söndag 15 augusti 2010

Gång på gång på gång

iscensätter vi det som är våra barndomstrauman, med det rätt omedvetna målet att äntligen få en lösning på något som skedde när vi var pyttar.

Som coach har jag ingen som helst skolning i att gräva i trauman och det händer då och då att jag skickar klienter vidare eftersom jag inte kan hjälpa till.
De kommer dock flera till mig som redan känner till vad som har format dem och många har också redan gått i välbehövlig terapi, vad de nu behöver är verktyg som funkar i vardagen.

Vi som har en partner som är sex & kärleksberoende är nästan kusligt lika. Inte alltid i vår bakgrund men i de känslor, tankar och handlingar som vi har här och nu.
Däremot är vi olika när det gäller hur vi tar till oss av de redskap som jag som coach kan erbjuda. Vissa slänger sig över dem och följer till punkt och pricka det som vi har kommit överens om, andra tar lite längre tid på sig och faller tillbaka för att sedan komma igen på nytt.
En del törs inte prova att sätta en gräns medan andra går fram som slåttermaskiner och gränsar både inåt och utåt när de äntligen har förstått att gränser behövs.

Inget är fel.
Vi tar det när vi är redo.
Huvudsaken är att vi i alla fall börjar, om så bara lite, lite.
Livslånga mönster ändrar vi inte på en kvart.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag har bokat din föreläsning och ser så mycket fram emot den. Kanske kan jag lära mig något om verktygen som jag behöver!!
/M

Åsa Hellberg sa...

Vad kul att du kommer, M.
Japp, det ska delas ut verktyg:)