Självkänsla-självförtroende

Man separerar de två numera.
Förr satt de ihop, i alla fall i folkmun.

Så vad är skillnaden? Jag lånar Mia Törnbloms avskalade förklaring;
Självkänsla är vem jag är, mitt eget värde i mina egna ögon.
Självförtroende är det jag gör, min tilltro till min förmåga att prestera.

Ska vi ta lite exempel?

Låg självkänsla kan visa sig genom att jag alltid jämför mig med andra (och oftast kommer till korta, då alla andra är snyggare, smartare, snällare, mysigare).

Lågt självförtroende kan visa sig genom att jag aldrig tror att jag kan. Alla andra kan men inte jag. Och om jag skulle prova kommer jag ändå att göra bort mig, så det är ingen idé att ens prova.

God självkänsla kan visa sig genom att jag gillar mig själv. Visst kommer jag till korta ibland, men jag är ändå trygg i att jag duger precis som jag är. Mitt egenvärde handlar om mig, inte om dig. Om du är snyggare, smartare, snällare och mysigare så gillar jag mig själv ändå, och dig kan jag gratulera utan sammanbitna läppar. Mitt värde är inte avhängigt av din bedömning av mig.

Gott självförtroende visar sig genom att jag vågar och har tilltro till att jag kan; till exempel ta mig an en arbetsuppgift som verkar svår, hålla tal, köra bil, lämna ett manus till en förläggare.

Dessa kan hänga ihop, såklart.
Men det är inte helt ovanligt att man har ett gott självförtroende, men en låg självkänsla. Jag "blir" mina prestationer, och vad händer då den gången jag misslyckas helt och jag inte har en självkänsla?

Jag har varit tvärtom.
Oftast gillat mig själv men aldrig trott mig vara duktig.

Min lösning på det var att sluta arbeta med det jag aldrig lyckades bra med, och istället fokusera på det jag faktiskt kände att jag kunde.

Och en repris:
Att tycka om sig själv handlar inte om att tycka mindre om andra.
Tvärtom.
Ju mer jag accepterar mig själv som jag är, desto lättare är det att acceptera andra.