli berörd, alltså får den ett bra betyg av mig.

Mäh?

Det var bara ett par dagar sedan jag -i min tacksamhetslista - nämnde mitt städade kök.
Jag undrar vad som hände sen...

Helg

Jag gillar lördagar.
Långfrukost, lusläs av DN och en sväng med dammsugaren står som vanligt på programmet.

Minnesgoda läsare vet att vecka 27-28 skulle min balkong vara klar, och när vi nu har passerat 27 ser det ut exakt som det gjorde efter midsommar.
Det betyder att det går att gå ut på den, men att den är långt ifrån är klar.
Inglasningen saknas, det är inte målat och golvet är ojämnt...vilket väl betyder att just 28 var ett önskat läge där man inte hade tagit hänsyn till de eventuella hinder som behöver röjas för att nå ett mål.

Anyway, jag kan öppna och få in luft, det är det viktigaste.
Och när den väl är klar ska jag äta lördagsfrukost där om det så är i oktober!

Vad gör ni denna lördag?

Förmiddagens

sköna åskoväder räcker inte, jag vill ha mer!

I stugan i Fjällbacka var jag kolossalt (visst är det ett underbart ord) rädd, men här i södra förorten kan det panga på hur mycket som helst - även om jag nu undviker balkongen just när det blixtrar som allra mest.

Kika mellan persiennerna däremot, det törs jag.

Tänkte läsa Kristin Hannahs senaste snyftare "Vad som än händer" ikväll, och ett ackompanjemang av ett skönt ruskväder skulle sitta fint.

Tvätten ska dock upp först, här vankas inga roligheter förrän det trista är avklarat.

Debutantporträtt

Höstens debutanter presenteras nu på Svb, klicka här så kommer du direkt till det allra viktigaste.

Tjoho vad overkligt det här är...

Tomt i huset

Fästmannen hämtade just de tonåringar som sägs tillhöra honom, och min egen drar till en kompis för att spela hela natten (?).

Totally solo bara så där.

Jag undrar vad jag ska hitta på?

En sväng på stan, romantisk bio eller luta mig tillbaka och zappa lite?

Med tanke på att jag får besök av en målare klockan åtta i morgon bitti lär det bli zapp, för att jag skall serveras en härlig deckare så här andra dagen i juli är kanske att hoppas på för mycket...

Jag betalar ofantliga summor för mina filmkanaler men ser aldrig på dem, och kommer det någon bra film så kommer den för sent. Jag har redan sett den på bio eller dvd.

I morgon säger jag upp kanalerna, jag behöver omedelbart de pengarna till glass med rabarber istället.

Fru coach

och tre tonåringar ska åka till utomhuspoolerna just innanför den södra tullen.
Sist slog två av dem huvudet i bassängbotten, en brände axeln och coachen tröstade med glass.

Låt oss se hur denna dag avlöper, då möjligheten för solsting tycks överhängande.

Morgonrutin

Jag öppnar alltid mailen först, redan under den första koppen. Finns det något att hugga tag i där gör jag det direkt.

Vid andra koppen är jag inne på min blogg; har jag några kommentarer, vem var på besök igår och ska jag skriva något nu?

I rask takt avverkar jag sedan mina favoritbloggar, Expressen, Aftonbladet, Fjallbacka.com, DN och Hemnet.

När tredje koppen är urdrucken är min datamorgon slut och jag konstaterar oftast att det har varit en bra början på dagen.
Precis som mina tacklistor är en bra avslutning.

Här kommer gårdagskvällens:

- hela skaran var på bio tillsammans för första gången.
- köket är städat och fint.
- jag har en ny fin bikini.

Fyra barn

och två vuxna ska på bio.

För den lille blir det en extra stolsdyna och en popcornsbägare som troligtvis kommer att vara nästan lika stor som han själv.

Det ska bli spännande att se om han orkar se hela filmen. När min son var lika gammal brukade vi få gå efter halva tiden, det räckte liksom så tyckte han...

Sommarpratare

Jodå, jag skulle kunna tänka mig enochenhalv timma i P1 och kan väl avslöja att mitt prat redan nu är klart att leverera.

Tyärr är det inte någon som har visat intresse för vad jag har att säga, men det kan kanske bero på att SR inte vet att i en söderförort till Stockholm sitter det en kvinna fylld av goda samtalsämnen väl lämpade för ett helt radioprogram.

I årets lista på pratare återfinns det en st coach, och en st författare som har skrivit om anhörigproblematik. 1+1=2.
Hade man istället kontaktat mig hade man bara behövt 1st för att avhandla samma ämnen.
Vi lever ju mitt i rationaliseringstider och det borde kanske också gälla sommarpratarna?
Två för priset av en som man nu ser i alla varuhus?

Nåväl, det ger mig möjlighet att fila på mitt prat ytterligare ett år. Jag kan ta 2010. Det känns faktiskt helt okej.