kärlek, i det här fallet den han känner att han får av publiken.
Det är fint.
Men jag undrar hur man känner att det är just kärlek man får från en publik, han kan ju omöjligtvis veta det.
Jag tror att Herr Saade väljer att känna det som kärlek.
Någon annan kanske hade valt att känna att den var beundrad.
En tredje hade känt något men trott att det gällde bakgrundsdansarna.
Det är egentligen inte så viktigt exakt vad publiken känner, det viktiga är hur mottagaren tolkar det.
Man behöver inte vara artist för att tolka andras känslor.
När det var som jävligast i min egen relation med Jonas valde jag att känna mig älskad.
Det var inte så idiotiskt som det kanske låter.
De flesta av oss känner oss stärkta när vi tror oss vara älskade.
Min känsla är den viktiga.
Precis som för vilken artist som helst.
9 kommentarer:
Fast är man inte då i någon slags förnekelse för att få ihop verklighetsbilden? Om man intalar sig att man är älskad fast det inte är det man är, menar jag.
Nej.
Känslor är bara känslor.
Vem bestämmer om du har "rätt" om DU känner dig älskad?
Många ÄR älskade av någon men förmår inte känna det, same same men motsatsen. Bara känslor
Det är en annan sak om man agerar destruktivt för att man känner sig älskad, till exempel stannar kvar hos en aktiv missbrukare eller någon som slår.
Saade är nog lite för ung för att tolka det här med kärlek,eller så är han kär i publiken ;)
Tolkningarna är ju det svåra, det känns väsentligt att lyckas tolka samma sak som ska tolkas...fast i grund och botten har du rätt, när det inte misstolkas så att säga. Äh, förstår du hur jag menar? Lite som nilla.
Så här:
Med en god självkänsla tenderar vi att tolka andras känslor mer positivt än om vi har en låg.
Vi tror att människor vill oss väl istället för tvärtom.
Samma situation kan alltså tolkas helt annorlunda beroende på vilka tankar du har om dig själv.
Jag tänker till av det du skriver. Det är bra, jag behöver tänka till.
Och du. Jag har gjor det nu. Bestämt mig för att inte ha honom som vän. Du var med och puttade mig i rätt riktning. Jag tänkte till av det du skrev hos mig.
Och av det du skriver här nu. Jag valde inte alls att känna mig älskad. Jag valde att tro att det var fel på mig och att jag snart skulle bli lämnad. Och tänk va, TADA. Det blev jag.
JCMAS; mitt i prick!
Hm, jag håller inte med dig Åsa, inte fullt ut i alla fall.
Var går gränsen mellan ett destruktivt och ett icke-destriktivt förhållande till exempel? Också en tolkningsfråga i så fall, allt är ju inte vad det ser ut att vara på ytan.
Om vi ses någon gång kan vi kanske diskutera det.
Nilla; jag pratar inte om destruktiva relationer, jag pratar om hur vi väljer att se det vi får.
Saade ser fokets jubel som kärlek, någon annan skulle bli skiträdd.
Är glaset halvfullt eller halvtomt?
Tackar vi för en kompimang eller säger äsch du har fel på ögonen?
Vi tolkar det vi får, vare sig det är skit eller bra.
Vissa barn gråter för ett VG medan andra jublar.
Mitt eget val att se kärlek mitt i all kaos var för mig och min självkänsla ett mycket bra val. Det betyder inte att man måste vara ihop.
Det betyder ingenting förutom att jag hade en känsla.
Skicka en kommentar