söndag 24 juni 2012

I stan spöregnar det

och i förorten skiner solen.
Jag tog en promenad till torget där jag träffade en fjällbackabo varpå jag genast började prata bohuslänska.
Märkligt, det där. Eller omärkligt, kanske. Oftast vet jag inte att jag byter dialekt förrän någon säger att jag pratar annorlunda. Sonen hugger gärna på bohuslänskan och min lillebror på den egenkomponerade farstadialekten.

Dagens redigeringspass gick för övrigt utmärkt och jag närmar mig slutet. 
I morgon, då ni.

2 kommentarer:

Sus sa...

När barnen var små och de tillbringade två v med oss i Hamburgsund började de bryta på Bohusländska =) Tacksam dialekt att ta efter.

Och har man den i grunden som du har, är det lätt att halka in på den.

Min Ockelbodialekt är konstant, även om folk tycker att den är utslätad i jämförelse med min familj. Men då vi är hemma så tar det inte mån ga sekunder innan den är bred och go igen.

Åsa Hellberg sa...

Är jag i Fjällbacka hörs det nog inte att jag inte har bott där på trettio år. Tror jag i alla fall.