Jag har alltid varit, och är fortfarande, allergisk mot det som jag uppfattar som kletighet.
"Hur är det", sagt med en darrande röst ger mig klåda.
Det sägs säkert i all välmening, men för mig som aldrig ser mig som ett offer tycker att det är trist att bli sedd som någon man tycker synd om.
"Stackars dig" ska vi inte prata om.
Vissa vill bli ömkade med, jag skyr det; där emot skyr jag inte längre de som vill bli det.
Jag är idag medveten om att det som jag tidigare tyckte var ynkedom speglar mig själv helt och hållet, en sida av mig själv som jag då inte ville kännas vid.
Idag besitter och visar jag hur mycket ynkedom som helst, dock på mina egna villkor; att fråga mig hur det är, med darrande röst, stänger varje öppen port med en smäll.
Så.
Har du samma allergi eller är en darrig stämma något som är okej för dig?
4 kommentarer:
Allt ömkande är ju ett sätt att klappa på huvudet, att se ner på och jag HATAR när folk ser ner på mig. Det kan nästan föranleda en smäll.
Därför dras jag ofta till människor jag inte känner mig underlägsen, vilket innebär att jag ibland finner mig själv trygg och bekväm i ett ÖVERläge...
Aouch! Om du förstår vad jag menar...
Haha, jag förstår.
Jag gillar det inte - för mig känns det som en falsk omsorg och manipulation som bottnar mer i nyfikenhet än iäkta intresse för mig.
För att få något mer att prata om kanske?
DEt känns hur som helst inte äkta för mig och därför gillar jag det inte alls och det kryper under skinnet på mig.
Men jag har svårt för människor som inte känns äkta åt andra hållet också - sånna som känns som de utnyttjar situationen och andras svaga motståndskraft för tex gråt. Men jag har inte problem med dem som verkligen är behövande och gråter från hjärtat - det finns inte den där "hundblicken" i ögonen på dem.
Jag vet inte om jag har rätt eller ej - men så känns det för mig. Har kanske blivit för mycket utnyttjad och blivit cynisk???
Sanna
Sanna; mitt i prick!
Skicka en kommentar