tisdag 7 februari 2012

Jag undrar hur många vi är som romandebuterar

vid 50?
Vi borde vara många, med tanke på att våra barn oftast är lite större och att det egna utrymmet förhoppningsvis har växt.
Med tanke på att jag alltid varit ensamförälder hade jag aldrig klarat att skriva när min son var liten.

Å andra sidan visste jag inte att det var det jag ville heller.

Jag har aldrig haft en hobby, aldrig någonsin fördjupat mig i ett intresse som var bara mitt.
Däremot kan jag ha hängt på ditt.
Det var så jag gjorde då.

Vissa mognar helt enkelt senare än andra.

7 kommentarer:

Märta sa...

Det är ju det som är det härliga med att vara människa - att det aldrig är försent att förändras och tänka/göra nytt. :)

Åsa Hellberg sa...

Nej, visst är det underbart?

nillas liv på pinnen sa...

Jag ska minsann romandebutera vid 50. Annars går jag och gräver ner mig.

Tove Kungsholmen sa...

Det låter härligt på alla sätt!

Mognar sent gör jag, vet dock inte om jag någonsin kommer romandebutera för det. :D

Susanne B sa...

Underbart! Och det är som sagt fantastiskt att det aldrig är för sent!

Spader Madame sa...

Late blooming alltså. Engelska för blonda: Lata blommor doftar bäst! Undrar om jag inte debuterar vid 60-rycket!

Anneli Stålberg sa...

Ja, vad ska man göra! Man blommar när man blommar :)