onsdag 22 april 2009

Självkänsla-självförtroende

Man separerar de två numera.
Förr satt de ihop, i alla fall i folkmun.

Så vad är skillnaden? Jag lånar Mia Törnbloms avskalade förklaring;
Självkänsla är vem jag är, mitt eget värde i mina egna ögon.
Självförtroende är det jag gör, min tilltro till min förmåga att prestera.

Ska vi ta lite exempel?

Låg självkänsla kan visa sig genom att jag alltid jämför mig med andra (och oftast kommer till korta, då alla andra är snyggare, smartare, snällare, mysigare).

Lågt självförtroende kan visa sig genom att jag aldrig tror att jag kan. Alla andra kan men inte jag. Och om jag skulle prova kommer jag ändå att göra bort mig, så det är ingen idé att ens prova.

God självkänsla kan visa sig genom att jag gillar mig själv. Visst kommer jag till korta ibland, men jag är ändå trygg i att jag duger precis som jag är. Mitt egenvärde handlar om mig, inte om dig. Om du är snyggare, smartare, snällare och mysigare så gillar jag mig själv ändå, och dig kan jag gratulera utan sammanbitna läppar. Mitt värde är inte avhängigt av din bedömning av mig.

Gott självförtroende visar sig genom att jag vågar och har tilltro till att jag kan; till exempel ta mig an en arbetsuppgift som verkar svår, hålla tal, köra bil, lämna ett manus till en förläggare.

Dessa kan hänga ihop, såklart.
Men det är inte helt ovanligt att man har ett gott självförtroende, men en låg självkänsla. Jag "blir" mina prestationer, och vad händer då den gången jag misslyckas helt och jag inte har en självkänsla?

Jag har varit tvärtom.
Oftast gillat mig själv men aldrig trott mig vara duktig.

Min lösning på det var att sluta arbeta med det jag aldrig lyckades bra med, och istället fokusera på det jag faktiskt kände att jag kunde.

Och en repris:
Att tycka om sig själv handlar inte om att tycka mindre om andra.
Tvärtom.
Ju mer jag accepterar mig själv som jag är, desto lättare är det att acceptera andra.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Tyvärr är både självförtroende och självkänsla en aning låg hos mig.
Kan du då förklara varför jag har en sån enorm drivkraft att vilja göra saker, att jag har en outtömlig lust att vara kreativ? Grejen är ju den att jag målar och skriver och det är ju verkligen sånt som folk kan bedöma och kritisera. Och jag själv är förstås störste kritikern. Jag blir nästan aldrig nöjd med något av det jag gör. Ändå bara fortsätter jag...
Är man lite konstig eller? :)

/Karina

Åsa Hellberg sa...

Hej Karina,
Men du gör det ändå, trots att du kan bli utsatt för bedömning?
Vad säger det dig?

Fundera på det här:
Vad skulle hända i dig om du blev nöjd med det du gör? Skulle det kanske bli obekvämt, kännas nästan obehagligt? Skulle du känna att "det får man inte, så kan man inte känna, då blir det aldrig bra, då gör jag inte mitt allra bästa"?

Vill du verkligen bli mer nöjd, eller kan du känna att nöjd är lite fult, till och med som lättja?


Och; du säger att du "nästan" aldrig blir nöjd. Vid vilka tillfällen blir du faktiskt det? Hur känns det (lugnt, behagligt, skänt etc)? Var sitter känslan?
Vad är det du har gjort/tänkt innan du gjorde det du faktiskt blev nöjd med. Är det något du också kan använda dig av på andra områden där du inte känner dig nöjd?

Det är inte våra prestationer som ställer till det, det är tankarna bakom. De måste vi ifrågasätta och vända på för att sedan AGERA annorlunda, först då kan vi få till en förändring

Kram Åsa