söndag 15 maj 2011

Har ni hört någon använda ordet "tävlingsmänniska"

utan att mena en galenpanna som blir fullständigt rabiat för att den - till exempel- förlorar kortspelet "finns i sjön".

Varför anses bara dåliga förlorare vara tävlingsmänniskor?

Jag har aldrig hört att någon som tar en förlust med jämnmod kallas samma sak, ändå måste väl en behärskat temperament vara betydligt bättre inför nästa match än att lägga sig ned och tjura?

Dessutom är det osmart att förstärka en förlust, hjärnan kommer nämligen ihåg sånt.
Redan nästa gång kortleken plockas fram kommer "tävlingsmänniskan" att börja tugga fradga.
(Yttre stimuli) Kortlek =  (tanke) Förlust = (Känsla) Förbannad  = (Handling) skicka korten in i väggen.
Allt det där vet hjärnan för att den har blivit matad med det och den hjälper därmed till att dra igång hela förlustmaskineriet innan det ens har startat.
En tävlingsmänniska är smart nog att ha kontroll på sina känslor. En dålig förlorare är bara en dålig förlorare.

Nu kan man fråga sig varför jag tänkte på det och det vet jag inte.
Nyss tänkte jag på tårta.
Jag har väl för mycket tid över antar jag...

3 kommentarer:

Shamrock sa...

Jag har svårt för "tävlingsmänniskor" som tjurar i timmar efter en förlust. Håller med dig, din definition låter mer logisk

livia sa...

Håller fullständigt med dig! Ett litet fräckt ord att dölja dåligt beteende bakom.
Kram Livia

Åsa Hellberg sa...

Jag är så glad att ni håller med:)