fyller bloggen ett år.
Något födelsedagskalas vet jag inte om jag ska ställa till med, men jag tänkte att jag själv skulle titta tillbaka i mina anteckningar för att se vad jag har ägnat mig åt det senaste året.
Kanske finns det en och annan fundering där i början som är värd att plockas upp igen -eller för all del värd att skrotas - nu ett år senare.
Men det är ett par veckor kvar tills dess och här går vi inga händelser i förväg.
Jag tänker inte ens prata om att Casanovas Kvinna kommer i pocket om exakt en vecka; bättre då att berätta att i nya numret av PS finns ett reportage om mig, en kvinna som lever med en spelmissbrukare och en dotter till en alkoholist.
Vi är inte helt olika kan jag berätta...
Ungefär så där, onsdagen den tionde februari.
6 kommentarer:
Spännande att se vad du kommer fram till:)
Måste få tag i PS min affär hade den inte så jag letar vidare.
Kram!
Tack Anneli:)
Kram Åsa
Hur vet man att man är medberoende? Väldigt kortfattad version. Jag har varit gift med min man i 20 år, de första 15åren var jättebra. mycket fysiskt o psykisk kontakt. De 2 senaste åren har han besökt prostituerade, utomlands! (han började äta antidep för 2 år sedan o minskat sexuellt intresse för mig...) Nu måste jag nog säga att jag är en medberoende då jag anklagar mig själv, tycker jag är jätteful, jämför mig med sexiga horor samt helst skulle vilja kontrollera honom hela tiden. Men min fråga som mal i huvudet är, har jag alltid varit medberoende? Jag kanske alltid varit den "svaga". Jag kan naturligtvis inte prata med någon om detta, förutom min psykolog. (tänker bla på barnen) Våra vänner skulle nog aldrig tro detta om min man. Han inser att det han gjort är fel, träffar psykolog. Jag älskar den mannen, vi har det underbart egentligen. Men hatar naturligtvis mannen som är utomlands, dricker sig full och träffar horor. Plågas av tanken att leva med en dubbel-natur, hur länge har detta pågått. Vi har dock fått en bättre o djupare relation nu men vågar jag älska min älskade-hatade man.
Hej Anonym.
Har du läst min bok? Den är rätt tydlig med hur mitt medberoende såg ut.
Det är inte lika för alla, men för min del har det handlat mycket om att anpassa mig till andra, trots att jag har mått dåligt av det själv.
Det viktiga är att ni båda har sökt hjälp och tar tag i era respektive problem.
Om kärleken håller i längden är omöjligt att säga, för vissa gör den det och andra går isär till sist.
Bra böcker; Bli fri från ditt medberoende och Jaget och missbrukaren finns att köpa på nätet.
Kram Åsa
Tack Åsa för ditt svar och dina boktips. Jag har faktiskt läst din bok och den berörde mig enormt samt hjälpte mig inse att det inte beror på mig, svårt ibland.(min man har också läst den). Väldigt intressant detta med att vara medberoende, just nu är jag väl det. Jag har dock inte sett mig som en sådan i mitt äktenskap. Jag växte upp med alkoholiserad far, då var jag definitiv en medberoende dotter. Men i mitt äktenskap jag har alltid sett mig som den starka, attraktiva. förrän nu!
Min fråga till dig som mött flera sexmissbrukare, går det att bota? Är det lika bra att lämna nu? hypotetisk fråga!
Du sa i tv4 att du lämnar din man om han gör ett snedsteg till. Tror du han talar sanning nu, vill du ibland inte fortfarande kontrollera?
kram
Nej, jag har ingen lust att kontrollera.
Jag är tillbaka i mig själv och kommer inte att överge mig igen som jag gjorde då:)
Visst går det att tillfriskna och hålla ihop om båda vill det.
Det är helt och hållet upp till er som individer, och som par.
Medberoendet är inte svagt, tvärtom skulle jag säga. De flesta jag har träffat är oerhört kapabla människor som klarar sig alldeles utmärkt på egen hand. Däremot har vi en känslighet för de som "behöver oss", och i relation till dem är vi anpassningsbara i mycket högre grad än i relation till dem som inte står oss så nära.
Vi vill gärna "fixa" problemet:)
Kram Åsa
Skicka en kommentar