Livia skriver att hon igår blev rädd.
Hon skriver inte för vad men jag gissar att det var för missbruket.
Jag svarade henne att rädd är bra och betecknande för en självomsorg.
Med en partner som inte slutar med sitt missbruk - och när vi har kommit en bit i att läka vårt medbereonde - kommer rädslan till sist.
Rädsla kan - precis som ilska - vara handlingskraftig.
Det brukar hända något med oss när vi har nått dit.
Vi börjar känna oss hotade och vill ut i frisk luft.
Inte hotade av missbrukaren utan av missbrukets totala vansinne som bara pågår och pågår eftersom den som äger problemet inte tar det ägarskap den skulle.
Vi kan inte mer.
Vi vågar inte mer.
Vi har gjort det bästa vi kan.
Vi vill helt enkelt inte ha det så här längre.
Det är jobbigt, sorgligt, ensamt men också befriande och väldigt, väldigt friskt.
1 kommentar:
åh vad glad jag blev när jag såg detta, att det är friskt.
För jag känner exakt så som du skriver.
Kram
Skicka en kommentar