måndag 18 januari 2010

Det är svårt

för den som inte har gått i våra skor att förstå varför vi stannar kvar.
Och det är kanske inte konstigt, emellanåt förstår vi det inte själva.

"Kärlek" säger vi många gånger men det är nog inte hela sanningen, i alla fall har det inte varit så för mig.
Det har snarare varit en blandning av att aldrig kunna överge, en förhoppning om att min kärlek äntligen ska vara värdefull för någon annan och att det finns en frisk, härlig och älskvärd människa bakom missbruket.
Och ett hopp.
Vi som lever med missbrukare behöver sällan ha det bra just nu, eftersom vår smärttröskel oftast är extremt hög; men vi behöver nära ett hopp om att det ska bli så där som vi längtar efter.
Så vi lever på hoppet, i alla fall ett tag, för vi tror att om bara missbrukaren slutar med sina "affärer, datorer eller prostituerade" så bli allt bra.

Det blir det oftast inte, i alla fall om vi inte tar tag i den problematik som vi oftast själva har.

Många anhöriga klarar inte att deras missbrukare tillfrisknar och börjar klara sig själv.
Plötsligt har den "livsroll" man har haft som anhörig ändrats och det är inte helt ovanligt att man då lämnar sitt nuvarande förhållande och går vidare till ett nytt, med en ny missbrukare. Det bekanta är så oerhört mycket mer bekvämt än det vi inte känner till.

På samma sätt lämnar faktiskt de anhöriga oftast när de har arbetat med sin egen problematik och missbrukare fortfarande hänger kvar i sin.
Det fungerar sällan att en part i ett förhållande förändras, det krävs arbete av båda.

Ibland går man i otakt, ruskig otakt.
En part kan ha kommit oerhört långt medan den andra tar tre kliv bakåt.
Förhoppningsvis har man då kommit på att man är två individer och att någon annans bakslag inte behöver vara mitt.
Någon annans steg bakåt behöver inte betyda att jag måste gå med.

Det är inte tillbakagången som är den viktiga, det är hur man hanterar den.

16 kommentarer:

Anonym sa...

väldigt träffande. Och jag känner igen, både hur det var "då" och hur det är "nu". Nu sitter jag inte ihop med någon annan människa, jag är mig själv, och har nog ganska sunda gränser idag. För mig själv framför allt. Det var skumt det där, när han blev nykter, och började jobba med sig själv, för då gick jag igenom den värsta krisen på år och dar. Det jag hade drömt om, och så blev jag helt knäpp. Såg till och med själv, att det knäppa jag höll på med då, faktiskt skulle kunna ha drivit honom till ett återfall. Nu tog han dock ansvar för sig, och tog en paus från mig. Var tufft att "abdikera" från medberoende/vara-behövd-tronen. *skrattar* Fast jag är glad att jag gjorde det. För FY vad skönt det är att vara jag idag. Oavsett vad andra gör eller inte. SKönt att kunna förlåta också. Att lägga av med alla dom där beteendena är ju den fin gåva till MIG, oavsett det att jag dessutom faktiskt är till mycket större glädje för andra då också. Tack för tänkvärda ord! Kram! /Lizzie

Åsa Hellberg sa...

Härligt att höra Lizzie!
Kram Åsa

Marie S ♥ sa...

Jo men visst alldeles rätt.. när jag började gå i terapi (för min egen skull) så började jag utvecklas och se mig själv och oss med nya ögon... Det var då jag fick hans familj emot mig och våra problem och sprickor i fasaden började synas..
Kram och ha en bra dag i dag !♥

Åsa Hellberg sa...

Marie; tack det samma!

Kram åsa

Anonym sa...

Absolut igenkänning! Framförallt märks det nu i början av behandlingen. Min partner är nästan euforisk av framtidstro, medan mina tillkortakommanden först nu börjar visa upp sina trynen genom mina nya insikter.

Otakt var ordet, men inte hopplöshet längre...

Kram granne!
L

Åsa Hellberg sa...

Vad härligt att höra L!

Kram åsa

Pennelina sa...

Mina svärföräldrar klagade ibland över att det blev en slags distans mellan oss sedan min man slutade dricka. Hans ex var ännu tydligare då hon utbrast:
- Det var ju inte meningen att han skulle få ordning på sitt liv! Hade det bara fortsatt som det var hade jag inte haft några problem!!

Nej, hon räknade faktiskt med att han skulle supa ihjäl sig...

Själv har jag inga sådana problem, bara han inte blir smalare än mig ;-)

Kram på dig!

Åsa Hellberg sa...

Pennelina; din berättelse är väldigt talande.
Tack och kram, Åsa

Anonym sa...

Åh vad klokt sagt och tänkt!! Mitt i prick i min känslo bergodalbana. Ibland undrar jag om jag håller på att bli knäpp av alla tankar och känslor...Du är en väldigt klok o erfaren kvinna du Åsa! kram Lena

Åsa Hellberg sa...

Du är inte knäpp Lena.Förvirring är en väldigt vanligt början på en förändring.

Kram Åsa

Cattis sa...

Otroligt träffande och fint inlägg. Känner igen mig i att jag har varit medi 12-stegsprogrammen i 7 år medan maken går kvar i sitt...med allt vad det innebär. Våra skillnader märks tydligt när problem ska lösas och när vi ska prata omhur vi mår. Då blir jag så arg över att han inte vill ha den lindring jag fått genom programmet.

kram kram

Åsa Hellberg sa...

Cattis; bra att i alla fall du har tagit tag:)

Kram Åsa

faith sa...

Kärlek, hopp och tillfrisknande är tre ord som jag fastnar för.Jag skulle vilja lägga till ordet tro. Att känna kärlek och tro på människor ger mig hopp om tillfrisknande.
Kram

Åsa Hellberg sa...

Faith; tro också, det har du helt rätt i. En tro på att människor(jag själv inte minst) kan förändras.

Kram Åsa

Cattis sa...

Ja, det måste jag vara glad över och jag vet att jag ska vara vänlig och kärleksfull mot de som fortfarande lider, men med för lite möte i kroppen är det inte så lätt alla gånger....

Åsa Hellberg sa...

Cattis; jag tror att du är supersnäll:)

Kram Åsa