Otrohet

Jag träffar oftare de som blir bedragna än de som bedrar, jag arbetar ju tillsammans med dem som coach.

Många berättar om en ofantligt smärta, tappad självkänsla, tillitsbrist och djup sorg:

"Det jag trodde var vårt liv var inte det. Vi delade det, utan min vetskap, med någon annan. Hans älskarinna visste allt om mig, hur jag såg ut, vilka kläder jag gillade, om våra barn var sjuka och hur det ser ut i vårt hem. Det är inte sexet som är värst, det är lögnerna och insynen i det som är vårt liv. Vårt!"

Många fastnar i ett kontrollbeteende. Man lägger all sin tid och allt sitt fokus på den som har bedragit, och att ta hand om sig själv blir sekundärt.
Att kontrollera att det inte händer igen blir ett heltidsjobb, och resulterar i mer ångest och därmed ännu mer kontroll.

Går det att gå vidare efter otrohet, går det att hitta tillbaka till sig själv och kanske till den som har bedragit? Går det att förlåta (som i att lämna bakom sig?)

Hur mår den som bedrar? Är det "tjohej" och det "betydde ingenting"?
Och varför bedrar man om det inte betyder någonting?

Min tro är att en otrohet visst betyder någonting, frågan är vad?
Vill man kunna gå vidare är det viktigt att ta reda på just det, och att svaret lika viktigt för båda två.

För att det betydde något står helt klart när man träffar de som har blivit bedragna.