Som coach behöver man inte arbeta med relationer som jag gör, man kan till exempel ägna sig åt att coacha blivande författare i skrivkonstens mysterium.
Jag kollar in dessa författarcoacher - för övrigt utmärkta - med jämna mellanrum. Ni hittar några av dem under min profil.
Frågan är vem som coachar personen bakom manuset?
Vem coachar en dämpad själ som just har fått en refusering, kanske inte sin första?
Vad känner man efter en refusering, och ska en förläggares omdöme om manuset översättas till att man är värdelös?
Kan en god självkänsla kompensera ett stukat självförtroende?
Hur hittar man modet att försöka igen när man tror sig har fått veta att man är värdelös?
Är det samma känsla att få ett manus refuserat som att bli dumpad av en person man håller av?
Jag har inga svar, bara funderingar...
4 kommentarer:
Eftersom jag går i ett tillstånd där jag nästan väntar mej en refusering blir "Nej tack" breven/mejlen en sorts nystart tillslut. Man blir tvingad att hitta nya vägar, kolla igenom manuset ta sej i kragen (den kragen som är så utnött vid detta laget att det inte finns mycket att ta tag i.)
Visst, vreden finns där också. För mej handlar det i dagsläget om att jag vill veta när jag bör lägga ner detta skrivprojekt. Som jag sagt tidigare; det känns ut som om jag målat in mej i ett hörn med en färg som aldrig torkar, och där sitter jag nu.
Trots alla refuseringar har jag fått positiva gensvar också. Det är bra på det sättet att man törs fortsätta att förnedra sej lite till, dåligt på det sättet att man förundras över varför man inte når ända fram om man ändå "skriver bra" "har ett personligt berättarspråk" "du har talang".
Det är inte gratis att skriva. Det som kostar mest är frånvaron från verkligheten då man har familj. Manusen finns där 24-7.
Det går inte i ord att beskriva en skrivprocess, den måste upplevas. Jag är förundrad att det inte finns dårhus för refuserade, jag hade varit inskriven för längesedan.
Kram
Liz
:)
Jag gillar ditt tålamod, det kommer att ta dig långt!
Kram Åsa
man bör nog se det som utvecklande. Tanken är väl ändå att det ska hjälpa en att komma igenom och att det ska bli något riktigt bra till slut. Någon som fängslar, säljer och behövs!
Självkänsla och självförtroende, ja inte tycker jag att man ska låta sig nedslås av någon annans åsikt. Det är ju trots allt bara en åsikt....
Hej Hanna:)
Welcome to my blogg!
Skicka en kommentar