Jag borde verkligen

ha tvättat mina rosa lurvtofflor.
Som de är nu går de i en totalt osmickrande nyans av grått, likväl sitter de som fastklistrade på mina fötter när jag hasar runt i det lilla hemmet.
Hasar, eftersom de inte går att gå i dem.

Man skulle nästan kunna tro att jag valde bostadsyta efter mina älskade tofflor.
De är perfekta på min lilla plätt.
Men smutsiga som sagt, vilket väl säger en hel del om städvilligheten hos coach Hellberg.

Litet = lättstädat?
Gå inte på den.
Utspridd smuts gör sig betydligt bättre än den koncentrerade.

Och nej, jag är ingen lortgris.
Jag bara råkar prioritera annat.

(Lila och vita blev det

och de pryder vägghyllan på ett fantastiskt sätt måste jag säga.)

Av någon anledning ser vi på bandy och trots att jag har ett stort - och hyfsat brett - intresse för idrott är det här helt ointressant.

Målet är löjligt stort och bollen larvigt liten, vilket borde betyda betydligt fler mål än vad vi kan se i den här matchen.

2-3 står det till ryssarna i detta nu.

Gäsp.

Nej, tacka vet jag OS som snart drar igång.

Där lyser alla rosa fjantbollar med sin frånvaro.

Vancouver 2010.

Here comes Sweden!

Jag har förlorat

den skrivförmåga jag emellanåt har trott mig ha.

Läskigt.

Nu är jag tack och lov hyfsat pragmatisk och lösningen den här gången ligger i ett fång tulpaner.

Med dem i högra synfältet tror jag bestämt att hjärnan får ny inspiration.

Jag skyller på en beige vägg.

Den färgen gör väl ingen glad om inte en färgklutt placeras strategiskt mitt i?

Facebook

Jo då, jag är också med och det har varit kul, inte minst för att jag har fått kontakt med många gamla vänner som jag inte har sett på evigheter.
Men långsamt, långsamt fasar jag ut mig känns det som. Jag uppdaterar sällan mina förehavanden och jag följer inte längre andras; och den kontakten jag fick med gamla vänner stannade just vid kontakten där.

Hur gör ni om ni är med?
Umgås ni nu helt plötsligt med någon ni inte har sett på 20 år?

Lördag

och de små som har sovit här i natt drar till skolan för att medverka öppet hus = ha lektioner inför blivande elever= är lediga på måndag istället.

Själv tänker jag dra ett varv med dammsugaren och läsa en av mina nya böcker. Alex Schulmans "Skynda att älska" eller Elisabeth Gilberts "Lyckan, kärleken och meningen med livet".

Det är över 10 minusgrader, ute kan jag vara i vår.

Älta och grubbla

En av de mest vanliga bieffekterna av otrohet är ältandet. Funderar vi inte på dåtid så handlar tankarna om framtid.
Mina klienter får en övning av mig som handlar just om detta för med ältandet kommer oro och ångest, och många gånger är det näst intill olidligt med alla tankar.


Lättförklarligt så kan vi säga att det pågår en tennismatch i huvudet där vi först tänker negativa och sedan positiva "tröstande" tankar.
De positiva belönar de negativa, och för att komma tillbaka till den tröst vi är ute efter måste vi tänka nya negativa.

På det sättet förstärker vi de negativa tankarna med vårt tröstande.

Tricket är att identifiera både våra negativa och tröstande tankar och sluta med de tröstande, men stanna kvar i de negativa som till sist inte får något syre och dör ut.


Komplicerat?

Inga problem, det finns en bok som förklarar allt (tack Simona för tipset):

"Sluta älta och grubbla" av Olle Wadström (finns bland annat på Adlibris för 188:-)

Vi drömmer sällan om det vi aldrig kan nå

Tvärtom håller sig våra drömmar faktiskt inom realistiskt-ramen.

Så; vad drömmer du om?
Hur viktig är drömmen, 1-10?
När vill du att det ska vara uppfylld?
Vilket är det första steget du kan ta mot att uppfylla din dröm?

Kör hårt. Kommentarsfältet står till ditt förfogande.

That´s the spirit

Nu sålde jag ju mitt sommarhus för att förverkliga coach/skriv- och föreläsningsdrömmen, vilket betyder att om jag ska plantera så får det bli på min nyutbyggda balkong.

Märk väl att när vi pratar om plantera så menar jag att stoppa ner något i en kruka.
Punkt.
Ni andra håller säkert på med jord och näring och sådant där som jag tyvärr inte har ett hum om, tillika är totalt ointresserad av.
Nej, lättvindigt med en romantisk touch är melodin våren 2010.

Trasmattor, ett par bekväma lässtolar och mängder av de där ljusrosa pelargonerna vars namn jag ständigt glömmer.
Kanske ett lite skrangligt bord också, så att jag kan ställa ifrån mig min kantstötta favoritkaffekopp.
Katten kommer att ligga på golvet bredvid min stol och ljumma vindar kommer att leta sig in genom det öppnade balkongfönstret när jag sippar på mitt kaffe djupt försjunken i min bok.

Tja, tre månader till ska jag nog stå ut med snön.
Jag vet ju hur det blir sen.
Nu vet ni det också.

Ännu en författarfavorit

har börjat blogga; Kajsa Ingemarsson.
Klicka här.
Det är något som känns varmt i hennes böcker, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör det.
Att jag gillar den värmen står däremot helt klart och hittills har jag med glädje läst allt hon har skrivit.

Tycker inte ni också

att alla tv-människor ser ovanligt bruna ut just nu?

Jag tror mer på solsemestrar än solarier i deras fall och det kan bero på att jag pratade med en väninna igår som just hade kommit hem från Thailand. Vill man träffa svenskar är det tydligen dit man ska åka. För ett par år sedan träffade hon sin kusin med familj på stranden. Bara så där.
Hur många tv-människor hon såg i år pratade vi inte om, men jag skulle tro att i alla fall väder-Tone klev runt i ungefär samma sand.

Har du träffat någon du känner där du minst av allt förväntade det?
Jag träffade en gammal vän på Heathrow för några år sedan, det är nog allt.

Nej, nej, nej

Melodifestivalen börja nästa lördag enligt min observante morbror, så jag kan lugnt se på Robinsonfinalen.

Skönt, jag tycker inte om sådana där krockar.

God morgon Sverige.
Är ni insnöade?
Här i förorten verkar det vara färdigsnöat, vilket är bra för jag måste ut och pulsa lite kl 9.

Jag har inget kaffe hemma.
Jag - har - inget - kaffe -hemma.
Det händer inte.
Jag ska ha kaffe hemma, jag ska dricka tre koppar varje morgon innan jag gör något annat.

Därav pulsandet kl 9.
Då öppnar vår kvartersbutik.
En och en halv timma kvar.

Jag har tre kartonger med tepåsar hemma, och jag dricker inte ens te.
Idag är jag så illa tvungen.
Earl Grey.

Sorry Twinings, men ni skulle verkligen försöka göra kaffe istället.
Hade det funnits kaffe i engångspåsar hade detta aldrig hänt.

Hoppsan,

Robinson mitt i veckan.
Jag följer det med ena ögat och om det är så att finalen är på lördag kommer jag att missa den eftersom... Tada:



Årets vikigaste tv-program startar.
Min väninna och jag utkämpar varje år samma kamp och förra året spikade hon Malena (Grr).
Jag tar en given revanch i år och återkommer med vinnaren när jag har lyssnat igenom alla bidrag.

Det händer att jag tror

att jag skulle bli lite lyckligare av en sådan här

Eller om jag fick åka hit

Eller kanske hit

Fast egentligen tror jag att det är som med nyköpta tuttar; är man inte glad innan så hjälper varken nya bröst, bilar eller att rymma till en annan ort.

Min förläggare på Kalla Kulor,

Hans-Olov Öberg, bloggar om skrivandets våndor från idé till verk.

Klicka här.

Jag har skrivit en bok

om mitt medberoende till en sexmissbrukare och pratar inte om det särskilt mycket på bloggen eftersom allt står i "Casanovas Kvinna". Vad jag förmedlar är mer "fix och trix" för att komma ur det.

Det finns flera som berättar -anonymt - om hur det är att stanna kvar i sin relation och som är mer "här och nu" än det jag bloggar om.

Tintomaran; klicka här
Min inre spegel; klicka här
En blogg om medberoende; att leva med en sexmissbrukare, klicka här
Maries blogg, klicka här.

Fyra oerhört bra skribenter som jag varmt rekommenderar.
Bloggar du också om sexmissbruk och medberoende, hör gärna av dig.
Ju fler desto bättre.

God förmiddag vänner

Det mulnar i förorten så jag antar att snön är på väg.


Jag jobbade tidigare med Gevalia, och ett år snöade hela Gävle in. Jag tror att det trillade ner bortåt en meter på några timmar, och Brynäs som skulle spela match fick ställa in. Antingen kom de inte iväg eller så kunde inte motståndarna komma.
För att ta sig till pensionärer utanför stan fick man använda bandvagn, och en del av Gevalialagrets tak rasade på grund av tyngden från snön.


Jag fascineras av katastrofväder, av de krafter som släpps lös och som gör oss alla väldigt, väldigt små.
Vi har liksom inte en suck när vädergudarna har bestämt sig för kaos.

Låt oss hoppas att dagens snö inte ställer till några större problem, och att vi som kan välja faktiskt struntar i att åka bil.


Här är en bild från Gävle 1998 som jag har lånat från hem.crossnet.se






Vilket är ditt värsta minne av oväder?

Vrålhungrig

och petar i mig en näve Goudaost i väntan på att vi ska bli fler.

Min lunch bestod av en macka från Pressbyrån och det är ingen mat för ett rejält fruntimmer.
Så; ost och ett glas juice blir min mellis fram till middagen står på bordet.
Eller står och står, där står ingenting förrän jag ställer fram det... om en timma.

(Dricker juice)

Nu till något helt annat eftersom jag piggnade till som sjutton efter det där glaset; har ni några semesterplaner?
Jag vill höra om resor till fjärran länder, hyrda stugor eller bokläsning i soffan.
I kommentersfältet finns hur mycket utrymme som helst, så berätta på ni bara.

Fjällbackas webkamera

har frusit sönder vilket gör att min dagliga uppdatering från hemorten uteblir.
Tur då att Yvonne bloggar därifrån och serverar massor med fina vinterbilder, dessutom från fler vinklar än vad webkameran kan erbjuda. Klicka här.

Tack, de sitter som en smäck hos en utvandrad.

Idag ska jag till stan.
Oftast tar det längre tid att ta sig från min coach än vad samtalet gör.
Den kortaste sträckan går via Strandvägen, och det är möjligt att den gatan är bra i Monopol; i verkligheten är den en mardröm, i alla fall om man som jag är nödgad att använda bil.

Kombon bil och Stockholm är ingen större hit och de biltullar som infördes har inte minskat trafiken i innerstan.

Nåväl, jag är där en gång i månaden så det går verkligen ingen nöd på mig.

Jag är tacksam för att jag inte ska dit i morgon när vi återigen kommer att ha ett härligt snökalas.

Nu är det klart

med ny lokal under en period och det känns bra.

Det blir på samma gata som jag håller till på just nu, och dessutom är det tillräckligt stort för att hysa in min grupp på måndagkvällarna.
Toppen att jag kan bocka av den posten.

Nu till något helt annat; statement via kläder. Visst är det så att vi signalerar grupptillhörighet via vår klädsel och utseende?
Det har hänt att jag har känt att jag skulle vilja tillhöra kategorin wild & crazy och klä mig som de vackra indiskorna i Bollywoodfilmerna, eller för all del som Gunilla Pontén som aldrig har varit rädd för att synas.

Det har jag aldrig tordats.

Idag ska jag se på Guldbaggegalan.
Kan vi hoppas på att gästerna svept tygstycken om sig så att det blir både glitter och glamour?

Ena dagen

längtar jag till Cypern och den andra till Sälen (eller för all del Åre).
Det är tur att jag dag tre till sju bara vill vara här.

Idag är jag nöjd och glad i min förort.
Hela dagen ska ägnas åt coaching och avslutas med att jag ska titta på en tillfällig lokal eftersom stambytet närmar sig. Vi får väl se hur det går.

Var vill du helst vara idag?

Till alla oss som...

En liten blänkare

om min föreläsning om Casanovas Kvinna på Upplands-Väsbys bibliotek 17 februari 19.00.
Öppet för alla och utan kostnad.
Klicka här.

Malmö stad anordnar träffar/kurs för anhöriga till sexmissbrukare, fem kostnadsfria tillfällen under våren.
Jag föreläser den 30 mars.
Klicka här.

Lite mer av det äckliga

Dagen tips för att få upp det vidriga som landar på golvet är att sopa upp det (givetvis har du på dig gummihanskar).

Ps. Trä en plastpåse över sopborsten och skyffeln så slipper du slänga dem efteråt.

Brrrr

Det kallaste har kommit tillbaka och det vet jag via rapportörer eftersom jag inte har varit ute själv.
Jag ska gå ut senare, inte för att jag tycker att det är så himla underbart utan för att kylskåpet behöver fyllas på.

Det är kräksjuketider och personligen garderar jag mig som jag brukar; handskar i matbutiken och mycket handtvätt.
Trots att jag aldrig har haft den där sjukan och inte blev smittad när sonen var gigantsikt sjuk förra året, inbillar jag mig inte för att ögonblick att jag på något sätt är immun.
Jag helgarderar och peppar, peppar har det hittills funkat.

Nu ska jag sluta prata om äckliga saker och övergå till något helt annat.

2010.
Jag har döpt mitt år till Åsas tillväxtår.
Vad heter ditt?

Jag har sagt det förut

och jag säger det igen; Let´s dance hade verkligen passat mig.
Jösses vad jag hade svängt mina lurviga rytmiskt i det programmet. Agnetha Sjödin hade tittat avundsjukt på min rumba och juryn hade troligtvis fått tokfnatt och bara delat ut tior.

Jag fortsätter drömma och ser istället på min favorit den här säsongen; Claudia Galli.
En naturbegåvning om ni frågar mig.

Just precis nu

upplever jag en svår längtan efter Cypern.

Vi var där för några år sedan och bodde i ett hus istället för den sedvanliga lägenheten.


Med en egen liten pool och 50 meter till havet var det en underbar semester, och bara aningens dyrare än om vi hade trängt in familjen i ett hotellkomplex.





Thalassines Villas hittar ni hos Fritidsresor, klicka här.

8.33

och jag vaknade helt och hållet av mig själv.
Vilken tid hemmet tömdes på ungdomar igår kväll (natt) har jag inte en aning om, då sov jag tungt.

Nu sitter jag i soffan med min tredje kopp Gevalia och ska uppdatera mig på nattens världshändelser och den första -och den viktigaste antar jag - är att vår stadsminister har en exklusiv klocka. Igår vad det att oppositionsledaren hade en dyr väska.

Vad våra politiker väljer att lägga sina pengar på är för mig helt ointressant, helt.
Är det någon som bryr sig på riktigt eller är det bara tidningar som gör en höna av precis ingenting?

Snart promenerar jag

iväg för att ha dagens sista samtal och sedan är det helgledigt.

Jag har en massa idéer som poppar runt i huvudet men jag ska ta ledigt från dem också eftersom de är jobbrelaterade.
Någon sammanhängde ledighet har jag inte haft på ett år och det gör att jag måste vara lite vaksam på mig själv när det gäller koppla bort och koppla av.
Once "in i väggen" always "in i väggen" sägs det, och om det är sant vet jag inte...men det vore infernaliskt dumt att chansa.

Alltså är rast och skratt, mat och sömn det jag ska ägna mig åt från 18.00 till måndag morgon.

Ni då?

Är jag utvilad?

Å nej.
Jag fastnar nämligen varje kväll hos familjen Gosselin och deras tvillingar plus sexlingar.



Fullständligt onödigt eftersom jag redan har sett de avsnitt som visas, men jag kan ändå inte låta bli.
Så några åtta timmar blev det inte i natt heller, därför är det skönt att det faktiskt är sovmorgonsläge i morgon.

Just nu ser jag på 4;an och där pratar man om Victorias bröllop 19 juni.
Visst vore det coolt om hon och Daniel fick sexlingar?

Vem ärver tronen då?

Den stackarn som först kommer ut?

Trött i ögat,

eller i bägge förresten.

Barn klipper gärna med ögonen när de är trötta och den här 47-åringen är precis likadan. När det börjar klia - som nu - är det dags att ta av läsglasögonen och slå igen locket på datorn.

När jag skrev Casanovas Kvinna började jag tidigt på morgonen och avslutade efter lunch; och jag måste säga att jag beundrar de som kan skriva på kvällarna efter att de kommer hem från sitt heltidsjobb.
Hur gör ni för att hålla orken uppe?
Kan det vara mina 47 som spökar?
Numera följer jag i alla fall vad kroppen säger till mig, och just nu är signalen; stäng av.
Så jag gör det.

Nu.

Jag har en spikmatta,

men har aldrig provat den av den enkla anledningen att jag tror att det gör för ont.

Där jag går rakt in i mental smärta, fegar jag som tusan för fysisk.

Det finns ingen som kan ha så ont i halsen/ryggen/skavsåret som jag, och det är endast vid de tillfällena som jag låter någon dutta med mig.

Mamma är bäst.

Alla andra byter samtalsämne blixtsnabbt och kan inte ha förstått min svåra smärta och att medlidandet i sig är lika bra för den onda halsen som Bafucin.

Troligtvis skulle inte ens mamma skulle stå ut med beklaganden över en spikmatta som jag självmant har lagt mig på.

Är det det som gör att jag tvekar?

Jag är helt värdelös på att komma ihåg namn,

däremot glömmer jag sällan ett ansikte.
Inte ens om det är 20 år sedan och den unga damen då var sisådär sex år.
Hon är precis sig lik, lite rödare hår men annars mitt i prick.
Idag såg vi henne i nya Wallander, Dödsängeln.


Då såg vi henne som Lotta på Bråkmakargatan






Grete Havnesköld (vars namn jag fick googla fram) har blivit stor, men det syns nästan inte.

I mitten av mars

fick jag se bokomslaget för första gången och jag tyckte att Nina Leino helt hade fångat det som boken handlade om; namnlösa kvinnor som ständigt fanns runt oss och som lockade och pockade på missbrukarens - och för all del min - uppmärksamhet.

När pocketen kommer är omslaget nytt för att bättre passa formatet, och det är återigen Nina som har varit formgivare.
Den här gången är det en bild, och trots att det är mängder med ord på omslaget så är det nog ändå bilden som säger mest.

Ni får se den - först av alla förstås - när det närmar sig.

Onsdag

och snart är vecka tre samt nästan hela januari lagd till handlingarna.
För precis ett år sedan började jag slutredigera manuset till Casanovasa Kvinna tillsammans med min redaktör, och det gick fram och tillbaka mellan oss innan det var klart och färdigt den första mars.
Under tiden hann hon åka till Thailand och med snigelpost hade det nog aldrig fungerat, men med mail var det ju inga som helst problem.

"Grattis till att ha slutfört DIN FÖRSTA EGNA BOK – vilken stor grej och bedrift," skrev hon när sista vändan var klar samma dag som min deadline var; och jag var faktiskt stolt som en tupp.

Mitt bokprojekt var hemligt, jag fick inte prata om det förrän i slutet av sommaren, men så här skrev jag i bloggen när mitt arbete med boken var klart måndagen den andra mars förra året:

En annan slags måndag

Mina måndagar började oftast fredag eftermiddag.

Avundsjukt såg jag på vänner som kopplade av under helgen, obekymrade om att det bara var timmar kvar till den nya arbetsveckan började.
Jag funderade på hur de bar sig åt och om deras arbete var annorlunda än mitt. Kanske de jobbade 40 timmar i veckan?
Själv tillbringade jag minst 50 timmar per vecka med arbetet och 3 timmar varje dag för att överhuvudtaget komma dit och hem.

Det visade sig att jag hade fel om mina vänners arbetsvecka.
De hade det precis som jag, med den skillnaden att de faktiskt trivdes med att ha de så.De gillade sitt jobb, kände sig uppskattade och duktiga. De visste att de bidrog till företagens framgång och de såg till att helt koppla bort arbetet under helger och semestrar.
Det var skillnaden som gjorde skillnaden.

Det slamrade rejält när jag drösade in i väggen, men det hade trots allt en upside: Så här kan jag ju inte ha det.Nä, just det.Det är klart att jag borde ha förstått det tidigare, men skam den som ger sig, eller hur?
Jag fick börja om.
Ända från början.
Ha ett mål, göra en plan, övervinna hinder, identifiera resurser och njuta av resultat.

Idag är det måndag och jag ska fira ett resultat.
Jösses.

Bara idag

har det varit 4-5 besökare som har hittat hit för första gången för att de har sökt på ordet "otrohet".
Nätet är ju bra på det sättet att man relativt omedelbart kan få läsa om någon som går igenom samma sak som en själv.
Det finns en tröst i det, i alla fall var det så för mig.

Jag kände mig så oerhört ensam och det var nätet som gjorde att jag förstod att jag inte var det.
Inte för att jag pratade med någon, men jag kunde i alla fall läsa om andra som tordes prata om sin upplevelse.

Mitt förstånd är min största tillgång, men också det som oftast har satt käppar i hjulet för mig eftersom det har blivit viktigare än mina känslor; därför var det befriande att läsa om porslin som flög, spottande och fräsande planeringar av hämndaktioner och totalt oförstånd för att maken/makan kunde vara otrogen.
Det var en sådan total motsats till min rektion, och jag behövde höra att det faktiskt var okej att bli heligt förbannad... också.

Hur vi reagerar beror förstås på vem vi är, och eftersom vi är helt okej just som vi är så är också alla känslor och reaktioner okej.
Gränsen går förstås vid att slå, men ett hederligt gapskrik har ingen dött av.

Idag tror jag nästan att det är farligare att aldrig skrika, i alla fall om vi håller tillbaka den av hänsyn till någon annan; och min egen ilska kom också till sist. Aldrig i form av skrik, men förbannad var jag likväl.
Det viktiga är inte hur vi reagerar, inte heller när. Det viktiga är att vi gör det, i alla fall förr eller senare.

När den första domningen är över brukar vi börja känna; och det gör oftast förfärligt ont.
Att då förstå att man inte är ensam och att höra av andra att det allra ondaste kommer att gå över är trots allt aningen trösterikt; om inte idag så kanske i morgon.

Förmiddagen

tillbringas i tvättstugan, men det är bråttom.
Jag fick en timme av en annan tvätterska, så nu gäller det att vara klar på minuten eftersom nästa gäng kommer klockan tio.
Minuter brukar inte vara mitt problem, det skulle vara om jag fastnar på något läsbart eller i ett telefonsamtal, alltså ägnar jag mig just nu åt annat den stunden det tar för maskinerna att vispa runt all smuts; bloggar, besvarar mail och planerar för ett öppet föredrag som jag ska hålla i februari på biblioteket i Upplands-Väsby.

Vad har ni för er idag?

Slut för idag.

Kvällen tillbringar jag framför tv´n och det är möjligt att jag klämmer in idrottsgalan i min tablå.

Jag har inte särskilt många favoritprogram, men 2 1/2 män är ett sådant.
Nu har trean lagt in något annat 19.00 och det gör mig förstås lite förvirrad. Nu fattas bara att femman struntar i Grey´s Anatomy på onsdagar klockan nio så är jag totally lost.

Alltså behöver jag förslag på trevliga tv-program av er.
Program, tid och kanal.
Tusen tack!

Det är svårt

för den som inte har gått i våra skor att förstå varför vi stannar kvar.
Och det är kanske inte konstigt, emellanåt förstår vi det inte själva.

"Kärlek" säger vi många gånger men det är nog inte hela sanningen, i alla fall har det inte varit så för mig.
Det har snarare varit en blandning av att aldrig kunna överge, en förhoppning om att min kärlek äntligen ska vara värdefull för någon annan och att det finns en frisk, härlig och älskvärd människa bakom missbruket.
Och ett hopp.
Vi som lever med missbrukare behöver sällan ha det bra just nu, eftersom vår smärttröskel oftast är extremt hög; men vi behöver nära ett hopp om att det ska bli så där som vi längtar efter.
Så vi lever på hoppet, i alla fall ett tag, för vi tror att om bara missbrukaren slutar med sina "affärer, datorer eller prostituerade" så bli allt bra.

Det blir det oftast inte, i alla fall om vi inte tar tag i den problematik som vi oftast själva har.

Många anhöriga klarar inte att deras missbrukare tillfrisknar och börjar klara sig själv.
Plötsligt har den "livsroll" man har haft som anhörig ändrats och det är inte helt ovanligt att man då lämnar sitt nuvarande förhållande och går vidare till ett nytt, med en ny missbrukare. Det bekanta är så oerhört mycket mer bekvämt än det vi inte känner till.

På samma sätt lämnar faktiskt de anhöriga oftast när de har arbetat med sin egen problematik och missbrukare fortfarande hänger kvar i sin.
Det fungerar sällan att en part i ett förhållande förändras, det krävs arbete av båda.

Ibland går man i otakt, ruskig otakt.
En part kan ha kommit oerhört långt medan den andra tar tre kliv bakåt.
Förhoppningsvis har man då kommit på att man är två individer och att någon annans bakslag inte behöver vara mitt.
Någon annans steg bakåt behöver inte betyda att jag måste gå med.

Det är inte tillbakagången som är den viktiga, det är hur man hanterar den.

Men det var värst

vad få blogginlägg det blev den här söndagen; nästan som om jag vore en oerhört busy människa, vilket jag verkligen inte är just idag.
I förorten lunkas det fram i en behaglig takt.
Videobutiken, pizzerian och centrum har besökts utan att stressnerven har varit i närheten av påkopplad.

Just nu lyfter jag inte ett finger.

Istället låter jag andra lyfta på sin rumpa; och en av springarna är nu på väg för att köpa lite glass som vi behöver till filmen.
Verkligen behöver.
I morgon kör jag 12 timmar på raken, och bättre uppladdning än latmaskeri, söndagsfilm och glass finns nog inte.

I Sälen,

i Tandådalen där jag jobbade, finns ett lite fjäll (berg) som heter Västa kalven (bild lånad av Jan Rise). Runt den kullen går det skidspår på sisådär 8- 10 kilometer.

Emellanåt var det min och Lenas arbetsuppgift att ha torkat renkött i ryggan och guida turister utmed just det skidspåret.

Lena kunde åka längdskidor, det kunde inte jag, alltså placerades jag längst bak i gruppen och hade en insamlingsfunktion för de som kom på efterkälken.

Det var det aldrig någon som gjorde.

Utom jag.

Stackars turister, där satt de vid fäboden och väntande på sitt renkött.

Guiden som var så glad och framåt i början av skidturen kom inflämtande utan talförmåga tio minuter efter alla andra.

Pensionärsgruppen log medlidsamt men sa inte med ett ord vad de tänkte, de beredde istället plats på fällen och bjöd mig på något drickbart.

Att jag var totalt värdelös på att åka längdskidor behövde ingen säga, det visste jag mycket väl själv.

Ibland tror vi lite till mans att vi måste påpeka andras misstag.

Min erfarenhet säger mig att det behöver vi inte.

Om vi inte är ute efter att tala om att vi är så mycket bättre förstås, då kan det ju finnas en anledning.

Men om vi tror att andra ska lära sig något så gör vi bättre i att hålla truten.

Den truten är den största lärdomen och betydligt viktigare än att kunna åka längdskidor.

Stockholm slaskar

och vindrutetorkarna far som idioter över rutan för att hålla all smuts borta.
I den här stan måste kosnaden för spolarvätskan vara lika hög som för bensinen sådana här nollgradiga dagar.
Hellre - 13 än det här om jag får bestämma.
Nu är vädret snarare guds ansvar än mitt, så istället för att uppröras struntar jag helt enkelt i att köra bil om jag inte måste.

För övrigt kan jag meddela att många butiker börjar bli av med sina reaplagg och har börjat hänga upp färger i skylten.
Det kanske inte är ett vårtecken direkt, men bra nära.

De här skulle man väl kunna ha på den dinglande foten i vår, eller?

Familjen osynk

Vardagar är vi hungriga ungefär samtidigt, men på helgerna går det helt åt fanders.
Det känns som halva dagen går åt till frukost, och lunch är inte att tänka på eftersom det är samtidigt som delar av familjen behagar kliva ur sin säng och är sugna på mackor.

Istället tar vi sikte på middag och då är halva familjen (läs Åsa) fullständigt utsvulten, aggressiv och borde låsas in.
För att mota den där Olle tänker jag äta ett par ägg och en banan.
Den finemanga anrättningen sväljer jag ned med ett glas juice, det lär hålla humöret uppe ytterligare några timmar.
När inte ens jag vill umgås med mig, då är det dags.

Hur sjutton gör ni som har tolv barn?

Läsarrecension från Bokus

Fyra av fem stjärnor.

"Mycket intressant bok!

Bra bok, som ger en inblick i hur svårt det är att klara av en otrogen partner och att själv vara medberoende. Att kunna se det som en sjukdom...Jag har fått mer förståelse än innan jag läste boken, dock hade jag aldrig kunna klara av så mycket smärta och svik.Även bra att få läsa Jonas egen bit i boken.Läste den nästan i ett svep.Jobbigt tyckte jag bara att boken "hoppade" fram och tillbaka i Lottas liv."

av Johanna, 2010-01-02

Tack Johanna!

Sch.Det ligger sovande personer

lite här och där och mina fingrar smyger över tangenterna för att inte störa.

Å andra sidan har jag redan slamrat tre gånger med kaffekoppen i köket så mitt klapprande med naglarna kanske inte stör ändå.
Det är nog vi över 40 som är lättväckta.
I alla fall blev jag det efter jag fick barn och inte sov en hel natt på flera år. Inte för att barnet på något sätt krävde det, han sov lika hårt som han gör nu. Det var jag som fick en annan känslighet, familjens beskyddare och överhuvud som jag var.

Den rollen har (tar) jag fortfarande, även om jag emellanåt ombeds kliva ner från överbeskyddartronen.
Jag förstår inte alls vad han menar med det.

Att vara huvudet längre än jag bevisar då rakt ingenting.
Så länge man kan sova sig igenom katastrofer - som att katten kräks på fina mattan -bestämmer jag.

Är inte det självklart?

Vill du också hjälpa till?

Det är många hjälporganisationer som har insamlingar, Röda Korset är bara en av dem och har ett enkelt tillvägagångssätt via sms. Nedanstående är kopierat från deras hemsida (klicka här).

Du kan sms:a AKUT till 72900 och skänka 50 kronor (som debiteras på din telefonräkning)

eller sätta in valfritt belopp på plusgiro 900800-4 eller bankgiro 900-8004.
Märk talongen med "Haiti".


100 kronor räcker till fyra vattendunkar
200 kronor räcker till köksutrustning för en hel familj
350 kronor räcker till tio filtar
500 kronor räcker till utrustning för att reparera hus och få tak över huvudet
1 000 kronor räcker till sju hygienpaket.


Skicka gärna vidare uppropet för Haiti till ditt nätverk på Facebook, Twitter och Linkedin.Stort tack för ditt stöd!

Hemma

en snabbis; och vilken tur när någon hade glömt sina nycklar i morse så att denne någon - iklädd de tunnaste sneakers som står att finna - kan komma in och värma sig.

Jag fick en förfrågan från ett tv-program idag, och är preliminärbokad i slutet av februari.
Bra, för jag fortsätter mer än gärna att prata om min/vår problematik.

Nu häver jag snabbt i mig en tallrik soppa och hastar vidare.
Vi hörs sen hoppas jag.

God morgon

Efter ett par lite lugnare dagar spottar nu coachen i nävarna och drar igång den här veckans fredag med en rasande fart.
Nästan varje morgon inleds med coachingsamtal per telefon, och den här dagen är inget undantag. Sedan bär det av till mottagningen som jag för övrigt fortfarande inte vet vad som händer med efter v 6 när stambytet drar igång.
Planen jag hade att starta upp en ny grupp v 7 får jag skjuta på, resten löser sig som allting annat.

Jag har ju faktiskt ett köksbord.

Vad gör ni idag?

Ingen av er reagerade

på att jag hur jag stavade stories; ingen utom jag när jag just läste vad jag hade skrivit.

Nu är inte det ord jag normalt har problem med (och jag har ändrat det nu), det finns däremot andra som jag ständigt stavar fel - eller i alla fall måste tänka till - på:

Väsentlig.
Nycklar.
Cyklar.
Förrän.
Adress.
Fåtölj.

I hela mitt bokmanus skrev jag fel på ordet fantasktisk.
Jag vet inte riktigt vad som händer i det där ordet och hur k slinker med, för det är ingen slump när det sker varje gång.

Har du några ord du hakar upp dig på när du skriver?

Jag dricker inte alkohol

sedan ett par år tillbaka. Det finns flera orsaker till det, men ett av dem är att jag - sedan jag fick barn - har druckit oerhört sällan, vilket väl inte är särskilt konstigt när man är helt och hållet ensamförälder och sällan har barnvakt. Att dricka utan annat sällskap än en trevlig liten pojke har inte varit något för mig.
Med en alkoholist i familjen kom anledning nummer två; jag skulle fortfarande få dricka ensam och hur kul är det?

Däremot har jag aldrig tagit något beslut om att jag aldrig kommer att dricka mer, men det lutar mer och mer åt det hållet.
När jag var på en tillställning senast fick jag frågan om jag var rädd för att tappa kontrollen - och den som frågade visste förstås inget om alla mina kontrollförsluster under tidigare år - men idag, 20 år senare, stämmer nog det.
Inte rädsla kanske, men ointresse.

Jag ser faktiskt inte en enda fördel med att vara berusad. Det är inget jag behöver i mitt liv, och trots att jag tycker att Riojaviner eller en kall öl kan vara hur gott som helst så följer en berusning på det som jag inte saknar ett dugg.
Jag trivs allra bäst i det osnurriga livet.

Torsdagen

Jag gillar life stories och de här tre är fantastiska.
Samtliga finns i pocket.



Så dumt; Mia Törnbloms berättelse om sitt missbruk.
Ett "måste" för alla oss som lever med missbruk i familjen.




14 år till salu; Caroline Engvall tecknar "Tessans" sanna berättelse om hur ett övergrepp ledde till att hon började sälja sin kropp som 14-åring.
Ett "måste" för alla oss som har barn.

När livet stannar; Malin Sävstams dagbok efter Tsunamin där hon förlorar sin man och två av sina tre barn.

Ett "måste" för oss som har mycket att vara tacksamma för, men som kanske glömmer bort det ibland.

Om ni har väldiga funderingar på

vilken tapet jag kan tänkas ha i köket, så tapetseras den just nu upp i 5;ans Roomservice.

Jag funderar på en ny bok

men är inte riktigt framme vid vad det är jag vill skriva. Biografiandet (nej, det heter inte så men ni vet vad jag menar) är klart med Casanovas Kvinna och "personlig tillväxt" finns det redan 100 bra böcker om.

Om jag ska skriva en regelrätt roman behöver jag ett uppslag, och det har jag inte riktigt - alltså spionerar jag just nu; lyssnar på andras samtal i smyg, kikar på folk i affären och funderar på vad de egentligen har under mössan.

De kan hända att jag träffar min romanhjältinna idag, jag ska nämligen till Konsum nu.
Håll tummarna.

25 procent

av de som är inblandade i bilolyckor har någon form av drog i kroppen.
Det betyder å andra sidan att 75 procent inte har det.
Med dessa siffror låter det som om det är farligare att vara nykter än full och köra bil...

Procenttal kan vara farliga att använda sig av, för om vi får bort de 25 procenten onyktra förare så kommer vi att stå med 100 procent nyktra förare som är med i bilolyckor.
Knepigt det där...

Nu byter vi ämne, men ändå inte. Vi lämnar statistiken men håller oss kvar vid missbruk.
Jag får ofta frågan om det verkligen går att tillfriskna från ett missbruk, och visst gör det det.

Det är däremot en lång process, och sällan är det så att det "bara" räcker med att upphöra med själva missbruket. På samma sätt som vi som är medberoende måste jobba med oss själva så måste naturligtvis missbrukaren också göra det.
För det flesta handlar det - när själva drogen är borta - om självkänsla; att se sig själv som värdefull trots att man i sitt missbruk har gjort så många illa.
Inom tolvstegsrörelsen pratar man om gottgörelse, och det ligger mycket i det, men hur gottgör man den som man har skadat med otrohet?

De flesta anhöriga som jag har pratat med önskar att bli gottgjorda via ärlighet, fullständig ärlighet, oavsett hur skitig sanningen är; och det passar oerhört bra ihop med den självkänsla som missbrukaren måste bygga upp, för ingen byggsten är bättre än ärlighet.

Ärlighet behöver dock inte innebära detaljer, för just i sexmissbruket så finns det mycket som vi som anhöriga inte är betjänta av att höra; och vi ska vara medvetna om det, så att vi inte skadas i onödan. Ibland räcker det med att veta att det har skett, inte exakt vad...

Ärlighet.
Det allra svåraste för den som har ljugit i hela sitt liv, men som är den enda vägen ut ur missbruket.
Det krävs mod.
Ett gigantiskt mod.
Modet i sig är den andra byggstenen; modet att visa sig precis som man är, med de handlingar man har gjort.
Det är skillnad på vem man är och vad man gör, och när vi kommer på det har vi byggsten nummer tre. Handlingar kan vi ändra på, men vem vi är är vi bara.

När den grundmuren av tre stenar är lagd är missbrukaren på väg, ordentligt på väg, mot tillfrisknande.

Hemmadag

För nytillkomna läsare kan jag berätta att ombyggnaden av min balkong har varit en följetong på den här bloggen.

I eftermiddag behöver man komma in i min lägenhet för att "åtgärda eventuella besiktningsanmärkningar".

Vore det inte bra om man gjorde besiktningen först?

Mitt "cooling stand"

har pajjat och jag behöver ett nytt.

What, säger ni.

Da shit, säger jag.

Varje dag står min laptop på plattan/fläkten och blir alldeles kyld och fin.

Jag har slitit ut den eftersom jag har glömt att dra ur usb´n - som den drivs via - när jag har varit på jobbet.

Det ska inte hända med min nästa.

Ca 199 pix på Media Markt.

Jag är så djupt tacksam

att det är jag som är ansvarig för mitt liv, och att det inte ligger i händerna på någon annan.

Jag vet att jag återkommer till det gång på gång, och det gör jag för att det har en enorm betydelse för mig.
Eftersom jag är chefen i mitt liv, så är också andra det i sina.

Dessa två är bereonde av varandra, eftersom ingen av dem fungerar om inte båda är lika sanna.
Om jag fullt ut förstår vad det innebär att jag är ansvarig för mig måste jag släppa andra, annars har poletten bara trillat halvvägs och fastnat på någon kontrollstation på vägen.

Min polett är nere och jag är fri.
Satan i gatan vad det är häftigt.

Vad föredrar ni?

Pocket eller hårda pärmar?

Själv gillar jag de hårda eftersom jag får känslan av att det är större bokstäver i dem.
Därför är tättskrivna sidor inte min melodi, jag blir yr i mössan.
Lika vimsig som jag kan bli av böcker blir jag av bloggare som inte delar upp sina texter i stycken.Tyvärr måste jag säga, för jag missar säkert en och annan goding på grund av det.

Anyway; nytt stycke och därtill nytt ämne.
Sömn.
Jag är trött så att det susar i huvudet och tar en nap innan familjen kommer inrusande och jag själv ska sätta mig i ännu ett samtal.
45 minuter på kudden ska nog göra susen.

God natt.

Idag ska jag coacha

och sedan bli coachad själv.

Om du kunde coacha dig själv mot ett mål, vilket skulle det vara då?

Det finns nog inget som gläder mig mer

än att kunna länka till LIZ just idag, klicka här.

Världens bästa Liz; det är du värd!

Och nu

när jag är mätt och glad har jag inte tid med några djupare inlägg; min gruppcoaching startar snart och sedan har vi fullt upp till i kväll.

Bara en fråga; hur går det med era tacksamhetslistor?

Min ser ut - precis just nu - så här:

Tack för att jag får arbeta med tusen olika - men lika givande - saker.
Tack för min familj.
Tack för att jag känner tillit till livet.
Tack för att Misse inte har skrikit, kräkts eller kissat på golvet senaste veckan.

Jag började på ett inlägg

som var djupt och fint, men raderade allt.

Med det misslyckandet i bakhuvudet tänkte jag att om jag skickar in en sko istället blir alla glada, men hittade inget högklackat och vårtjusigt; alltså blir det inte ens en tummetott av det här inlägget.
Det blir ingenting.

Jag är fruktansvärt hungrig och då vill jag inte ens umgås med mig själv, det är hela problemet.
Tur då för mig att jag har pytt i frysen, för just nu är jag snubblande nära att ge mig själv sparken.

En glad måndagsnyhet

är förstås att Casanovas Kvinna ligger 4;a på Bokus försäljningslista av biografier den första veckan av det nya året, klicka här. Även Bruce Dickinson biografin från mitt förlag, Kalla Kulor, finns med på listan.

Helgandet är över och det som återstår av julen 2009 är en broderad duk som jag har haft i 100 år men som kommer att placeras i ett lämpligt skåp under förmiddagen.
Nästa jul kommer jag att leta och leta, för att till sist hitta de där eftersläntrarna som aldrig hamnade i jullådorna.
Jag lägger dem på ett ställe jag "definitivt kommer att komma ihåg nästa jul"...(öh)

Nu struntar jag i 2009 och tar mig an det här året som jag tror att jag tänker göra till ett riktigt fint och bra år.

Hänger ni på?

Fråga till er rutinerade bloggare

Jag har nu för fjärde gången fått spam i kommentarfältet på ett äldre inlägg, vad gör man åt ett spanskttalande försök att sälja... Viagra?

Ah, jag kanske ska ta bort hela inlägget? Hjälper det?
Det kommer nämligen alltid i samma.

"Jag kan väl gå och handla"

sa någon annan, och själv damp jag ner i soffan och rensade min sladdlåda som står strax intill.

Jo, jag har en sådan, och i dessa energispartider var det dags att kolla att inga sladdar var inkopplade som jag ändå inte använder; och minsann, jag fick napp på två som jag inte har en aning om vad de tillhör för apparater.

Nu är de utdragna i alla fall och jag har därmed lämnat ett smärre bidrag till mänskligheten.

När jag sedan har installerat den fjärrstyrda strömbrytaren kommer jag att bidra än mer eftersom jag har en jäkla massa stand-by prylar, som tv´n till exempel.

Nu ska det bli ordning på strömslöseriet.

Så där ja.

Täcken och kuddar har vädrats i minusgrader och lakanen är nytvättade; snacka om att det kommer att bli skönt att lägga sig min säng i kväll... eller en stund i eftermiddag.
Mina små tupplurar tar jag gärna i soffan, men frågan är om jag kan stå emot de rena lakanen.

Nu till något helt annat.
På 4; an ser jag just att i Berlin vinterbadas det minsann, och dagens fråga blir förstås om ni har gjort det, alternativ är oerhört sugna?
Själv tycker jag naturligtvis att det är total galenskap eftersom jag inte ens badar på sommaren, men det är jag det.
Ni kanske tycker att det är både uppfriskande och skönt?

Ps, det finns visst de som bastar och sedan rullar sig i snö. Har ni det smått bisarra intresset vill jag väldigt gärna veta det också.

Morgonstund Tjolahopp

Det där går jag inte ens på själv idag, men om jag vill ha en gnutta space i tvättstugan så är den här tiden alldeles utmärkt och då får jag stå ut med grusiga ögon.

Eftersom jag tyckte att det var en bra idé att läsa ut hela min bok igår när jag ändå var i läsfarten så blev det inte särkilt mycket av det putsande som jag hade tänkt att ägna mig år, därför kommer den här dagen att ägnas åt det. Och bio.

Kanske.

Det beror helt och hållet på pakettens glansgrad 16.00.

Nu börjar jag läsa

Katarina Wennstams nya bok "Alfahannen".
Det kan hända att vi hörs igen först i morgon.

Har ni också tänkt på

att när vi pratar om förändringar, eller för all del försöker göra någon själv, så ligger fokuset på det som måste bort.
Själv har jag varit på åtskilliga utvecklingssamtal genom åren, och till stor del handlade de om det som inte dög och som måste förändras.

Personligen tror jag att man ska göra tvärtom vid ett förändringsarbete och lägga fokuset på det man har som är bra och som fungerar.

Om vi tar medberoendet som ett exempel så är det ingen större vits att snöa in på alla de toksaker vi gör i vårt utagerande; att sluta göra något är betydligt svårare än att utveckla det vi redan kan och gillar.
Har vi ett negativt beteende så kan vi bara förändra det med att göra rätt, och fokuset måste ligga på rätten inte felen.
Det är av att göra rätt vi lär oss, inte tvärtom.

Snurrigt?
Jag skyller det på att jag är hungrig.
Visst låter det gott med köttbullar?

4 av 5

Jennies boklista.com ger Casanovas Kvinna betyget 4 av 5.

"Min åsikt:En stark, rak och ärlig historia om sexmissbruk."

Tusen tack Jennie.

Hjälp

Igår kväll när jag vred på kranen i köket kom det vatten blandat med skum ur kranen, ungefär som om det var diskmedel i det.

Jag hällde upp det i ett glas och det bildades två cm skum. En halv cm fanns kvar när jag la mig tre timmar senare.
Ingen lukt vad jag kunde känna, men när jag drack lite senare kändes det lite strävt i munnen efteråt, vilket också kan vara inbillning.

Nu kommer vi till hjälpet; vad fasiken var det som hände?
Idag ser det ut at vara helt som vanligt.

Genvägar

Varje gång jag går till jobbet så passerar jag den fem-meters genväg som går genom dungen, och som sparar exakt 2 sekunder.
Den är inte sandad, är knölig av grenarna på marken och får man ett möte tvingas man ut -alternativt tvingar ut någon annan - i djup snö.

Emellanåt är jag sugen på att gena, men jag väljer varje gång den vägen som jag vet är bra för mig, vilket naturligtvis även kan ses bildligt och översättas direkt till hur jag idag väljer att leva mitt liv.

Om ni visste hur mycket jag tidigare har just genat, snubblat och gjort mig riktigt illa; det var först när någon visade mig en mindre snårig väg som jag förstod att genandet inte hade sparat mig något alls, tvärtom fick jag massor genom att gå den något längre vägen utan att fuska.

I början hände det förstås att jag ändå gick in på genvägen, men när snubblet och det onda kom direkt visste jag att det inte var en väg för mig och jag valde att se de snubblen som kvitton på att jag var på glid och tog mig därmed tillbaka till vägen som andra hade gått på före mig.


Nu är det slut på metaforer.
Här serveras tacos.

Fredag

Min artikel är godkänd och klar, hurra.
Det var riktigt kul att skriva på beställning, så varsågoda och beställ bara. De 8000 tecknen blev till sist 9000, men det berodde på kompletteringar som tidningen önskade.

Vad tror ni om den här helgen, blir den bra?
Personligen tror jag att det bli rent.
I alla fall i det här hemmet.
Dammvippor, moppar och en och annan trasa ska svepas över förortslägenheten och på söndag ska det glänsa minsann.

På måndag återgår vi alla till normal verksamhet och då vore det oerhört skönt om det finns rena områden att börja smutsa ned igen.

Vilken lista!

Anneli Henrysson har listat de böcker hon tyckte var bäst 2009:

Så här års är det populärt med summeringar av det gångna året. Jag tänker inte öda tid på rabbla upp alla böcker jag läst under 2009, jag bara summerar förra årets bästa böcker (utan inbördes rangordning).

Bryta om av Åsa Anderberg Strollo.

Kvinnorna på stranden av Tove Alsterdal.

Du visste aldrig att jag fanns av Maggie O'Farrell.

Böckerna om Humlan av Rose Lagercrantz.

Potensgivarna av Karin Brunk Holmqvist.

Allt är bara bra tack av Moa Herngren.

Tre sekunder av Roslund & Hellström.

Askungar av Kristina Ohlsson.

Casanovas kvinna av Åsa Hellberg.

Lingon och lust av Eva Swedenmark och Annica Wennström.

Det är fler än en av mina bloggvänner

som hånas, förlöjligas och förföljs, och jag är naturligtvis inget undantag även om just min blogg har varit fri från påhopp.

I missbrukets kölvatten följer konsekvenser från personer som har varit involverade med "våra" partners, och det är kanske det som skiljer det här missbruket så totalt från alla andra.
I det här missbruket kan det finnas i prinicp hur många deltagare som helst.

Det är inte helt ovanligt att det är vi som är partners som får klä skott för det som missbrukaren eventuellt har gjort eller inte gjort och som har sårat, och personligen har jag ingen annan strategi än att ignorera och koncentrera mig på det som är mitt.

Själv har jag fått rekommendationen att att spara allt för en eventuell anmälan om förtal, och det kanske inte är en dum idé för andra heller, men att spara energin till sig själv tror jag ändå är det allra bästa.
Skulle det gå för långt skulle jag dock inte tveka.

Nu är artikeln,

med det korrigeringar som efterfrågades (och som gjorde den mycket bättre) - inlämnad och nästa punkt på schemat är just ett schema. Det betyder skolbesök och terminsplanering för mig och niondeklassaren.

Själv har jag inte så många minnen av nian. Jag kommer ihåg någon hjärtesorg, rökrutan och att jag hade permanentat hår.
Däremot minns jag att jag ville bli artist eller skådespelerska; och det fanns nog inte en skoluppsättning som jag inte var delaktig i på ett eller annat sätt.
Jag tror faktiskt att jag var talangfull, men från det till att sedan ha det drivet och den övertygelsen det trots allt kräver är det långt.
Mycket snack och lite verkstad gör ingen större stjärna, inte ens en liten.

Jag blir därför så glad när jag hör just verkstadsarbetet ifrån min niondeklassares rum.
Det är en enorm skillnad att på att bara "snacka" och att verkligen göra jobbet.

Skrivdag

Skoldag.
Coachdag.

En liten dutt av varje ska på något sätt bilda den här dagen.
Jag börjar med skriveriet, både här och där.

Är ni (äntligen) tillbaka på era jobb?

Åsas lista

1. Kaffefilter
2. Kaffe
3. Tandpetare
4. Tvål
5. Bregott
6. Hushållpapper
7. Glödlampor

Är det bara jag som aldrig får hem vissa varor vid första försöket?

Jag gick helt emot gängse vanor

när jag idag inhandlade middagsmat för mer än en dag.
Jag är mer en A´la minute människa, och det ska bli intressant att se om jag kommer att tillaga kyckling eller fläskfilé idag.
I nuläget lutar det inte åt något håll alls, jag skulle hellre äta en kanelbulle, men det är möjligt att mathungern tar tag om ett par timmar.

Det var proppfullt i centrumgaraget, men som den rutinerade människa jag är så vet jag att närmast ingången finns det oftast en plats. Där står alla som kom först, och rent teoretiskt borde dessa också lämna före alla andra.
Mycket riktigt.
När jag kom inglidande lämnade en silverfärgad Volvo sin plats, och min lilla Ford parkerades snyggt och prydligt exakt vid ingången till centrumet.
Det som fortfarande letade plats längst bak, vid infarten, kände jag inga sympatier för; det är djungelns lag, taktik och parkeringsbegåvning som gäller dessa frostnupna dagar.

När jag dessutom valde rätt kö i kassan, så blev ju min vistelse i centrumet ganska kort, och jag kunde lämna min parkeringsplats till någon annan köpcentrumstaktiker.
Nöjd och glad kom jag hem och insåg att jag hade glömt Bregott - livsviktigt till frukost - och fann det bäst att göra det inköpet på Statoil.

Även en taktiker kan ju ha otur vid ett andra försök.

Jag har

tre par glasögon. Ett par vita, ett par röda och ett par bruna.
De röda använder jag när jag läser och skriver; just nu alltså.
Jag vet inte vad jag gör med mina glasögon, men förr eller senare sitter de alltid lite skevt; eller så - som i dagens fall - har ena skalmen stelnat i fästet till bågen, vilket gör att de sitter obekvämt på näsan och mitt rynkande av densamma hjälper inte ett dugg.

En liten promenad till Synsam hade fixat det på ett kick, men jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag ska göra med promenerandet idag; det kan istället hända att jag går ut via min källare, promenerar exakt 20 meter, tar ut bilen ur garaget, kör till mitt centrum, parkerar inomhus, handar lite, lagar mina röda och tar bilen tillbaka, parkerar i garaget, tar trappan upp och promenerar 10 meter till min port.

Det gör en utomhuspromenad på totalt 30 meter, vilket väl är fullt rimligt den här minustjugodagen.

Jag vill gärna ha väderrapporter från övriga landet tack; ryktet säger att till exempel Töreboda (Västergötland) har 70 centimeter snö och det kunde ju vara bra att få det bekräftat.

Efter dagens sista samtal

åkte jag och hämtade min nya digitalbox och nu är allt som vanligt, men med en bättre bild. Det passar mig alldeles utmärkt att den kom idag och gör att jag kan ägna den här kvällen åt helt meningslöst kanalsurfande.

Men först tänker jag dricka varm O´boy; visst är det underbart gott när det är buskallt ute?
Till det tror jag att det alldeles purfärska italienska brödet - med tre lager Goudaost - passar alldeles utmärkt.

Ögat är trött så jag packar ihop datorn för idag.
Det är högst troligt att jag återkommer i morgon.

Jahapp

Det verkar som om jag måste flytta Hellberg Coachings mottagning några månader eftersom fastigheten helt plötsligt ska stambytas. Fort ska det gå, v 7 ska de dra igång.

Nej, jag hade inte flyttat in för tre månader sedan om jag visste det, men nu är det som det är och vi ska väl erbjudas någon form av ersättninglokal är meningen; troligtvis inte i min älskade förort dock, det som faktiskt var hela anledningen till att jag valde just den här lokalen.

Anyway, det finns värre saker i livet än att behöva flytta på sig ett tag, och mina klienter kommer att känna igen sig i den andra lokalen också, eftersom alla möbler - och jag - ska med.

Hemma en sväng

på årets första arbetsdag, och jag tänker bjuda på pannkakor innan jag återgår i tjänst.

Idag är det måndag och det betyder gruppcoaching. På dagens schema står värderingar och tillit, två ämnen som kan höra ihop och som på något sätt har påverkats av att vara i en relation med någon som har valt att vara otrogen.

Jag har bloggat om tillit tidigare och tänker inte trötta ut er med vad jag anser om det; vid det här laget tror jag att ni känner till min uppfattning om att tilliten handlar om livet och mig själv.
Värderingar är spännande att prata om. Vi som är medberoende har ofta haft rätt flytande sådana; vi varit kappvändare och har alltför ofta antagit andras värderingar snarare än att ha hittat våra egna. Har vi haft några har vi ofta låtit andra kliva på - eller över - dem, och så har vi tappat de gränser som värderingar ofta kan fungera som.
Det går så många kloka kvinnor (tyvärr inga män) i min grupp, och det ska bli spännande att se var vi landar...om vi ens gör det.

Jag måste säga att fjärde januari verkar bli en av de trevligare dagarna det här året.

Jag fick en länk av

Fru Blogger som - i dagen Sydsvenska Dagbladet -hade hittat en artikel om hur det är att vara medberoende till en sexmissbrukare och vad man kan mötas av när man ber om hjälp. Klicka här.

Tack Sofie!

Så där ja.

Nu är skrivandet avklarat och skickat, och i drygt 3 timmar har jag varit världsfrånvänd. Men nu är jag tillbaka, bara för att inse att - hoppsan - jag ska jobba i morgon!

Fyra dagars ledighet är över och de har gjort mig oerhört gott måste jag säga. Mina sovmornar har varit gigantiska - snudd på obscena med tanke på att jag inte är en tonåring - och inte ett handtag har jag gjort i onödan när jag väl har varit vaken.
Precis vad jag behövde.

Idag lät jag bli eftermiddagstuppluren, och det var tur eftersom jag behöver somna i hyfsad till.
08.00 i morgon ställer coachen in sig för tjänstgöring.

Hur har ni det i stugorna; ska ni också jobba i morgon?

No more gran in the Hellberg family

No more tomtar heller för den delen.
Det enda som återstår är vad som tillkom redan första advent; ljusen i fönstren samt blomster.
"Nä men redan" sa grannen som har siktat in sig på Knut den 13 januari; och det kanske är lite tidigt, men jag var sugen och då var det lika bra att passa på.
De har en femma på sjunde våningen, det har inte jag.
Inte för att våningsplanet spelar någon roll, däremot är lägenhetsytan av vikt.
Första året i den här lägenheten släpade vi hem en kungsgran. Den var så tung att vi stoppade in den i bilen och körde de 200 metrarna hem, dessutom var den så vid och bred att det fanns en decimeters gångutrymme mellan den och möbeln bredvid.

Det var då jag tog beslut om att ha en plastgran istället.
Efter att knappt ha fått ut den supertunga granen (vi slängde den med förenade krafter över balkongkanten sent en natt när ingen stod i vägen) och eftersom jag i april fortfarande dammsög barr, så var det ett rätt enkelt val.

Den yngre generationen gnällde lite, men då den minst av allt ägnar sig åt städning så hade den inte så många bra argument att komma med. "Men vi har ju alltid..." fungerar möjligtvis ibland, men inte när det gäller granar.

Nu är plastisen en gemensam favorit, eller kommer i alla fall att vara i slutet av 2010. Så länge får den sova i källaren.

Jag är så utvilad

att jag måste se tio år yngre ut helt plötsligt. Med den idén i huvudet när jag vaknar tar jag mig till en spegel, bara för att konstatera att jag ser precis likadan ut som jag gjorde igår.
Å andra sidan är väl det bra, jag tror ärligt talat inte att jag fysiskt skulle vilja gå tillbaka tio år.
Jag är rätt van vid mina skrynklor vid det här laget.

Nanne Grönvall är på 4an just nu och jag tror att vi är jämngamla.
Jag gillar henne, hon framstår som erhört ödmjuk i de intervjuer jag har sett/läst.
Hon och hennes Peter har varit tillsammans i 22,5 år.
Fränt.
"Respektera varandras olikheter" är hennes tips för att kunna hålla ihop i så många år, och jag tror personligen att hon har helt rätt.

Är det inte där det oftast brister, när vi försöker forma oss till en enhet istället för att inse att vi är två individer med olika behov?
Och då landar vi - igen (det är ju min blogg, remember) - i att släppa kontrollen.
Du är du, och jag är jag.

Att älska någon bara "om du blir den som jag vill att du ska bli/eller gör som jag vill att du ska göra" är att vilja ha en förlängning av sig själv, och då kanske det istället är dags att fundera på varför man själv inte duger som man är - istället för att försöka ändra sin partner.

Idag tänker jag ändra på mig själv och faktiskt göra det jag ska; tvätta och skriva.

Noll ord skrivna

Noll sockor tvättade.
Min dagsplanering har raskt lagts på morgondagen istället, för den här dagen ville visst något annat.

Så kan det gå.

Jag har gapat några dagar om att jag måste stå ut med mina analoga kanaler, men nu har det visat sig att det minsann har sina ljuspunkter.

Igår såg jag två alldeles utmärkta program på Kunskapskanalen; ett som handlade om en reinkarnerad liten pojke som utsågs till "a Holy child" i Tibet, och ett annat om unga alkoholister.
Två väsensskilda program och båda lika bra och informativa.
Alkoholismen har jag ändå en viss pejling på, men att vissa barn utses till "Holy" inom Buddismen visste jag inte; jag tror att pojken var ungefär fyra när han fick lämna sina föräldrar och placerades i ett kloster med munkar, både unga och gamla.

Programmet hette "det dyrbara barnet från Tibet" och på bilden ser ni den blivande Laman Tenzin Phuntsok.

Jag har inte bloggat om medberoende

här på ett tag, och det beror på att jag har semester från det några dagar.
Istället får ni stå ut med en hel del trams innan seriositeten återkommer någon gång nästa vecka.

Idag är jag så tramsig att jag inte ens har lyft rumpan ur soffan sedan jag placerade den där strax efter frukost.
Fråga mig inte vad jag gör, för inte skriver jag på det jag ska i alla fall.
Istället funderar jag -inte heller på det jag ska - utan på julgranens vara eller ickevara de närmaste dagarna.
Det är högst troligt att den - trots/tack vare all sin prakt - ryker ner i sin låda i morgon.
Jag känner för att städa, och för att kunna göra det måste jultomtar och annat fint packas ner.

Allt är undanflykter för att slippa ta tag i det jag ska, samma procedur som jag går igenom varje gång jag har något viktigt på listan.
Men lugn bara lugn, när jag väl drar igång blir jag så fixerad att jag inte slutar förrän jag är klar.

För ögonblicket tänker jag fortsätta fundera på min julgran.

Vargavinter

Va?
Det är ju inte klokt vad mycket vinter det blev.
Jag har till och med slutat att ha balkongdörren öppen på natten, det räcker med att stänga av elementen för att få det svalt och skönt.

Idag är det en alldeles vanlig lördag och jag har skrivjobb att göra som ska levereras till förlaget på måndag, vi får väl se vad jag får ihop.
Just nu är jag blank i huvudet, men det brukar gå över när jag väl kommer igång.
Under dagens mentala pauser tänker jag tvätta; och som vanligt vet jag att det är dax när vi börjar sno sockor av varandra.

Vad gör ni under helgen?

Nu vet ju inte jag

om ni sitter där och funderar på huruvida jag fortfarande är nödgad att se på analoga kanaler, då måhända Comhem inte levererade den digitalbox som jag behöver för att se något annat än grumliga kanaler som återigen tänker ta ett varv med en bonde som söker en fru.

Nej, det är klart att boxen inte kom innan nyår, men jag är numera luttrad och tänker inte hetsa upp mig det allra minsta; det skulle vara ett fullständigt slöseri med energi eftersom jag ändå inte kan göra så mycket just idag.

Istället ägnar jag mig åt andra saker än tv. Jag har till exempel varit ute och slirat med min fina bil, vilket faktiskt är ett rent nöje när alla andra sover av sig någon form att rus från 2009. Till och med Farsta centrum är stängt, jag antar att de inte räknade med några kunder idag ändå.

Anyway. Slira är roligt.
När jag jobbade i Sälen (förra århundradet) hade vi en gigantisk parkeringsplats i Tandådalen där vi kunde busåka hur mycket vi ville fram till turisterna kom i december.
Det var som vilken halkbana som helst inbillar jag mig.
När jag tog körkort (förra århundradet) var det varken tal om halkbanor eller rödljus.
Jag tog det i Strömstad och det enda som man var tvungen att se upp med där var enkelriktat, annars var det bara att tuta och köra.
Närmaste rödljus återfanns i Uddevalla, 9 mil söderut, och dit åkte vi en gång för att träna.
Halka fick man däremot lära sig att bemästra själv, och det gjorde jag i min första egenköpta bil; en klargrön Ford av okänt datum.
Att den den var tillverkad förra århundradet kan jag i alla fall säga med säkerhet.

Idag känns det som om den var pålitligare än vissa kabeltv-leverantörer, men var det inte så med allt då?
Finfin kvalité, till och med på omkopplaren mellan ettan och tvåan?

Det är nyårsdag och då har man rätt att vara nostalgisk.
Vi firar det med att äta chokladpudding och titta på ettan, bräck den nostalgin om ni kan?

Olycksfågeln ikväll 21.00

och jag hoppas att vi kan se fram emot lika fina Fjällbackavyer som vi fick i Stenhuggaren.
Just nu bjuder även Stockholm på vackra vyer. Frosten har bitit sig fast i träden och snön ligger i tjock och fin i min närbelägna park.
En och annan knatte stretar upp för de små backarna med sina föräldrar i släptåg och även om jag kan sakna den tiden när jag var världens mest populära förälder så saknar jag inte just pulkaåkningen- det har funnits annat jag har gillat bättre; att läsa Sune till exempel.

Jag såg att det har kommit en ny och det är möjligt att jag kan övertala min tonåring att vi (läs jag) bör läsa den högt.
Högläsning är lite av min grej, och Sune har aldrig varit roligare än när berättelsen kommer ur min mun.
Det är vad jag inbillar mig i alla fall.
Däremot skulle jag nog inte klara att läsa in min egen bok på en cd (vilket heller aldrig har varit aktuellt), det skulle nog vara lite för jobbigt tror jag.
Dessutom gör sig min röst sig bättre i en rolig berättelse där pipigheten i alla fall inte är en nackdel.

Jag knyter ihop den här säcken med olycksfåglar och pipighet genom att berätta att idag äter vi kyckling.
Vysch in i ugnen och klart om en exakt en timma. Pip.

Tjugohundratio

Eller säger ni tvåtusentio?

Anyway, vad trevligt med ett nytt år, eller hur? Jag gillar nystarter, och ett nytt år har alltid känts just så.
Själv går jag in i året med nyfikenhet på vad det ska bjuda på.

Som alltid finns det en mängd alternativ och personligen tycker jag att det är oerhört skönt att inte ha något facit redan nu. Jag gör förhoppningsvis det jag kan och sedan får livet ta hand om resten.
Ett år brukar innehålla komponenter av både lycka och sorg i varierande grad, och jag tänker åka med precis som jag gjorde 2009.

Mitt år började med ett höjt ögonbryn.
Under natten blommade den amaryllis som min mamma skickade strax innan jul. Jag hade förväntat mig en röd blomma och döm av min förvåning när den var vackert laxrosa.

Kanske har min fina amaryllis satte tonen för året?
2010 - överraskningarnas år?

Jag tar den.
Nu kör vi.