fredag 13 augusti 2010

"Å tack snälla mamma för att du har städat

i två dagar", sa han... INTE.
Däremot något om alla sladdar som jag hade dragit ur.
Jag sträckte upp handen långt över mitt huvud och nöp honom i örat, så var den dispyten över.
Nåväl, nu är han uppkopplad och igång, vilket gläder mig ofantligt.
Det har varit tyst i Farsta alldeles länge.

6 kommentarer:

nillas liv på pinnen sa...

Hahahaha, tänk att det aldrig uppskattas när man städar...Det där med sladdarna är en känslig historia, liksom alla grejer som ligger på golvet och som de inte kan hitta om man lägger dem på rätt plats. (Rätt plats, enligt mamma alltså.)

Åsa Hellberg sa...

Visst blir man FÖRBANNAD :)

faith sa...

Jag minns hur det var...och förbannad blir man.

Åsa Hellberg sa...

Faith; tack, jag behöver allt stöd jag kan få:)

Anonym sa...

Jag hade nog blivit lite gramse om nån gått igenom mina saker när jag var borta, iof.
Det där med respekt för andras liv är knepigt, vill oxå städa min dotters rum (som enligt mig behövs), samtidigt som jag vill respektera hennes önskan om att få ha det som hon vill. Vill gärna att hon frågar mig om hjälp. Och får öva tålamod ;-%

Åsa Hellberg sa...

Hej Anonym; det hade jag också, men jag tog "bara" hand om allt som låg på golvet.
Hans privatgrejer ligger i hans lådor och de rörde jag förstås inte:)