söndag 13 mars 2011

Jag slumrade en stund.

Precis vad jag behövde innan dagens tvätt som är rätt omständig eftersom överdragen till soffan ska tvättas, i alla fall det till hörndelen.

Nu vet inte jag hur ni är när ni ska klä av och på era soffor, själv kan jag bli fullständigt vansinnig när den två meter L-formade kudden ska pressas i det nytvättade överdraget.
Det totala vansinnet visar jag genom att skrika.
I riktigt svåra fall lägger jag till stamp med foten.
Jag vet att gränsen för anfallet är nått när jag blir rädd för mig själv.
Då är sonen och katten försvunna för länge sedan.

4 kommentarer:

HOUSE of ADELA sa...

Ha ha ...känner igen det=) Här får stor son hjälpa till då han är starkare i nyporna än mig=)

Kram!

Hon som gick sa...

Ja usch det där är inge kul. Naglar brukar ryka och knogar skrubbas.

Anonym sa...

Det roar mig att både din katt och son försvinner - innan raseriet hinner bryta ut fullständigt :)
Mina katter brukar gå omkring på avstånd och titta lite fundersamt på mig när jag får mina...
När barnet bodde hemma gick hon helt enkelt in på sitt rum och sa att jag inte var klok..
Sanna

Åsa Hellberg sa...

Adela; min son vägrar eftersom han vet vad som väntar...

Hon som gick; ja, jag vet. Usch.

Sanan; haha, då vet du vad jag pratar om:)