En tanke, som tack och lov bara blev en sådan,

var den som sonen kom upp med ungefär en månad in i termin två.
"Jag tror att jag ska byta skola och linje", sa han bekymmerslöst medan jag under tystnad gick i ett mentalt tak.
Min egen gymnasiehistoria - där tre linjer avverkades under två år - kom omedelbart fram från sin förträngning.
Det började så himla bra med ambitioner, finfina betyg och en närvaro som skulle göra CSN mer än nöjd. Fortsättningen var sorglig.
Ur alla perspektiv.
Unga fröken Hellberg hade blivit sugen på LIVET och i det ingick verkligen inte att sitta i en skolbänk längre än nödvändigt.
Verkligen inte.
Det gick väl sådär med mitt LIV efter det. Jag hade nog behövt vara kvar i gymnasiet till jag var 25.

Idag går min unge ur ettan på gymnasiet, samma linje han påbörjade för snart ett år sedan, och han har för avsikt att stanna där två år till.
TackochlovHurra.