Sonjaboken är hur jag kom på historien. Det är också den enda frågan jag inte kan svara på eftersom jag inte "kommer på historier." Jag skriver fram dem.
Exakt en halv procent är klar när jag börjar skriva.
När jag började skriva Sonjas sista vilja hade jag en bild i huvudet av två kvinnor som gick i en tredjes fotspår, det var allt
Hur gör du? Hur mycket vet du om vart du vill, med vem och varför, varför varför?
11 kommentarer:
Underbart att höra att du bara hade en halv procent klar innan skrivandet. Det är skrivandet i sig som gör att jag kommer på idéer, efterhand.
Jag har mycket svårt att se att jag skulle ha hela historien klar för mig när jag börjar skrivandet.
Vi är nog många som skriver fram våra berättelser och om någon skulle be om ett synopsis skulle vi stå oss slätt.
När du börjar skriva, har du inget slut klart för dig då? Kommer du på det efter hand? Vad driver dig framåt?
Ja, jag kommer på det efter hand. Jag lägger ut många trådar och de måste ju lösas. Det är det som blir drivet.
Hu! Då skulle jag hålla på i en evighet och inte veta vart jag var på väg :). Jag har några hållpunkter och ett ungefärligt slut men givetvis dyker det upp mycket spontant på vägen. Det är ju det som är skrivandets magi och nöje :).
Jag är inte särskilt erfaren (har gett ut en, och har tre hemma som ska redigeras) men jag har haft hela historien i huvudet med de fyra. Fast det måste såklart redigeras och då ändras en hel del, men när jag börjat har jag haft allt klart för mig.
Det finns nog lika många sätt som författare.
Jag inbillar mig (märk väl) att jag skulle bli uttråkad av att veta allt innan, men de flesta som skriver verkar, precis som du, veta rätt mycket .
Skillnaden var förstås när jag skrev min första som var en självbiografi, där historien förstås var klar när jag började skriva ned den.
Tyvärr är det ganska tråkigt att veta allt innan. Som att sätta sig vid datorn och ta en diktamen. En rysligt lång sådan ...
Det är var det jag misstänkte. Jag beundrar er som klarar det.
Skicka en kommentar