i Tandådalen där jag jobbade, finns ett lite fjäll (berg) som heter Västa kalven (bild lånad av Jan Rise). Runt den kullen går det skidspår på sisådär 8- 10 kilometer.
Emellanåt var det min och Lenas arbetsuppgift att ha torkat renkött i ryggan och guida turister utmed just det skidspåret.
Lena kunde åka längdskidor, det kunde inte jag, alltså placerades jag längst bak i gruppen och hade en insamlingsfunktion för de som kom på efterkälken.
Det var det aldrig någon som gjorde.
Utom jag.
Stackars turister, där satt de vid fäboden och väntande på sitt renkött.
Guiden som var så glad och framåt i början av skidturen kom inflämtande utan talförmåga tio minuter efter alla andra.
Pensionärsgruppen log medlidsamt men sa inte med ett ord vad de tänkte, de beredde istället plats på fällen och bjöd mig på något drickbart.
Att jag var totalt värdelös på att åka längdskidor behövde ingen säga, det visste jag mycket väl själv.
Ibland tror vi lite till mans att vi måste påpeka andras misstag.
Min erfarenhet säger mig att det behöver vi inte.
Om vi inte är ute efter att tala om att vi är så mycket bättre förstås, då kan det ju finnas en anledning.
Men om vi tror att andra ska lära sig något så gör vi bättre i att hålla truten.
Den truten är den största lärdomen och betydligt viktigare än att kunna åka längdskidor.
5 kommentarer:
Åh! Torkat kött!!!
Japp. En hel klubba och en kniv.
Kram åsa
Här är det både visdom och godis i en och samma post!
Kram :-)
Det bästa sättet att "påpeka" andras fel är att vara mitt sanna jag (jag vet att det inte alltid det lättaste). Jag tror att när jag inte står upp för mig själv utan "viker mig" så är jag tyst för andras brister medan om jag visar mig själv så ser andra sina brister - och tvärt om naturligtvis: jag ser mina när andra är sanna i sig själva.
Sanna
Pennelina; japp:)
Sanna; fokus på egna tillgångar är bäst, då får sig bristerna en match som de kommer att förlora:)
Kram Åsa
Skicka en kommentar